Om Prometheus, som en gång gav elden till människorna, kom tillbaka och fick se hur människorna förvaltat hans gåva – hur de först gjort sig till herrar över planeten och till sist fastnat i fossilbränslets förbannelse – skulle han då ångra sig? Det menar i alla fall Peter Sloterdijk i Die Reue des Prometheus.
För elden, den kostbara gåvan till människorna, straffades Prometheus genom att fjättras till en klippkant vid jordens yttersta gräns. Uthålligt uthärdade han sitt straff – den framsynte visste ju att Zeus regim en gång skulle upphöra, att friheten var inom räckhåll. Men vilken värld väntade honom? Och vad skulle han säga om han återkom idag, i en tid som på allvar förklarat gudarna för döda, och såg vad människan uträttat och uppnått som en eldande och eldbehärskande varelse?
Prometheus som bara ville befria människan från sitt miserabla tillstånd på jorden, från okunskapen och dödsskräcken, vad hade han känt om han såg en jord där människan gjort sig till herre över planeten, där flammorna spritt sig som en löpeld över jordens yta – där förbränningsmotorer antänds miljontals gånger varje sekund, där rök från tusen och åter tusen skorstenar spys ut mot himlen, där dödliga projektiler avfyras ur eldrör och sprider död och förödelse omkring sig och lämnar städer i aska och hela landskap öde. Skulle han känna skam? Rent av ånger?
I sin senaste bok Die Reue des Prometheus, föreslår den tyske filosofen Peter Sloterdijk att Prometheus gjort just det. Omöjligen kunde han ju ha förutsett att gåvan skulle sprida sig till en världsförtärande jätteeld, att människan skulle bli en pyrotekniker: ”ingen titan, ingen olympisk Gud hade kunnat ana att det skulle lyckas människan, efter att hon brutit sig loss från hjälplösheten, att revolutionera världen” med sin förmåga att anlägga planlagda bränder.
För människans historia är en historia om att bemästra elden. ”Den utomkroppsliga agenten elden är homo sapiens äldsta medhjälpare i hennes flykt från de blotta naturbetingelsernas cirkel”, skriver Sloterdijk. Elden gjorde köttet njutbart att äta, den förvandlade korn till bröd och kunde omvandla skog till åkermark. Med elden kunde metall smältas och smidas om till avancerade verktyg och vapen. Den var civilisationsprocessens första instrument.
Men den teknologiska och civilisatoriska potential som uppstår med möjligheten att förbränna trä och träkol är begränsad. Det avgörande skiftet skedde därför när människan på allvar upptäckte sylva subterranea – den underjordiska skogen – ett begrepp som Sloterdijk hämtar från den tyske miljöhistorikern Rolf-Peter Sieferle (1949-2016). Träden och skogen var alltid begränsade resurser, och den långsamma produktionen av timmer dämpade härskares övermod. Det fanns helt enkelt klart utmätta gränser för vad man kunde uppnå under en given tidsperiod. De nya fossila energikällorna tycktes däremot vara oändliga, med fyndigheter, som sträckte ut sig vertikalt i rummet och inte horisontellt, och med djup svåra att bedöma. Urskogar i fast eller flytande form, som genom miljontals år genomgått metamorfoser, förmultnat, komprimerats, som kunde extraheras för att elda med här och nu.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Peter Sloterdijk, född 1947 i Karlsruhe, är en av Tysklands mest omstridda och ansedda intellektuella. Genombrottet fick den lärda filosofen och germanisten med den nästan 1000-sidiga Kritik der zynischen Vernunft, som 1983 blev till en oväntad bestseller. I den boken satte han upp den moderna cynikern mot den antika kynismen. Där den förra är bärare av ett upplyst falskt medvetande och dagligen handlar mot bättre vetande och till sin egen fördel, för den senare ett liv ”i motstånd, i skratt, i vägran, i vädjan till hela naturen och hela livet”. Den antika kynikern utmanar makten underifrån, den moderna står vid den härskande kulturens sida.
I sin lilla bok med porträtt av filosofer Philosopische Temperamente. Von Platon bis Foucault (2010), skrev han att enligt Fichte fanns det två filosofiska temperament, dels det försiktiga som oundvikligen kommer att vända sig till en naturaliserande tolkning av världen och dels det reformvänliga som alltid försöker förklara den på nytt. Sloterdijk själv har såklart det senare. I sina böcker gör han dristiga omtolkningar av filosofihistorien, med en stor dos kreativ spekulation, antropologi och evolutionsbiologi. Inte utan att provocera.
1999 utlöste han en stor skandal genom att omtolka den västerländska humanismen som en civilisationsprocess byggd på tekniker för att domesticera och tämja befolkningen. Genom skolplikt och värnplikt utrustades den manliga delen av befolkningen med boken och vapnet och med hjälp av den nya genteknologin kan denna form av domesticering nå nya oanade nivåer: en selektiv makt att förutbestämma (och implicit också utforma) vilka barn vi vill ha, till exempel genom sen abort efter prov på fostervatten eller moderkaka.
Sloterdijk bröt ett tyskt tabu med sin diskussion om genetisk manipulation. Han menade att tillkomsten av ny genetisk teknik krävde en mer rättfram diskussion och reglering av biologisk reproduktion. Kärnan i kontroversen var inte bara Sloterdijks idéer utan att hans användning av de tyska orden Züchtung (avel) och Selektion (urval), som påminde om den nationalsocialistiska rashygienen och detta i en text som utgick från Martin Heideggers Brev till humanismen (1947).
Kritiken löd att Sloterdijk inte bara radikaliserade Heideggers kritik av humanismen, han hade också vågat framföra tesen att människan inte bara måste tämjas, utan också avlas. Sloterdijk bereder vägen för fascism, menade kommentatorer i Die Zeit och Der Spiegel. Sloterdijk å sin sida försvarade sig med att han blivit missförstådd och bara uppmanade intellektuella att positionera sig i frågan, eftersom biotekniken redan är en reellt existerande teknologi.
Sedan dess har Sloterdijk fortsatt skapa kontroverser, oavsett om saken gällt skatter, den Europeiska unionen, flyktingkrisen eller feminismen. I sina många böcker har han utvecklat en modernitetskritik men aldrig propagerat för något slags restaurerande kulturkonservativ revanschism, istället kallar sig för vänsterkonservativ. Han drar långa historiska linjer, undersöker med frenesi vad som gjort oss till dem vi är, och vad som driver mentala, sociala och politiska förändringar.
Också i den senast utkomna boken finns det passager med potential att irritera. Sloterdijk argumenterar till exempel för att slaveriet inte avskaffades efter framsteg på moralens områden eller efter en emanciperande kamp. De var såklart båda förutsättningar och förlösande anstiftare, men till syvende och sist blev avskaffandet möjligt genom förbränningen av kol och olja. Det var genom den som det skedde en ”förskjutning av exploateringen” (Ausbeutungsverschiebung): från en exploatering av människan till en allt större exploatering av naturen.
Medan de förfossila civilisationerna reste sina tempel och palats genom ett skamlöst utnyttjande av muskelmassa, ersattes slavarnas muskelkraft i de moderna civilisationerna av den överlägsna förbränningskammaren. Den österrikiske filosofen Gunther Anders, som Sloterdijk uppenbarligen tagit intryck från, kallade detta för den »prometheiska klyftan«. Medan människan förblev vid sin ofullkomliga form, lyfte innovationen upp maskinen till ständigt stigande effektivitet. Den utförde handlingar som inget antal slavar kunnat uppfylla, med en oöverträffad kraft och effektivitet. Människan blev underlägsen sin skapelse.
Avskaffandet av slaveriet och av livegenskapen, minoriteters förbättrade ställning, kvinnans emancipation, ja hela liberaliseringen av samhället som sådant har inte, menar Sloterdijk, skett på grund av en förbättrad moral, utan framförallt för att samhället genom att utnyttja icke-mänskliga kraftkällor kunnat tillåta sig denna liberalisering och historiskt omvälvande frigörelse av individer. Med tekniska och industriella innovationer kunde 1800-talet börja realisera 1700-talets frihetsparoller.
Enligt Sloterdijk var de tidiga utopiska socialisterna, och inte minst Saint-Simon mycket mer förutseende än Karl Marx. Saint-Simon såg att med den industriella revolutionen växte en industriell gemenskap upp, där visserligen intressena inom gruppen skiljde sig åt – i vissa fall våldsamt – men gemenskapen förbands trots det av en gemensam strävan: en fortsättning och förbättring av den industriella produktionen. Man samlades så att säga kring den flammande lägereldens tillväxt och medföljande framsteg. Till sist syftade ändå varje strejk till att arbetet skulle återupptas.
”Med viss framsynthet hade Saint-Simon förutsett att de antitetiska förbindelserna mellan å ena sidan entreprenörskap och teknisk vetenskap och å den andra produktivt arbete skulle vara mycket mer betydelsefulla för den långsiktiga sociala utvecklingen som helhet än den episodiska intensifieringen av konflikten mellan klasserna, som av radikala ideologer framställdes som ett oundvikligt krig.”
Ett slut på exploateringen av människan genom människan gick alltså endast att uppnå genom en ”exploatering av jorden i människans intresse”. Det var en paroll få offentligt uttalade men, som Sloterdijk skriver, ”deltog nästan alla inblandade ivrigt i dess förverkligande”. Att arbetarklassen förborgerligades under 1900-talet var endast möjligt genom att ett nytt subproletariat hade uppstått: naturen.
Peter Sloterdijk skriver suggestivt, i stunder rent av poetiskt. Men han målar också med breda penseldrag i denna rätt så korta, 80-sidiga essä. Det är lätt att invända att de därmed är alltför svepande. Slaveriet är långt ifrån ett avslutat kapitel, mänskligt arbete är ofta billigare än maskinellt, den digitala tekniken har fört med sig nya prekära arbetsförhållanden. Och i gruvor där man utvinner de värdefulla sällsynta jordartsmetallerna, nödvändiga för den så kallade gröna tekniken, är det fortfarande muskler, lungor, kött och blod som arbetar och slits ut för lyxkonsumtionens skull.
Det globala proletariatet är fortfarande uteslutet från de excesser som förbränningen av fossila bränslen tillåter invånarna i nord, vars historiskt oöverträffade materiella överflöd av lyx har blivit en integrerad del i vardagen. ”För att kunna göra av med lika mycket omvandlad energi – i form konsumtion, livsstil och resor – som vi gör i den fossila civilisationen, hade varje invånare behövt femtio slavar som arbetat för dem dygnet runt”, skriver Sloterdijk.
Det är uppenbart att detta inte kan fortsätta. Skulle vi fortsätta bränna upp den ”underjordiska skogen” ända tills den är förbrukad kommer planeten inte längre att kunna bära upp vår civilisation. Sloterdijks budskap är här för en gångs skull förvånansvärt enkelt: om vi inte lyckas dämpa bränderna riskerar världen att gå under i det som de antika stoikerna betecknade som Ekpyrosis – en förödande, världsutplånande jättebrand.
Men hungern efter kol är fortfarande enorm. Törsten efter bränsle hos flottorna av civila och militära personbilar, lastbilar, traktorer, motorcyklar, tankfartyg, fraktfartyg, fiskebåtar och flygplan, därtill kryssningsfartyg, yachter och privatjets verkar omöjlig att stilla. Peter Sloterdijk frågar sig om det skulle vara möjligt för människan att försaka Prometheus gåva, i alla fall till den punkt där klimatet kan tolerera den. Sloterdijk må vara modernitetskritiker, men han är varken antimodernist eller nerväxtförespråkare.
Hans lösning är ekomodernistisk: en rad post-prometheiska teknologier med energiutvinning bortom förbränning ur förnybara energier som sol och vind, strömmande och fallande vatten, liksom såväl tekniker för att kunna utvinna energi ur tidvatten och värme ur berggrunden som ”intelligent energiteknik” som kan omvandla all slags rörelse, från maratonlopp till cykling och träning, till energi. Sloterdijks antagande att dessa teknologier är inom räckhåll verkar minst sagt lite väl optimistiska.
Mer övertygande är hans analys att de så kallade post-prometheiska formerna för energiutvinning inte bara har teknologiska utan också betydande kulturförändrande implikationer. Förnyelsebar energi har potential, menar Sloterdijk optimistiskt, att bidra till en förskjutning mot lokala ekonomier och decentraliserande energisystem. Kol, olja och gas gav en gång vissa länder ett försprång i utvecklingen och skapade historiskt ojämförliga skillnader mellan dem som hade och dem som saknade de fossila bränslena. De gick att äga, ackumulera, ta i besittning. De förnybara energislagen däremot kan bara utnyttjas, och de är spridda över jordklotet, demokratiskt skulle man nästan kunna säga.
Sloterdijk använder inte många sidor till att utveckla sina storslagna visioner. Han tar kulturkritikerns privilegium i anspråk att kasta ur sig idéer, utan att behöva följa upp dem, förklara dem, eller diskuterar hur de kan förverkligas. Hans pamflett är en tidsdiagnos. Recept och botemedel lämnar han åt andra aktörer.
”Fire-Fighters i alla länder, bekämpa bränderna!” utropar filosofen utopiskt i slutet. Lika mycket av hoppfullhet som av desperation. Peter Sloterdijk läser man inte för eventuella lösningar. Man läser honom för de stora teserna, de långa linjerna och hans eleganta sätt att formulera det politiska och mänskliga misslyckande som klimatkatastrofen innebär.
- Klicka här för att läsa Claes Caldenbys ”Hem och härd”, om uppvärmningens arkitekturhistoria, och om hur bostäders storlek en gång räknades i antalet eldstäder
- Klicka här för att läsa Nathalie Lantz ”Längst in i elden. En sprakande idéhistoria” om profeten Hesekiel
- I detta videoklipp samtalar Sloterdijk med Tysklands nuvarande vice förbundskansler och minister för näringsliv och klimat, Robert Habeck om klimatkrisen och om de frågor han tar upp i sin bok