När Mohamed Mbougar Sarr belönades med Goncourtpriset 2021 hade det gått 100 år sedan det delats ut till en svart författare. Då, 1921, gick det till René Maran och hans roman Batouala som gjort både sensation och skandal med sin ursinniga kritik mot övergreppen under Frankrikes kolonialstyre. Idag, 100 år senare, är de frågor Batouala tar upp om identitet, diskriminering och rasism minst lika brännande.
Den 27 mars 1950 trädde författaren René Maran in i ljuset i Grand Hôtels spegelsal i Stockholm. Det var Alliance Française som hade bjudit in den första svarta Goncourtpristagaren för att tala över ämnet L’Âme noir (Den svarta själen). Vid sitt besök var den 62-årige René Maran en väl etablerad författare i Frankrike med ett 20-tal litterära verk bakom sig.
Men det var romanen Batouala. Véritable roman nègre som hade gjort honom internationellt känd. År 1921, samma år som boken kom ut, belönades den med Frankrikes mest prestigefyllda litterära pris. Batouala skapade sensation och gjorde skandal. Den gav René Maran berömmelse men också fördömanden för hans ursinniga kritik av Frankrikes kolonialstyre. Särskilt förordet var en obarmhärtig vidräkning med Frankrikes utsugning av sina kolonier och de övergrepp som befolkningen utsattes för. Maran angrep också undfallenheten bland sina ”franska bröder” och uppmanade sina författarkolleger att låta sina röster höras och ansluta sig till kritiken.
När juryn för Goncourtpriset sammanträdde i november 1921 var den djupt oenig om vem som skulle tilldelas utmärkelsen. Av de tio ledamöterna röstade hälften för Jacques Chardonne och hans roman L’Epithalame och de övriga fem för René Maran. Ordföranden, Gustave Geffroy, fick fälla utslagsrösten. I samband med hundraårsjubileet av René Marans Goncourtpris fick hans verk förnyad uppmärksamhet. Bland annat släppte förlaget Albin Michel en nyutgåva av Batouala baserad på Marans omarbetade och utökade version, den så kallade definitiva, från år 1938.
René Maran föddes den 5 november år 1887 i Fort-de-France på Martinique i Västindien. Ön var en fransk koloni till 1946 och är nu ett franskt departement. Föräldrarna kom ursprungligen från Franska Guyana i Sydamerika. När René var tre år gammal flyttade familjen till Gabon i västra Centralafrika där fadern hade fått en tjänst i den franska koloniala förvaltningen. Men redan fyra år senare, när René var sju år, sändes han till Frankrike för att gå i skola först i Talence och sedan i Bordeaux.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Efter 15 år bröt han år 1909 upp från Frankrike och begav sig till Oubangui-Chari för ett arbete som kolonialtjänsteman i Bangui, då högkvarter för den franska administrationen, nu huvudstad i Centralafrikanska republiken. Där började han år 1913 skriva Batouala som tog honom sex år att färdigställa. I januari 1920 sände han manuskriptet till författaren och akademiledamoten Henri de Régnier som i sin tur fann en utgivare i förlaget Albin Michel.
I nyutgåvans förord diskuterar Amin Maalouf, författare och ledamot av Franska akademien, det han kallar Marans identitetsdilemma. Han var en svart tjänsteman som företrädde en vit kolonialmakt med uppdraget att härska över ett afrikanskt land. Maran gjorde anspråk på att höra till både en fransk och afrikansk gemenskap, men i kontakt med den koloniala världen kunde han inte identifiera sig med någon av dem, skriver Maalouf.
Det fick, enligt Maalouf, även konsekvenser för Marans förhållande till négrituderörelsen. Léopold Sédar Senghor, som tillsammans med Aimé Césaire var rörelsens båda centralgestalter, benämnde Maran en föregångare. Négritudes teoretiker menade i förenklade ordalag att det finns ett autentiskt afrikanskt sätt att betrakta världen på och att alla afrikaner delar en svart identitet och kultur. Själv ville René Maran inte se sig som rörelsens företrädare. Han hävdade i stället en universalistisk syn på människan som bortser från etnicitet, religiös identitet och hudfärg.
Batouala utspelar sig i Oubangi-Chari då en del av dåvarande Franska Ekvatorialafrika, som under 1910 – 1958 var namnet på de franska kolonierna i centrala Afrika. De bestod av Gabon, Republiken Kongo (även kallad Kongo Brazzaville), Centralafrikanska republiken Kongo och Tchad. När romanen tar sin början gryr dagen för mokoundji Batouala, hövding för flera av bandafolkets byar. Under natten har elden falnat i hyddan och morgonen är kylig. Handlingen skildrar ur Batoualas perspektiv hans förehavanden och reflektioner kring förhållandet till den vita mannen.
Den viktiga initiationsceremonin G’anza är nära förestående och Batouala har som ansvarig mycket att stå i. Läsaren får ta del av hans förberedelser inför festen, planeringen av jaktsäsongen, förhållandet till hans nio hustrur, den svartsjuka bevakningen av favorithustrun Yassigui’ndja och hans agg mot den unga rivalen Bissibi’ngui. Boken är skriven på en poetisk, rytmisk prosa där naturens dofter, djur och ljud spelar stor roll.
Med en etnografisk blick beskriver Maran bandakulturens traditioner, ceremonier och föreställningsvärld med gudar att blidkas och onda andar att besvärjas. Europa är långt bort men även Batouala nås av nyheterna om första världskrigets utbrott. För sina byfränder berättar han om striderna mellan frandjés och zalémans, fransmän och tyskar. Batouala fortsätter att tala till byborna om de vitas krav på underkastelse, deras råhet, falskhet och rovgirighet. Han upprörs över den hänsynslösa handeln med gummi. Kolonialherrarna ger arbetarna på plantagerna allt lägre betalt samtidigt som de ökar beskattningen. ”Förut levde vi lyckliga, innan boundjous [de vita] kom”, säger Batouala och fortsätter: ”För dem är vi mindre värda än djuren, vi är lägre än de allra lägsta. De dödar oss långsamt.”
I romanens slut sänker sig natten över Oubangi-Chari och över Batouala. Under en jakt har Batouala attackerats av en panter efter att ha försökt döda Bissibi’ngui. Han bärs döende tillbaka till sin hydda. Medicinmannens amuletter och örter förmår inget mot Batoualas skador. Det sista Batouala gör på sin dödsbädd är att klandra de vita för sina lögner, grymhet och hyckleri. Han upprepar sitt mantra, det finns varken vita eller svarta, det finns bara människor och alla människor är bröder.
Med Batouala visade René Maran upp de fasansfulla levnadsvillkor som den afrikanska befolkningen i Franska Ekvatorialafrika tvingades leva under. Han fördömde kolonialsystemets tvångsarbete, utsugning, våld, förakt och förtryck. För det fick han utstå franska kritikers svidande attacker mot romanen och dess förord.
I samband med Goncourtpriset skrev Dagens Nyheter i januari 1922 en utförlig och positiv recension av Batouala. Signaturen C.-A. B. (kritikern och författaren Carl-August Bolander) beskriver förordet som ”ett flammande angrepp på den europeiska civilisationen och dess koloniala rofferi- och utsugningspolitik.” Det tydliggörs i förordets ofta citerade passage:
”Civilisation, civilisation, orgueil des Européens, et leur charnier d’innocents […]! Tu bâtis ton royaume sur des cadavres.”
(Civilisation, civilisation, européernas stolthet och deras massgrav av oskyldiga […]! Du bygger ditt rike på lik.)
År 1927 gav André Gide ut sin reseskildring Voyage au Congo. Carnets de route. Gide nämner inte Marans roman men det är ändå tydligt att han har tagit intryck av Batouala. Han bekräftar i Voyage au Congo Marans anklagelser om övergrepp i kolonialismens namn. I sitt tillägg till Batoualas förord skriver Maran år 1937 att André Gide gav honom ett moraliskt erkännande som han ansåg tillkom honom. När Batouala publicerades hade René Maran visserligen kommit ut med två diktsamlingar, men han var i stort sett okänd för en bred allmänhet. André Gide däremot var en uppburen och inflytelserik författare. Hans koloniala kritik i Voyage au Congo väckte en betydande politisk debatt som bidrog till Frankrikes beslut 1937 att förbjuda tvångsarbete i sina kolonier.
Redan ett år efter Goncourtpriset hade Batouala översatts till åtskilliga språk, däribland till svenska, engelska, tyska, spanska och ungerska. Här gavs den ut på Lars Hökerbergs förlag i översättning av Carl Ohlsson med titeln Batuala. En verklig negerroman. Idéhistorikern Mikela Lundahl Hero ser den som den första romanen på svenska som kan betraktas som en afrikansk roman.
Boken fick ett blandat mottagande i pressen. Göteborgs Dagblad fann att boken ägde ”en obeskrivlig, naiv friskhet” och beskrev René Maran som en ”märklig, begåvad och djärv tolk och förespråkare” av ”de svartas” värld. Aftonbladets recensent ansåg att ”författaren utan tvivel gjort sig förtjänt av” Goncourtpriset. Sydsvenska Dagbladets kritiker fann däremot ”att åtskilliga scener äro vidriga och osmakliga. Man lägger ifrån sig boken med en känsla av äckel”.
Såväl i den svenska utgåvan som den i USA har romanens avsnitt av sexuell och erotisk natur tonats ned eller helt tagits bort. I skildringen av initiationsfesten nämns exempelvis endast omskärelsen av pojkar medan könsstympningen av flickor är helt struken. I en artikel om bokens internationella eko ser litteraturvetare Christina Kullberg uppstädningen som en strategi för att anpassa boken till en svensk marknad. Det skulle vara en exotisk och äventyrlig inramning, som skulle sälja romanen, inte dess kolonialkritik eller innehåll som uppfattades som osedligt.
I Batoualas tidskontext finns 1920-talets fascination för primitivism och för svart kultur. Intresset för jazz exploderade och den svarta jazzmusiken framstod som en del av en oförstörd primitiv kultur. Dagens Nyheters recension från 1922 vänder sig mot att exotisera afrikaner. Carl-August Bolander skriver: ”Hur torra, hur overkliga bli inte alla de många jägare- och turistskildringarna av Afrika bredvid denna bok […]”. Han påminner om att det finns fler svarta än jazzmusiker och uppmanar svenska läsare att inte skjuta boken ifrån sig. René Marans roman ”kan inte bara intressera oss, men har åtskilligt att lära oss.” Mer än hundra år senare är frågor om identitet, diskriminering och rasism lika brännande aktuella.
René Maran avled den 9 maj 1960 och är begravd på Cimetière du Montparnasse. Han hann inte uppleva Centralafrikanska republikens självständighet som utropades den 13 augusti 1960.
- Klicka här för att lyssna på en intervju med René Maran från Radio France Internationale
- Klicka här för att läsa om André Gide i Kongo och mörkrets hjärta
- Med text av René Maran skrev kompositören Paul Arma stycket Civilisation som ingick i sångcykeln Les chants du silence. Den skrevs under ockupationsåren 1942 till 1945 och bestod av texter av elva samtida franska författare illustrerade av elva av Frankrikes främsta konstnärer som Fernand Léger, Marc Chagall. Pablo Picasso och Georges Braque,