Körens tystnad 
Silence du chœur av Mohamed Mbougar Sarr

Sjuttiotvå afrikanska flyktingar, som efter en livsfarlig resa når tryggheten i en liten by på Sicilien, möter där nya problem, för gruppen och för den lilla byn. I sin prisbelönta roman Silence du chœur ger Mbougar Sarr inga klichéartade eller politiskt korrekta svar, utan låter sina olika romangestalter var och en komma till tals om de utmaningar de möter i en tid då Europa präglas av växande spänningar kring flyktingmottagandet. Jeana Jarlsbo har läst ett mäktigt romanepos om människor på flykt som hon förutspår kommer att inta en särställning bland samtida migrationsromaner och förr eller senare räknas som en modern klassiker inom den franskspråkiga afrikanska litteraturen.

 

 

  • Emellanåt möter flyktingen människor som är rädda för honom. Han skulle gärna röra vid dem, ta dem i armen eller lägga sin hand på deras axel och viska till dem: Men det är ju jag som är rädd. Jag har flytt från en rädsla som man inte kan undkomma. Det är jag som har förlorat allt. Jag är värnlöst utlämnat åt allt. Inte ens er förmögenhet är lika hotad som mitt liv.
    Ilija Trojanow Efter flykten (översättning Ola Wallin)

*

De har haft turen på sin sida. Deras dröm om att nå det förlovade Europa har äntligen gått i uppfyllelse. Nu inleder de ett helt annat liv, förvisso i hoppets tecken men omgivna av ett hav av främlingskap. Blir deras förväntningar om en drägligare framtid så småningom infriade? Vilka oanade prövningar, rädslor och förluster kommer att kanta deras tillvaro i det nya landet?

Efter en livsfarlig resa över Medelhavet kommer sjuttiotvå afrikanska flyktingar till ett litet samhälle på Sicilien, där deras nya liv tar sin början. Första natten i Altino, som det lilla samhället heter, ligger de i en tom lagerlokal omvandlad till en större sovsal, och försöker återfinna sömnen, den rofyllda, den riktigt trygga sömnen; dock förgäves. Därinne befinner sig också en ung afrikansk tolk vid namn Jogoy samt en italiensk läkare med sina två assistenter, alla fyra verksamma vid en hjälporganisation som har hand om mottagandet av nyanlända migranter på Sicilien.

Detta är upptakten till romanen Silence du chœur (Körens tystnad) från 2017, skriven av den i dag 29-årige Mohamed Mbougar Sarr, född och uppvuxen i Senegal men numera bosatt i Frankrike. Liksom hans hyllade debutroman Terre ceinte från 2014, vars handling utspelar sig i ett imaginärt land ockuperat av islamiska fundamentalister, har även Silence du chœur, som är hans andra roman, blivit belönad med flera litterära priser, däribland Prix littérature-monde 2018 och Prix littéraire de la Porte dorée 2018. Att han är en av det frankofona Afrikas löftesrikaste författare bekräftas också av hans tredje, och senaste, roman, den kritikerrosade De purs hommes (2018), där han riktar strålkastarljuset mot den stigmatisering som drabbar homosexuella i hans hemland Senegal.

Få migrationsromaner skrivna på franska under senare år uppvisar den komplexitet och den episka styrka som präglar Silence du chœur, i vilken Mbougar Sarr med fiktionens medel skildrar mottagandet av en större grupp flyktingar på Sicilien samtidigt som han tränger in i undanskymda vrår av deras verklighet i det nya landet. Signifikativt nog har han som motto för sitt romanepos valt ett citat ur Aeneiden, Vergilius tidlösa diktverk om Aeneas flykt från det brinnande Troja och grundläggandet av Rom, Nulli est certa domus, lucis habitamus opacis 1

Migrantgruppens ankomst till Altino väcker skiftande reaktioner hos lokalbefolkningen. Under det att de sjuttiotvå afrikanerna, i folkmun kallade ragazzi, passerar genom det lilla samhället applåderar vissa öbor och välkomnar dem hjärtligt, andra kastar barmhärtiga blickar på dem eller mumlar ”de stackarna” och gör korstecknet med tillgjord andäktighet; på vissa ställen bemöts de dock av en tystnad, ”outgrundlig och dyster som en liksvepning”, som plötsligt rivs upp av våldsamma skymford, kastade efter dem genom ett öppet fönster, från någon balkong eller någon eländig gränd. Det händer också att ett skratt oväntat sprutar fram när de går förbi, ett tungt, rått, mäktigt, förfärligt skratt, som om det ”slungats ut ur själva universumets inre”, ett långt ihållande skratt vars upphovsman förblir okänd: Vem är det egentligen som skrattar?

Av allt att döma är de nyanlända afrikanerna i mångas ögon ovälkomna på Sicilien. Att en del öbor hyser stark motvilja mot dem framgår ännu tydligare av ett möte som samma kväll hålls i en annan lagerlokal i Altino. Omkring två hundra personer deltar i mötet, där man i upprörd sinnesstämning vädrar både sina förutfattade meningar om flyktingarna och sitt missnöje med deras ankomst dit. Men, märk väl, mötesdeltagarna påpekar att de varken är rasister eller tillhör det högerpopulistiska partiet Lega Nord (numera bara Lega). Under mötet tar högerpopulisten Maurizio Mangialepre till orda, och folkmassan lyssnar andäktigt till hans välformulerade, främlingshatiska tal. Mangialepres retoriska finurligheter går hem hos lyssnarna. Med sina ord gjuter han olja på elden. Tätt intill honom syns två svartklädda bjässar, tvillingarna Sergio och Fabio, hans våldsbenägna kusiner och personliga livvakter, tidigare aktiva fotbollshuliganer, dömda för våldsbrott och verksamma inom högerextremistkretsar.

Lokalbefolkningen är uppenbarligen splittrad kring flyktingmottagandet. Hos borgmästaren Francesco Montero, en medelålders familjefar med väl dolda politiska ambitioner, tycks öppenhet mot flyktingar ha blivit en hjärtefråga, men i själva verket vill han bara samla politiska poäng hos väljarna genom att ge intryck av att vara en flyktingvänlig politiker, vars insatser hindrat Lega och nyfascismen från att vinna fotfäste i Altino.

En genuin vilja att ta emot och hjälpa de sjuttiotvå ragazzi finns det ändå hos många, kanske främst hos dem som arbetar inom den lokalt förankrade hjälporganisationen Santa Marta, däribland Sabrina, en ung advokat specialiserad på asyl- och migrationsrätt och hos läkaren Salvatore Pessoto med flera. Även den ålderstigne prästen Amedeo Bonianno, den färgstarkaste och intressantaste romangestalten, ger prov på ett omisskännligt engagemang för flyktingarna.

I det mångskiftande persongalleri som Mbougar Sarr skapat i Silence du chœur ingår också Amedeos gamle vän, den framstående diktaren Giuseppe Fantini, en tillbakadragen, säregen man med förkärlek för vulkanen Etna och vars reflexioner, bland annat om relationen mellan människa och platsens minne, bidrar till romanens höga läsvärde.

Irakiska och syriska flyktingar räddas utanför Lesbos 2015

Men romanens nyckelgestalt är den unge senegalesen Jogoy Sèn, som redan fem år före migrantgruppens ankomst till Altino själv trotsat döden under en resa över Medelhavet. I sin egenskap av ytterst språkkunnig tolk och kulturförmedlare är han omistlig för hjälporganisationens arbete. Förutom sex afrikanska språk, inlärda under sin uppväxt i Senegal, behärskar han franska, engelska, arabiska och italienska. På lediga stunder för han dagbok, i vilket han i litterär form skriver om flykten från hemlandet och den farofyllda vistelsen i Tripoli – där han och åtskilliga andra afrikaner ständigt riskerade att bli gripna av libyska poliser och därefter hamna i ett ökänt fängelse varifrån ingen flykting hade kommit tillbaka – om den fasansfulla slavhandeln i dagens Libyen och människosmugglarnas fula utspel för att kräva allt större penningsummor från flyktingarna; om förtvivlan, nattsvart rädsla och strimmor av hopp under Medelhavsresan, stormens och havets raseri, båtens förlisning, sedan uppvaknandet på sandstranden i Marzamemi – som den ende överlevaren i en grupp av sextio afrikanska flyktingar.

Liksom Jogoy har flertalet nyanlända migranter i Altino djupt traumatiska erfarenheter och smärtsamma minnen med sig i sitt livsbagage. Oavsett tidpunkt på dygnet plågas den ängslige maliern Fousseyni Traoré av sina förluster; hans ögon kan inte skaka av sig sorgsenheten.

I romanen skapar Mbougar Sarr en kör av flyktingröster – vilsna, omtumlade, förtvivlade, men till en början ändå förhoppningsfulla. Allteftersom månaderna går blir de dock dystrare, samtidigt som flyktingarnas ansiktsuttryck hårdnar. Trots att de bott i Altino i ett halvår är deras möjligheter att få ett arbete nästan obefintliga, eftersom de inte fått det efterlängtade uppehållstillståndet än. Framtiden ser inte särskilt ljus ut för dem. Är detta verkligen deras drömmars Europa?

Tiden tillfogar dem nya sår. Rädslan för och motviljan mot dem växer hos alltfler Altinobor, som vill att de ska ge sig iväg därifrån, ju fortare desto bättre. I stället för att finna tryggheten i det nya landet konfronteras de unga afrikanerna med alltmer omfattande våld. Tvillingarna Sergio och Fabio samt deras högerextrema kumpaner är långtifrån ensamma om att utöva det. Ibland är det flyktingarna själva som begår våldshandlingar. Våldet eskalerar inte, utan verkar i horisontell riktning och breder ut sig i snabb takt, likt en ”gigantisk, osynlig oljefläck”; det ”ligger undangömt i blickar, beteenden, innersta tankar, i vardagsgester och själva språket.”

Oavsett ursprung eller hudfärg är dock alla människor lika bräckliga inför de oerhört våldsamma naturkrafternas oväntade raseri. Och ingen i Altino kan hindra den annalkande naturkatastrofen. Kören av röster tystnar. Men slutet kan bli en ny början…

*

I sin roman nyanserar Mbougar Sarr bilden av migration genom att låta olika romangestalter komma till tals och ge sin bild av flyktingarnas närvaro i Altino och av de utmaningar den medför för det lilla samhället, i en tid då Europa präglas av växande spänningar kring flyktingmottagandet.

Vid ett tillfälle exempelvis samtalar några hjälparbetare om levnadsvillkoren för flyktingarna i Altino, om samexistens och gästfrihet (ett ämne som för övrigt livligt diskuterats i ett flertal essäböcker utkomna i Frankrike på senare år). En av hjälporganisationens medarbetare, läkaren Salvatore Pessoto, ifrågasätter i en av sina skeptiska stunder flyktingarnas ankomst till Altino, eftersom flykten och Medelhavsresan har inneburit mycket lidande för dem. När syster Maria, en annan hjälparbetare, protesterar och ber honom att sätta sig in i deras situation, gör han en tankeväckande reflexion över själva empatibegreppet. Man kan aldrig riktigt sätta sig in i någon annans situation, menar Salvatore, det är människans äldsta illusion. Hur skulle man till fullo kunna förstå en medmänniskas lidande när man ofta har väldiga problem med att reda ut sina egna känslor, undrar han.

Mbougar Sarr ger inte några klichéartade eller politiskt korrekta svar på de frågor som väcks i Silence du chœur, utan låter olika romangestalter framföra åsikter, utbyta funderingar, eller bemöta invändningar.

Jag dristar mig att förutsäga att Mbougar Sarrs mäktiga romanepos om människor på flykt kommer att inta en särställning bland samtida migrationsromaner skrivna av franskspråkiga författare. Kanske kommer den, förr eller senare, att räknas som en modern klassiker inom den franskspråkiga afrikanska litteraturen.

 

  • Mbougar Sarr talar om sin roman här:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!