Sjunde paragrafen i Werner Herzogs Minnesota declaration förkunnar att Tourism is sin, and travel on foot virtue. Herzog talar av egen erfarenhet. Under tre veckor vintern 1974 fotvandrade han från München till Paris. Ett slags botvandring i syfte att rädda den i Paris svårt sjuka skådespelerskan Lotte Eisner till livet.
Det vilar uråldriga livsvillkor över tanken på vandringen som botgöring eller helig plikt. Att vandra i dagar är i nutiden närmast poetiskt avlägset. Vi uppfattar oss gärna som rotfasta och traditionsbundna och så är det ofta nog i mansålderns perspektiv. Men som art är människan en vandrare och inträngling. Vi reder oss ett bo i tiden, fåglar på långsam färd och flyttning är vi. Orden är Eyvind Johnsons i Molnen över Metapontion.
Gavs jag möjligheten att vara närvarande vid ett enda historiskt ögonblick så skulle det vara när de första moderna människorna lämnade Afrika. Att stå där på en avlägsen höjd för kanske femtiotusen år sedan och i kikare följa en liten grupp vandrande mörkhyade människor. Män, kvinnor och barn men ännu inga lastdjur eller ens några hundar. Om de var utdrivna ur paradiset eller på flykt ur förtryckets Egypten må vara osagt. Problemet är bara att så här gick det nog inte till. Förvisso satte någon modern människa i något läge det första fotavtrycket utanför Afrika. Men vi vet inte riktigt när eller var även om det rimligen skedde någonstans i trakten av Röda havet. Framförallt var de inte på beslutsam vandring vilket begreppet Out of Africa i förstone kan förleda oss att tro. Hur länge mänskligheten stod och stampade i regionen och hur mycket av ett steg fram och två tillbaka det handlade om får vi kanske aldrig riktigt veta. Men i något läge etablerades och försvarades det brohuvud som markerade slutet på början.
Bortemot tjugotusen år senare tränger den moderna människan in i istidens centrala och västra Europa längs floddalarnas förhållandevis lättpenetrerade terräng. Ett Europa som sedan hundratusentals år framgångsrikt bebotts av Neanderthalarna. Vi vet egentligen rätt lite om kontakterna mellan oss och dem men vi bär i alla fall deras spår i våra arvsanlag. De människor som sakta kom vandrande, de som i allt väsentligt var som vi, blommade vid denna tid ut i fullfjädrad konstfärdighet. Grottmålningar och elfenbensstatyetter med en skönhet som inte kan ifrågasättas eller uppfattas som rudimentär. En central fråga i sammanhanget är om konstskickligheten på europeisk botten tog ett kvalitativt språng framåt för trettiotusen år sedan eller om utvecklingen redan hade pågått sedan tiotusentals år. Här står uppfattning mot uppfattning.
Vid utgrävningar i Södra Afrika har man funnit perforerade snäckskal som kan ha använts som pärlor i halssmycken. Man har också hittat förvaringskärl gjorda av strutsägg vilka dekorerats med enkla geometriska mönster. Här är vi åtminstone sextiotusen år tillbaka i tiden. Är dessa artefakter kvalitativt annorlunda än grottkonstens måleri eller är det kanske läroårens lite tafatta försök som återfunnits? Det är svårt att i detalj återskapa artisteriets tidigaste utveckling. Mycket har gått förlorat. Annat väntar ännu på att återfinnas. Det blir nästan lite banalt att datera om ögonblicket då gudagnistan tändes varje gång arkeologerna finner nya konstföremål. Ett fruktbarare angreppssätt kan istället vara att fundera kring konsten som en manifestation av förmågan till symboliskt tänkande snarare än att leta efter dess äldsta otvetydiga manifestationer.
Språket är det symboliska tänkandets kardinaluttryck. Tyvärr har språkförmågan inte lämnat så mycket efter sig i fyndplatsernas sediment. Även om tidiga exempel på rena konstföremål är svåra att belägga så finns andra mycket tidiga exempel på ett tänkande som till sin natur är likartat. Att tillverka verktyg efter verktyg på samma sätt kräver en abstraktion att utgå ifrån. En mental symbol som konkretiseras i händernas arbete. En kunskap som kan läras in och läras ut, som kan traderas mellan generationer och grupper. Mycket talar för att denna pusselbit faller på plats redan för en halv miljon år sedan. Då talar vi inte om oss utan om en tidigare människoart, Homo heidelbergensis.
Även om verktygsmakeriet väl försvarar sin plats på det symboliska tänkandets tidsaxel så kommer man inte runt frågan om vad som låg bakom den artistiska explosion vi möter i europeiska grottor för trettiotusen år sedan. Om det var en sista mutation som frigjorde en potential som tidigare inte varit möjlig att realisera eller om det plötsligt fanns ett behov för nykomlingarna att manifestera överlägsenhetens grupptillhörighet i mötet med de mer rustika och etablerade Neanderthalarna är inte klarlagt. Troligen bidrog konstfärdighetens uttryck till att hålla ihop våra samhällen och gav oss evolutionära fördelar. Tillät oss att kommunicera idéer som var svåra att klä enbart i ord. På stadsmuseet i Ulm har jag länge stått andlös inför der Löwenmensch. En kompositvarelse, snidad ur en mammutbete, med lejonets överkropp och huvud och människans underkropp och ben. Vad ville den säga i sin samtid? Symboliserade den en människa med lejonets styrka och mod eller var det ett lejon med människans tankar och känslor? Står vi inför ett schamanistiskt kultföremål? Är det en dröm eller en mardröm som karvats ur elfenbenet?
Lika vördnadsfullt fascinerad har jag i Herzogs dokumentärfilm Cave of forgotten dreams sett de samtida bedövande vackra djurteckningarna från grottan i Chauvet. Grottmålningar som när de upptäcktes för tjugo år sedan i ett slag flyttade den måleriska konstfärdigheten dubbelt så långt tillbaka i tiden som den tidigare kunskapshorisonten sannolikgjort. Vi talar om drygt trettiotusen år gamla målningar. Mer än dubbelt så gamla som de i Altamira och Lascaux. Det är underbara scenerier som böljar fram över grottans väggar. Vi ser lejon, bisonoxar och mammutar. Noshörningarna som kämpar mot varandra är så skickligt återgivna att man nästan hör braket när horn slår mot horn. Konstnärerna har förstått att skickligt utnyttja bergets oregelbundenheter till att förstärka och framhäva djurens anatomi och ge målningarna karaktären av liv. Målningarna ligger i mörkret bortom dagsljusets räckvidd så det plötsliga uppdykandet av alla dessa djur i ljuset av brinnande facklor måste ha varit en del av upplevelsens animerade pedagogik. Kanske tändes också eldar så att människornas skuggor kunde projiceras mot djurmålningarna. Måhända ett paleolitiskt spöktåg, en initiationsvandring eller en simulator ägnad att förbereda jägaren på snabbt påkomna hot eller möjligheter.
Mest tjusande av allt i Chauvet är ändå droppstensformationen med tjuren och kvinnan. Ett bisonhuvud och en kvinnas underkropp och kön. Herzog tänker det uppenbara – är denna grotta egentligen Minotaurus labyrint? Har kanske alla våra centrala myter lika många årsringar? Är Neanderthalarna egentligen sagans troll? Är Chauvet kapten Nemos undangömda bibliotek? Filmar Herzog i alla berättelsers yngelkammare?
Att på avstånd se förfäderna lämna Afrika är nog ändå ingenting jämfört med att kunna förstå tankarna hos dem som snidade Lejonmannen eller tecknade Urminotaurus. Inte bara förstå utan också i grunden känna som de gjorde. Dessa glömda drömmar från tänkandets källflöden.
– Se ett klipp ur filmen här: