Låt oss våga broderskap! 
Om antologin Osons la fraternité!

Jeana Jarlsbo har läst den 98-årige franske filosofen Edgar Morins appell för ett öppet broderskap, La fraternité, pourqoui?, och en fransk skönlitterär antologi där ett stort antal kända författare – bland andra Le Clézio, Ananda Devi, Claudio Magris, Raphaël Glucksmann, Felwine Sarr, Gary Victor, Léonora Miano och Tahar Ben Jelloun – skriver om migrationen och om det istället slutna broderskap som möter migranterna i Frankrike och Europa,  

 

Ordet ”broderskap” (fraternité) används i våra dagar mycket sparsamt, kanske med ett visst mått av tveksamhet, till skillnad från både ”frihet” och ”jämlikhet”, dess språkliga bundsförvanter alltsedan franska revolutionen. Bland dem som vill ge ordets innehåll ett förnyat liv återfinns den franske sociologen och filosofen Edgar Morin, 98 år gammal, som på senare tid lyft fram människans behov av broderskap, sett utifrån ett vidgat nutidsperspektiv och med tanke på det allmänt hårdnande samhällsklimatet.

Under en föreläsning som han höll i Montpellier för några månader sedan påpekade han dock den viktiga skillnaden mellan ”slutet broderskap” (som betyder att vi avvisar den andre i kollektivets namn) och ”öppet broderskap” (vilket innebär att den andre betraktas som en bror, som en medmänniska). I samma andetag gav han uttryck för sin fasta övertygelse om att det är det öppna broderskapet som behövs i vår tid, att vi måste återuppliva det och ge det ny kraft. Nyligen utkom Edgar Morin med en nutidsförankrad essä som gnistrar av vitalitet, La fraternité, pourquoi ? (ung. Broderskap. Varför det?), vars budskap talar sitt tydliga språk: vi behöver i dag fler ”oaser av broderskap” för att ”göra motstånd mot grymheten i världen”. Också här drar han en tydlig skiljelinje mellan slutet och öppet broderskap.

I frankofonins litterära landskap uppenbarar sig här och där genuina oaser av broderskap (ett öppet sådant) med migranterna i Frankrike och på andra håll i världen, såsom den angelägna textantologin Osons la fraternité ! Les écrivains aux côtés des migrants (”Låt oss våga visa broderskap. Författarna vid migranternas sida”), utgiven 2018 av det parisiska förlaget Philippe Rey i samarbete med den internationella film- och litteraturfestivalen Étonnants Voyageurs i Saint-Malo. Den är försedd med ett förord av författarna Patrick Chamoiseau från Martinique och Michel Le Bris från Frankrike. Chamoiseau har dessutom bidragit till boken med en dikt om Lampedusa samt ett utdrag ur hans politiskt laddade poetiska manifest med den belysande titeln Frères migrants (Migrantbröder) från 2017. Sammanlagt medverkar trettio franskspråkiga författare i boken med essäer, dikter, noveller och berättelser.

Som titeln suggererar kretsar antologin kring människor på flykt. I vissa texter ger författarna uttryck för sin djupa indignation över migranternas situation i dagens Frankrike och över myndigheternas försök att ”osynliggöra” dem genom att bland annat tömma och riva olika flyktingläger, såsom den så kallade djungeln i Calais.

Under läsningens gång möter läsaren ett myller av gestalter, varav somliga just blivit tvungna att välja exilens osäkra väg, andra bär på djupa själsliga sår, tunga bördor eller brustna drömmar. Här saknas det dock varken ljuspunkter, strimmor av hopp – eller litterära överraskningar.

här bildtexten

Kan en djup ansvarskänsla för medmänniskorna föras vidare från generation till generation? Det är fullt möjligt, tänker jag i mitt stilla sinne vid läsningen av J. M. G. Le Clézios text Migrants (Migranter), hans bidrag till denna antologi, där han särskilt framhåller det stora civilkuraget och andan av medmänsklighet hos invånarna i Breil-sur-Roya, en by i departementet Alpes-Maritimes i sydöstra Frankrike, inte långt från gränsen till Italien. Med risk för straffrättsliga påföljder har de under senare år hjälpt åtskilliga flyktingar som lyckats passera gränsen till Frankrike, somliga medtagna och uttorkade efter resan. De flesta invånare i Breil-sur-Roya har också stöttat ett kollektiv kallat Roya Citoyenne, i synnerhet olivodlaren Cédric Herrou, som efter att en kort tid ha huserat en afrikansk migrantfamilj ställdes inför rätta och blev dömd till fyra månaders villkorligt fängelsestraff. (Detta rättsfall väckte stor uppmärksamhet i franska medier. Den franske filmaren Michel Toesca har också gjort en dokumentärfilm, Libre, (”Fri”), vars huvudgestalt är Cédric Herrou. Dokumentären hade premiär i september 2018. (Se trailern, med engelsk textning, nedan.)

Det var bybor från samma geografiska område som under andra världskriget gömde och hjälpte en del judiska flyktingar, berättar Le Clézio. I en annan by, Roquebillière, belägen inte särskilt långt från Breil-sur-Roya, gömde byborna från 1943 och fram till krigsslutet två små pojkar, deras mor och morföräldrar. En av pojkarna var Le Clézio själv, den andre hans bror (eftersom familjemedlemmarna vid den tidpunkten var brittiska medborgare riskerade de att bli deporterade till ett koncentrationsläger). Han påpekar att byborna under de åren skyddade alla i familjen och såg till att de fick både mat och mänsklig värme. Att visa civilkurage och humanitet mot flyktingar innebär etiska ställningstaganden som i dessa bergiga gränstrakter tydligen gått i arv från generation till generation.

I slutet av oktober 2016 inleddes rivningen av det stora flyktinglägret kallat ”djungeln i Calais”. Man kan förvisso försöka osynliggöra tusentals flyktingar och migranter och utplåna spåren efter dem, men man kan aldrig sudda ut andras hågkomster av alla dessa lidande existenser. ”Jag minns de tusentals mänskliga varelser som stuvats samman på en soptipp”, skriver Raphaël Glucksmann i sin laddade text Les ombres, la « jungle » et la République (Skuggorna, ”djungeln” och republiken). Han har fäst allt på papper, minnesbilder från lägret och iakttagelser över migranternas eländiga skuggtillvaro i ”djungeln”: ”Jag minns väl, mycket väl flyktinglägret i Calais, där man blev tvungen att nypa sig i armen för att medge att man verkligen befann sig i Frankrike”.

Men trots att det sedermera rivits har själva ”djungeln” – som ”en laglös, avhumaniserad plats”, kort sagt som ”antirepublik” – alls inte försvunnit. Tvärtom, menar Glucksmann, djungeln ”har förflyttat sig. Den har brett ut sig. Spridit sig. Bildat metastaser /…/ Från södra till norra Frankrike, från Royadalen till hamnstaden Calais /…/ irrar i dag skuggor på vår mark, sover på våra gator, flyr vår polis.” Visserligen finns det hundratals, tusentals fransmän som agerar och ger dem en hjälpande hand, framhåller Glucksmann, men själva flyktingmottagandet lyser med sin frånvaro.

Boksomslag
Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Det är värt att notera att han långtifrån är ensam om att risa avsaknaden av ett riktigt mottagande av migranter och flyktingar i Frankrike. I en nyutkommen bok med titeln La crise de l’accueil : Frontières, droits, résistances (ung ”Flyktingmottagandets kris: gränser, rättigheter och motstånd”) diskuterar tre franska forskare i sociologi, Annalisa Lendaro, Claire Rodier respektive Youri Lou Vertongen, flyktingmottagandets kris i Frankrike sedan hösten 2015. Den franska staten vill inte ta emot ”allt elände i världen”, så den sänder tydliga budskap till flyktingar och migranter: ”Här är ni inte välkomna” – ”I Frankrike blir ni inte insläppta”.

Också den italienske författaren Claudio Magris, vars bidrag till föreliggande antologi bär en titel som tycks förebåda ett dystopiskt scenario – La quatrième guerre mondiale (Det fjärde världskriget) – ger uttryck för sin upprördhet över migranternas situation i vår tid. Hans text når bitvis en explosiv intensitet. ”Vi befinner oss mitt under det fjärde världskriget, som är ännu mer världsomfattande än de föregående”, skriver Magris (och preciserar att det tredje världskriget enligt honom var det så kallade kalla kriget). Ett riktigt krig, lika ohyggligt som de andra, förs i dag mot ”jordens fördömda”, migranterna som försöker fly förföljelser, lidande, outsägligt elände, våld och obskurantism. Många av dem mister livet under Medelhavsresan, andra lyckas nå Europa men stoppas av höga taggtrådsmurar eller blir avvisade vid gränsen. Ett Europa där rasismen pyr, där nationalism och mikronationalismer växer och motståndet mot migranter får fäste hos dem som gripits av ”identitetsfeber”. Stundtals tycks Magris ha svårt att tygla sin indignation över såväl de sociala och ekonomiska orättvisorna i världen som behandlingen av migranter i vår del av världen.

Vi vet hur det kalla kriget slutade. Men när och hur kommer det som Magris kallar det fjärde världskriget att ta slut? Och vilka blir dess följder? Frågor utan svar. Än så länge.
Kanske lever vi redan i en begynnande dystopi.

”Jag har nu legat i bakhåll och väntat i timmar, åratal, århundraden. Jag är en förstenad vrede. Ett tålmodigt hat ingjuter kraft i mig. Jag blir till mineral, som sanden, stenen, saltet.”

Dessa rader är hämtade från den inre monolog som utgör novellen Naissance (Födelse), ett litterärt mirakel i miniatyrform och en av antologins absoluta höjdpunkter, där den Mauritiusfödda Ananda Devi – lägg detta författarnamn på minnet! – låter nutid smälta samman med biblisk tid.

Ananda Devi 2016 (Wikipedia)

Den 18-årige man vars tankar och sinnesintryck återges i novellen ligger gömd någonstans i utkanten av en öken, nästan helt nedgrävd i sanden, lika orörlig som den gassande solen och tystnaden runt omkring. Men en tusenfoting rör sig nu i riktning mot hans ansikte, som en potentiell fara mot hans orörlighet, ty minsta lilla livstecken från hans kropp skulle kunna röja hans närvaro och därmed förhindra honom från att utföra sitt dödsbringande uppdrag. Han är utbildad vid dödens skola, där hans vapenbröder bland annat lärt honom att alltid angripa kvinnor, eftersom de i sitt sköte bär fienden och dennes fortbestånd – men för att kunna döda en kvinnas kropp får man först ta död på hennes själ. Hans uppdrag består i att med hjälp av skjutvapen stoppa de migranter som försöker ta sig in i landet, ”de som tror sig kunna trotsa våra lagar för att liksom vålnader smyga sig in på vårt territorium”. Som krigare är han alltid redo att krossa dem som insekter, att bli ”den mur mot vilken vågen av deras oönskade kroppar kommer att splittras upp”. Han är omänskligt känslokall och har sett mycket, ”tårar och ansikten och barn och massor av lidande”. Hans hjärta verkar ha förvandlats till en sten.

Vid mörkrets inbrott styr han, sakta och ljudlöst, sina steg mot ett förfallet hus eller snarast en ladugård, där illegala migranter brukar samlas för att betala människosmugglarna innan de fortsätter sin livsfarliga resa genom öknen. Det är en decembernatt, och en starkt lysande stjärna uppe på himlen tycks leda honom till ladugården, från vilket ett ovanligt, bländande ljus sprider sig. Genom springorna i ladugårdens väggar skymtar ett stundande mirakel: en ung kvinna, vars fulländade ansikte omedelbart berör honom, håller på att föda ett barn. Bländad av stjärnan, av ljuset och hennes leende tror han för ett ögonblick att han kan återfinna tron genom att ta emot den kärlek han har sett i hennes ögon och hennes händer.

Men han kan inte. Han är och förblir en krigare med mycket blod på händerna, ständigt i hatets tjänst: ”Ni kan inte dupera mig med era historier om Messias”.

Oavsett var någonstans på jorden handlingen utspelar sig utgör själva flykten inte sällan kärnpunkten eller brytpunkten i de noveller som ingår i denna antologi.

Nuru, huvudgestalten i novellen med samma namn av den senegalesiske författaren Felwine Sarr, går en mycket osäker framtid till mötes. Trots upprepade försök att få ett jobb i Dakar efter avslutad skolgång förblir han arbetslös vecka efter vecka, månad efter månad. När han får veta att den yngsta systern på grund av sin epilepsisjukdom kommer att behöva medicinering och läkarvård livet ut, bestämmer han sig för att försöka ta sig till Spanien i hopp om att få arbete där, så att han kan skicka pengar till sin familj. Timmarna innan han inleder den livsfarliga resan över Medelhavet tar han avsked av sina nära och kära, med vetskapen om att de kanske aldrig skall återses igen. Därefter sällar han sig till andra unga män som under tystnad, ”likt en armé av skuggor fast besluten att trotsa allt”, står på stranden vid Thiaroye i väntan på att få börja resan till andra sidan havet.

Någon annanstans på jorden utmynnar en tilltänkt resa i en mänsklig tragedi. Gary Victor, en av Haitis främsta författare, skildrar i den förtätade novellen Chili ! (Chile!) en vindpinad, gudsförgäten plats på Haiti där ett laddat familjemöte kommer att ske. På den auktoritäre faderns inbjudan, eller rättare sagt befallning, har hans sex vuxna barn – tre döttrar och lika många söner – samlats i hans stuga för att höra vad han har att säga. Med hat i blicken iakttar två av sönerna sin bror Dieufort medan fadern berättar att han fattat ett beslut: den pålitlige Dieufort ska åka till Chile och arbeta där ett bra tag, så att familjen, hårt drabbad av torka och fattigdom, med hjälp av hans besparingar kan hämta sig. Det är han, säger fadern, som får bli räddaren i nöden, familjens överlevnad är helt och hållet beroende av honom. Dieufort försöker protestera, han vill trots allt inte lämna Haiti, och tanken på att behöva flytta till Chile gör honom illa till mods, han har hört talas om rasism och hårda arbetsvillkor för haitier långt där borta. Men fadern låter sig inte bevekas, i synnerhet som hans två andra söner, som mer än gärna skulle vilja resa dit i stället för Dieufort, har visat sig sakna ansvarskänsla mot familjen.

Som i en grekisk tragedi slutar dagen i ett blodbad. Förblindade av hat och avund mot Dieufort vill hans bröder efter familjemötet ta livet av honom, men han försöker försvara sig. Medan mörkret faller över den ogästvänliga platsen släcker de tre bröderna varandras liv.

Bland novellerna i denna antologi återfinns två litterära överraskningar. Den ena är La misère du monde (Eländet i världen) av den fransk-kamerunska författaren Léonora Miano (några av hennes romaner har översatts till svenska, såsom Nattens inre, 2007 och Skuggans årstid, 2016). Att det är en science fiction-novell med migration och främlingsfientlighet som huvudteman hör snarast till ovanligheterna i franskspråkig afrikansk litteratur. Eftersom den troligtvis är ett utdrag ur hennes alldeles nyutkomna Rouge impératrice (Röd kejsarinna), en tegelstensroman som jag ämnar skriva om senare under hösten, kommer jag inte att avslöja alltför mycket här och nu.

Handlingen är förlagd till en inte alltför avlägsen framtid, möjligen mot slutet av vårt århundrade, då oräkneliga flyktingar från Europa bor i Mohindo-Unionen, belägen på kontinenten Katiopa, lätt identifierbar som Afrika. Till en början fick flyktingarna ett gott mottagande, men i takt med att område efter område blivit obeboeligt till följd av klimatförändringar har deras närvaro i Mohindo börjat ses med oblida ögon. Enligt ett regeringsbeslut måste de utvisas från unionen, och den som försöker hjälpa dem riskerar att få fängelsestraff. Det är tänkt att första flyktingkonvojen ska lämna unionen inom de närmaste dagarna. Onekligen behärskar Léonora Miano konsten att vända på perspektivet och därmed sätta läsarens tankar i rörelse.

Även den fransk-marockanske författaren Tahar Ben Jelloun, vars böcker blivit flitigt översatta till svenska, bjuder i denna antologi på en i högsta grad överraskande novell, Les mots en fuite (Ord på flykt), genomsyrad av uppfriskande humor förenad med ironisk udd. När Ben Jelloun låter fantasin få fritt spelrum kan vad som helst hända och saker och ting förlora sin stadga.

Foto av Tahar Ben Jelloun 2013
Tahar Ben Jelloun 2013

Under en turbulent, regnig natt lämnar alla främmande ord franska ordböcker. Från ”abricot” (aprikos) till ”zouave” (zuav). I protest mot behandlingen av migranter har de bestämt sig för att lämna Frankrike och på samma gång tömma alla ordböcker för att ”svika Racines språk, gräva hål i det, gropar, gravar”. Inom loppet av några timmar utarmas Frankrike. Man försöker ersätta ord av arabiskt ursprung med engelska sådana, men all mellanmänsklig kommunikation blir i det närmaste omöjlig. Kaos utbryter, hela landet är i chocktillstånd. Inrikesministern beger sig till flygplatsen för att ta emot president Emmanuel Macron, som just besökt Kina, och visa honom lexikonet Le Petit Robert, fullt av luckor och tomrum.

På andra sidan Medelhavet firas istället med pompa och ståt återkomsten av de främmande orden, nu glada över sin nyvunna frihet. Men i Frankrike är president Macron över måttan irriterad på deras flykt, så tillsammans med sina närmaste män försöker han  hitta lösningar på den nationella språkkris som uppstått i deras frånvaro. Krisen förvärras i och med att även inhemska ord börjar falla som döda löv ur ordböckerna, som om de ville visa solidaritet med de främmande. Presidenten meddelar inrikesministern att han fattat ett beslut: man kommer att bevilja asyl till tjugotusen asylsökande och legalisera hundratusen papperslösa flyktingar för att sedan stänga gränserna. Med andra ord, ”man gör först en gest av stor generositet, men när orden väl återvänt hit återgår vi till vår vanliga strama politik”. Hans strategi fungerar. Redan morgonen därpå återvänder det första främmande ordet till franska ordböcker. Det är ordet ”chiffre”, siffra. Det dröjer inte länge förrän alla främmande ord återvänder, dock i en obeskrivlig oordning. Till sist återställs ordningen.

Jag antar att ordet ”fraternité” stannade kvar i den franska ordboken medan de främmande orden var på flykt. Kanske har det accepterat sin plats i Racines och Molières språk, i väntan på att få ett förnyat liv.

 

  • Se trailern till filmen Libre (här med engelsk textning):

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!