Hundens genetiska övergång från varg till människans bästa vän beräknas ha ägt rum för mellan 19 000 till 32 000 år sedan. Men hur började det och hur gick det till att omvandla ett vilt djur till ett husdjur? Jarl Torgerson har läst Bryan Sykes The Wolf Within om hur förvandlingen skedde i samspel med människan, till nytta för oss båda.
 
I en av sina fabler berättar Aisopos om mötet mellan en hund och en varg. Vargen hade utan framgång jagat hela dagen och trött och hungrig möter han hunden, en mätt och belåten gårdvar. Vargen undrar vad hunden måste göra för att ha det så bra, när han själv ständigt måste jaga, aldrig vara säker på att få ett mål mat och vara ute i alla väder.
Jag vaktar huset, kör iväg tiggare och är kärleksfull och lojal mot husfolket, svarade hunden. Om det är allt, tänkte vargen, kanske det kan vara värt ett försök. Men så fick han se halsbandet hunden bar och frågade vad det var för något. Det är till för att tjudra mig, sa hunden. Vad, sa vargen, du är alltså inte fri att gå när och vart du vill? Håll med om att det är ett litet pris att betala, ropade hunden efter vargen som dröp av.
Det har på fullt allvar diskuterats i den vetenskapliga litteraturen om människan kan ha domesticerat vargen och skapat hunden eller om hunden tvärtom är den yppersta parasiten, som nästlat sig in hos människan, blivit hennes bästa vän och fått hela tillvaron serverad på en bricka. Ytterst handlar det väl om vad som ligger i betraktarens öga; människans, vargens eller hundens.
Att hunden ändå härstammar från vargen är ställt bortom allt rimligt tvivel. Den moderna genetiken är entydig. Därmed kan också äldre teorier om att hunden skulle härstamma från något annat hunddjur, till exempel schakalen, definitivt avföras från dagordningen. Genetiskt har man tidfäst övergången från varg till hund till tidsintervallet 19 000 till 32 000 år bakåt i tiden. Det har gjorts studier på fossila vargskallar som indikerar att så tidigt som för 32 000 år sedan hade dessa börjat modifieras i hundlik riktning med till exempel kortare nos och bredare ansikte, vilket indikerar att redan då var transitionen en god bit på väg.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det absolut troligaste är att denna övergång skedde i Europa och inte på någon annan kontinent. Intressant nog finns inga avbildningar av hundar bland de paleolitiska grottmålningarna. Å andra sidan finns det heller inga bilder av människor. Kanske säger denna dubbla avsaknad något om hundens och människans speciella ställning?
I Chauvetgrottan i Frankrike finns målningar som är 33 000 år gamla, det vill säga ungefär dubbelt så gamla som andra kända grottmålningar. Där har man också djupt inne i grottan upptäckt parallella spår av ett barn och en varg. Man vet inte om vargen förföljt barnet eller ens om spåren är samtidiga, men steglängden tyder i alla fall inte på något jaktscenario. I sin fascinerande film Cave of Forgotten Dreams leker Werner Herzog med tanken att barnet och vargen slagit följe och att vi i själva verket har att göra med en tidig hund. Vem vet? Det skulle ju stämma rätt väl in i det uppskattade tidsintervallet för transitionen från varg till hund.
Vad var det då som hände när vargen blev hund? Hur gick det till? Professor Bryan Sykes diskuterar olika scenarier i sin mycket läsvärda bok The Wolf Within. Sykes är annars mest känd för den utomvetenskapliga publiken för sin bok Evas sju döttrar som gavs ut för ett tjugotal år sedan.
Alltnog, Bryan Sykes avfärdar teorin att hunden härstammar från vargar som strök omkring i närheten av lägerplatser och rotade i kökkenmöddingar. Han menar att så mycket avfall inte kan ha producerats av små grupper kringvandrande paleolitiska jägare och samlare, att det skulle räckt till att varaktigt knyta vargar till dessa temporära boplatser.
Beteendemönstret att rota i skräphögar kan rimligen inte ha uppkommit förrän människan blev bofast jordbrukare under den neolitiska revolutionen. Inte heller kan teorin om att vargar/hundar hölls som råttfångare ha någon relevans förrän en neolitisk bofast jordbrukskultur började lagra spannmål i större skala.
Sykes lyfter i stället fram jakten som den arena som förde människan och vargen samman. Våra tidiga Homo sapiens-förfäder kunde givetvis observera hur bra vargarna var på att samarbeta, skilja ut ett djur ur en flock och driva det till utmattning. Den avslutande striden var dock riskabel för vargarna som tvingades gå i närkamp med stora och farliga djur som älg eller uroxe. Risken att något djur i vargflocken, och då framför allt alfahonan, kunde skadas eller dö, var inte försumbar. Människan å sin sida var inte alls lika bra på att skilja ut och driva ett djur, men var desto skickligare på att på ett relativt säkert avstånd döda med spjut eller pilbåge.
På så vis kunde olika färdigheter kombineras till framgångsrikare och ofarligare jakt än om varje art arbetade var för sig. Sykes ser framför sig hur människan lärde sig att döda djur som vargarna skiljt ut och jagat och att vargarna som tack fick kalasa på en del av bytet. En klassisk win-win situation således. Tanken är bestickande men säkra blir vi aldrig.
Ett intressant sovjetiskt experiment visade att det inte tar särskilt lång tid att förvandla en vild art i tam riktning. Genetikern Dmitrij Beljajev överlevde både Stalin och charlatanen Trofim Lysenko och den våta marxistiska filt dessa båda lade över den genetiska forskningen i Sovjetunionen. Enligt Lysenko spelade ärftliga mekanismer inte någon roll, allt var i stället beroende av miljöfaktorer.
Beljajev utmanade i all stillhet dessa idéer på en sovjetisk avelsstation långt borta i Sibirien där han födde upp och studerade silverrävar, en färgvariant av den vanliga rödräven. Officiellt avlade han dem för att få fram bättre pälsvarianter, men i praktiken genomförde han ett kontrollerat försök avseende domesticering.
Rävarna på avelsstationen var mycket avogt inställda till människor. De ryggade tillbaka eller bet när någon närmade sig dem. Men cirka tio procent av djuren var lite mindre reserverade och dessa lät Beljajev para sig med varandra. Han avlade helt enkelt på egenskapen tamhet generation efter generation. Samtidigt fanns en kontrollgrupp där ingen selektion gjordes utan djuren fick para sig fritt.
Redan efter endast ett tjugotal generationer hade rävarna i den aktivt avlade gruppen blivit väldigt tama. De sökte redan som små valpar kontakt med människor och var lekfulla och keliga. De förändrades både kognitivt och fysiskt jämfört med kontrollgruppen. De fick hängande öron, kortare nos och bredare ansikten. De blev enkelt uttryckt lite som hundvalpar.
Uppenbart av Beljajevs experiment är att selektion och avel på egenskapen tamhet ger resultat både mentalt och fysiskt. De fysiska förändringarna är i sig inte genetiska utan beror på sekundära hormonella förändringar.
Apropå hormoner finns det intressanta studier, som Bryan Sykes diskuterar, som visar att amnings- och relationshormonet oxytocin spelar roll för bindningen mellan hunden och oss människor. När ett spädbarn och en ammande mor tittar varandra djupt och länge i ögonen stiger oxytocinnivåerna hos bägge, vilket bidrar starkt till bindningen förälder och barn.
Om en hund och husse/matte tittar länge på varandra händer samma sak hos båda arterna, vilket troligen bidrar till relationen mellan hund och människa. Tittar däremot en människa och en aldrig så tam varg varandra djupt i ögonen händer ingenting med oxytocinet.
Bindningen människa hund är speciell. Det vet alla vi som har en hund.
 
- Klicka här för att läsa Jarl Torgerson om The Human Body
- Klicka här för att läsa om hur det mänskliga medvetandet utvecklades
- Lyssna här på ett program från P1 om trenden att nu istället avla fram hybrider mellan hund och varg: