Bronsåldern varade tusentals år för att sedan kollapsa fullständigt inom loppet av bara ett halvsekel. De flesta av de stora städerna i Östra Medelhavet förstördes och de minoiska, mykenska och hettitiska kulturerna försvann. Hur kunde en väletablerad, global världsordning så snabbt gå under? Svaret anses numera vara en ”perfekt storm” av klimat, miljö och – inte minst och också då – människan.
———————————
Bronsåldern
Det vi kallar bronsåldern är samlingsnamnet på en flertusenårig epok som karaktäriseras av användningen av en speciell legering av koppar och tenn, som blir till brons. Under den sena bronsåldern – för cirka 3-4000 år sedan – hade högcivilisationer uppstått med storstäder och internationella handelsrutter, understödda av en utvecklad administration baserad på ett allmänt utbrett skriftspråk, och en ekonomi grundad på budgetering, fakturering och ett internationellt erkänt rättssystem.
En komplikation vid produktionen av brons var dock att koppar och tenn inte fanns på samma geografiska platser. Även om det fanns gott om koppar i östra Medelhavsområdet och framför allt på Cypern – namnet Cypern kan härledas ur namnet för koppar, eller vice versa – fanns det inga tennfyndigheter kring Medelhavet.
Tenn fanns istället framför allt i Afghanistan och i viss utsträckning i spanska Galicien, franska Bretagne liksom i Cornwall i dagens Storbritannien. Tillverkningen av brons förutsatte därmed en internationell handel och en tilltagande globalisering över stora geografiska avstånd. Att motiven från hällristningarna i Tanum också återfinns i Nordafrika, indikerar omfattningen av de dåtida handelsvägarna och kontaktytorna mellan folken.
Under 1200-talet f.Kr. nådde globaliseringen sin kulmen med ett vidsträckt nät av affärsförbindelser som sträckte sig från östra Medelhavsområdet utöver hela den då kända världen, bortom Afghanistan och Indusdalen, Etiopien och Centralafrika, Nordafrika och pyreneiska halvön, Cornwall och de brittiska öarna, Skandinavien och Tanum. Stora städer som Ugarit och Memfis, Babylon och Megiddo, Hattusa och Aleppo, med upp till många tiotusentals invånare, dominerade Mellanöstern.
Imperier stred om och kontrollerade världen med både vapenmakt och institutioner som verkade genom en reglerad och skriftbaserad administration. Såväl religion som vetenskap, arkitektur, kultur och politik var välutvecklade. Kilskriften standardiserades och kunde fungera inom helt olika språkgrupper. Med den styrdes byråer och ambassader, företag och deras bokföring, lokala och internationella förbindelser.
En omfattande klass av högutbildade skrivare – ämbetsmän och byråkrater – som inte bara kunde läsa och skriva, utan också förstå och översätta olika språk och förhandla mellan makthavare, verkade för att allt fungerade som det skulle. Efter slaget vid Kadesh mellan det egyptiska och hettitiska imperierna år 1.274 f.Kr. slöts till exempel ett skriftligt fredsavtal mellan parterna, ett avtal som än idag existerar i två exemplar: ett egyptiskt och ett hettitiskt.
Kollapsen
Men så, inom loppet av bara ett halvsekel – ungefär 1200-1150 f.Kr. – kollapsade alltsammans. En hel civilisation gick under. Hastigheten i händelseförloppet både fascinerar och skrämmer. De tidigare handelsvägarna upphörde att fungera. Städerna ödelades och brändes, tidigare stormakter försvann. Befolkningarna massakrerades och skingrades. Institutionerna upplöstes och skriftspråket glömdes bort när skrivarna inte längre fanns och använde det.
Om detta händelseförlopp, numera kallat bronsålderskollapsen, har arkeologen och historikern Eric H. Cline skrivit boken 1177 BC. The Year Civilization Collapsed. Revised and Updated (2021).
Bokens undertitel – Revised and Updated – är betydelsefull. Den första oreviderade utgåvan, som kom redan 2014, visade sig nämligen vara obsolet redan innan den kom från trycket. Nya forskningsrön om en omfattande och snabb klimatförändring kring tiden för kollapsen hade då hunnit publiceras.
Samtidigt med att den första versionen kom ut hade New York Times på sin förstasida en artikel av Cline som berättade att ny forskning visat att bronsålderskollapsen orsakats av klimatförändringar som förvärrats av mänskliga aktiviteter. Artikeln, som var avsedd som en rättelse av den egna, redan obsoleta boken, ledde istället till att den blev en bestseller som snart fanns också i pocketformat!
Begreppet bronsålderskollapsen fick därmed också en internationell spridning långt bortom forskarsamhällets seminarierum. Men Cline var inte nöjd med att den redan överspelade boken fått en sådan uppmärksamhet. Särskilt som forskningsfältet kring bronsålderskollapsen formligen exploderat i en kaskad av nya forskningsresultat. I den reviderade versionen av 1177 BC – ett årtal som i alla fall för oss svenskar är lätt att lägga på minnet – har han därför gjort en uppdaterad sammanställning av forskningsläget.
1177 f.Kr.
Redan tidigare hade man menat sig kunna fastslå att en armada bestående av olika sjöfolk just år 1177 f.Kr. försökt invadera Egypten. Armadan blev dock grundligt slagen av farao Ramses III och hans kejserliga här. Osäkerhet rådde dock om vad som legat bakom försöket. Syftade det till militär erövring, eller handlade det snarare om en våg av oorganiserade flyktingar, kanske om en regelrätt folkvandring? Vad fick alls olika folkslag runt Medelhavet att sluta sig samman i någon sorts allians mot Egypten?
Efter publiceringen av första upplagan av Clines bok 2014 hade arkeologer, äldrehistoriker, bibelexegeter och andra humanister slagit sig samman med geologer, naturgeografer, ekologer och andra naturvetare. Resultaten från deras olika forskningsfält kunde sedan fogas samman, som bitarna i ett pussel, och föra forskningen framåt. En rad olika sammanhängande faktorer anses numera ha lett fram till den ”perfekta storm” som ledde fram till kollapsen och upplösningen.
Jordbävningar
Man kunde nu konstatera hur östra Medelhavet under just denna period varit jordbävningstätt, med många seismiska händelser, inklusive vulkanutbrott. Så kom till exempel den minoiska kulturen på Kreta att drabbas hårt då palatsen i Knossos skadades och helt eller delvis förstördes. När befolkningen där byggt upp de skadade byggnaderna igen kom nästa jordbävning som fick dem att störta samman på nytt. Till slut verkar befolkningen ha gett upp och givit sig av.
Sjöfolken
Migrationen därifrån ägde rum just under bronsålderskollapsen. Man anser sig numera dessutom veta att migranterna från Kreta kom att ingå i den allians som kallas ”sjöfolken” – och som 1177 f.Kr. ingick i den allians som förgäves försökte invadera Egypten. Många av dem kom så småningom att slå sig ned i Kanaan, framför allt i låglandet vid kusten invid Sinaihalvön.
Där tog de över eller skapade helt nya städer och boplatser som till exempel Gaza, Gath, Ashdod och Ashkelon. Från egyptiska källor är detta folkslag känt som peleset och man har numera identifierat dem som de bibliska filistéerna, alltså det folkslag som gett namn åt Palestina (även om nutida palestinier knappast är identifierbara med dåtidens filistéer).
Egyptens plågor och andra naturkatastrofer
Dessa år av återkommande jordbävningar och vulkanutbrott skapade allmän osäkerhet och växande konflikter och med dem epidemier och pandemier, inklusive pest – något som återges i till exempel Illiaden. Men värst för människorna under bronsålderskollapsen var säkert den ihållande torkan och den återkommande hungersnöd som uppstod år efter år då skördarna slog fel.
Vad berodde denna torka på och går det alls att fastställa att den ägt rum? I Andra Mosebok, alltså Exodus, beskrivs de plågor som Egypten utsattes för innan den förslavade judiska befolkningen bröt sig loss och tågade mot det förlovade landet Kanaan. Nilens vatten ska ha förvandlats till blod, landet översvämmats av olika slags ohyra och skadedjur, både boskap och människor ska ha dött i stora sjukdomsepidemier. Hagelstormar sägs ha förstört det som ännu återstod av skörden, medan solen förmörkades så att det flera dygn i sträck förblev natt mitt på dagen.
Moseböckerna är inga vittnesutsagor, utan upptecknades många århundraden senare, under den babyloniska fångenskapen på 500-talet f.Kr. Men uppenbarligen bygger de på muntliga berättelser som återgivits och förändrats över seklernas lopp. Går det då alls att belägga att det finns historisk grund för dessa historier om naturkatastrofer?
Den nya forskningen
Under det senaste decenniet har ett forskningsteam runt David Kaniewski vid universitetet i Toulouse genom arkeologiska pollenstudier kunnat fastställa att det pågick en snabb klimatförändring i östra Medelhavsområdet kring sekelskiftet 1200 f.Kr. och att den ledde till långa torrperioder.
Samtidigt har ett annat forskarteam kring Christopher Bernhardt vid United States Geological Survey kunnat uppmäta hur det föll ovanligt lite regn över den etiopiska platån under den undersökta tidsrymden. Bristen på regn där medförde brist på vatten i Nilen, som på sina ställen verkar ha torkat ut alldeles. Floden kunde därför inte åstadkomma de återkommande översvämningar som alltid varit grunden för det egyptiska jordbruket.
År 2017 kunde naturgeograferna Martin Finné, Erika Weinberg och deras kollegor vid Uppsala universitet datera en av dessa torrperioder till för ungefär 1200 f.Kr. genom att studera sammansättningen i stalagmiter hämtade från Grekland.
Och så fortsätter det. Cline redogör sida upp och sida ner för de nya vetenskapliga forskningsresultat som publicerats under senare år efter att hans första bok kom ut 2014.
Klimat, miljö och människan
Av allt att döma hade alltså återkommande jordbävningar svårt skadat dåtidens städer, samtidigt som vulkanutbrott lagt en hinna av aska i atmosfären och därigenom förhindrat solstrålning och normal vattenavdunstning. Det påverkade i sin tur vegetationens tillväxt och då inte minst avkastningen från jordbruket. Följden blev en generell temperatursänkning som snabbt förändrade hela ekosystemet.
Samtidigt hade människans långvariga missbruk av naturmiljön, i form av skogsskövling, hårt jakttryck och ensidigt jordbruk lett till en jordförstöring som förvärrade den redan dåliga situationen.
Följden blev social oro, kollapsade handelsförbindelser, hungersnöd, sjukdomskatastrofer och stora folkvandringar, vilka sammantaget ledde till konfrontationer, krig och inbördeskrig. Städerna lades i grus och aska, många för att aldrig mer byggas upp igen.
När Hattusa i centrala Anatolien återfanns av arkeologer och började grävas ut, fann man invånarna liggande där de föll för 3200 år sedan, då staden plundrades och brändes ned till grunden.
Kollapsen som kollektivt minne
Inom loppet av endast en mansålder bröt den kända världen samman och upphörde att existera. Den alltomfattande och traumatiska kollapsen har sedan under tre årtusenden på olika sätt levt vidare i ett slags kollektivt minne.
Det är mot bakgrund av den kollapsen som apokalypsens fyra ryttare träder fram i Nya Testamentet: krig, svält, sjukdom och död. Enligt Johannes uppenbarelsebok förebådar de den yttersta tiden och Harmagedon.
Det var då det trojanska kriget utkämpades, det krig som återges i Iliaden och Odyssén av Homeros och i Aeneiden av Vergilius. I Gamla Testamentets Andra Mosebok, Exodus, skildras den som de Bibliska gisslen, eller Egyptens tio plågor, med det efterföljande uttåget ur Egypten. Kriser, krig och stora folkvandringar, alltså.
Det halva årtusende, som ligger mellan trojanska kriget och Homeros nedtecknande av berättelserna, kan i efterhand ses som en ”medeltid”. På den mångtusenåriga bronsålderscivilisationen och dess kollaps följde många århundraden av ”mörk tid”, innan en ny civilisation började ta form och småningom med hjälp av den nya metallen järn spreds över världen.
Det är en både spännande och skrämmande tidsperiod som Cline berättar om i 1177 BC. Men boken erbjuder också hopp inför framtiden. Den snabba forskningsutveckling som ägt rum under senare år, då olika discipliner kunnat korsbefrukta varandra och därmed överskrida klyftan mellan naturvetenskap och humaniora, pekar på människans förmåga att tillsammans producera relevant kunskap och snabbt bemöta och hantera akuta problem.
- Klicka här för att läsa Erik Andersson om ”Genus hugget i sten? Erektioner och skålgropar från bronsåldern”
- Klicka här för att läsa Erik Andersson om Torvtäcket på irländska Achill Island
- Eric Cline talar inte bara om hur bronsåldern försvann utan också om vad det var som försvann med den i denna föreläsning: