Under medeltiden och nya tidens början bröt många folkliga bondeuppror ut i Europa – ofta inspirerade av reformationsrörelsen – riktade mot den tidens överhet och mot den rådande sociala och ekonomiska ordningen. I Sverige t.ex. tvingades kungen göra eftergifter efter ”Dackefejden”. Också idag förekommer överallt i Europa rörelser som ställer ”folket” mot ”eliten” och som protesterar mot sociala och ekonomiska missförhållanden, inte minst i Frankrike med de gula västarna, Les gilets jaunes. Jan Henrik Swahn har läst Éric Vuillards korta roman om ”de fattigas krig” där Vuillard tar upp ämnet.
Det finns två sorters fattigdom. Den ena upplevs som en tung börda. Tullskatt, pålagor, tionde, skulder, träldom, sjukdom och svält. Den andra som en befrielse. ”Lämna allt och följ mig!” Så sade Jesus till lärjungarna. Men var går gränsen mellan dessa olika sorters fattigdom? Vem drar den? Det är ett mysterium.
Tänk påvestrider och bondeuppror, boktryckarkonst och reformationstankar, avlatsbrev och kättarbål. Tänk Vuillard. Då står det klart, vi förflyttas femhundra år tillbaka i tiden för att just där någonstans måste historien skrivas om. De som såg sig som segrare då – och det är ju segrarna som skriver historien, sägs det – blir nu i efterskott fråndömda segern av Vuillard, som inte bara ställer sig på de dåtida förlorarnas sida utan även förklarar sig beredd att föra deras talan i en framtida domstol. Så här lyder sista meningen i hans nya roman som är så kort att jag skulle vilja kalla den för en förtätad pamflett: ”Det enda åtråvärda är segern. Jag kommer att ge den ord.”
Vuillard lyfter i tur och ordning fram en rad predikanter som hade det gemensamt att de vände sig mot kyrkans anspråk på Gudsföreträde och värdsliga rikedomar och slutade som bondeupprorsledare och höggs ihjäl på slagfältet eller brändes som kättare. Han gör det mot en fond av ögonöppnande siffror och fakta. På den tid det tog en munk att kopiera bibeln kunde man nu trycka 180 nya biblar. Antalet sinsemellan käbblande påvar var uppe i tre. Guds ord predikades på latin som endast patricierna förstod någorlunda. Prästerskapet såg sig som den förmedlande länken mellan Gud och det alltmer oupplysta folket och satte själv sina löner. Men vad skulle hända om avståndet blev för stort och bönderna slutade härda ut?
Först i raden är John Wycliffe, som gick längre än de flesta i sin iver att reformera kyrkan. Botgöring och ett liv i Guds nåd kan aldrig gå via penningen, furstemakten eller korstågens härjningar. Men någonstans längs en osynlig gräns övergår kritiken mot kyrkan i en än mer samhällsomstörtande kritik. Död åt slaveriet! Död åt samhället! Och då drar furstarna öronen åt sig. De känner lukten av upprorslusta och svarar med grymhet.
Efter Wycliffe följer John Ball, Wat Tyler, Jan Hus och flera andra men det är framför allt den unge Thomas Müntzer som intresserar Vuillard. Müntzer föddes 1489 i Stolberg i Thüringen. Som elvaåring fick han se sin far hängas på torget och den lilla staden eldhärjas. Allt brann. ”Ekarna, ängarna, stränderna, gulmårorna på de förvittrade bergsluttningarna, den magra jorden, kyrkan, allt.” Vuillard fäster sig särskilt vid Müntzers tilltagande radikalisering och fanatism. Beror den på faderns öde? Sitter den i generna? Är den rent av en oundviklig följd av den väg han har slagit in på?
Müntzer var inte intresserad av kyrklig feodalism och läste varken Thomas av Aquino eller Augustinus. Han föredrog Jan Hus, Erasmus, Raymond Lulle. I den lilla hålan Zwickau fanns två kyrkor. I den ena predikades det på latin för patricierna och i den andra predikade Müntzer på tyska för vävare och gruvarbetare. Långsamt började folket i bänkraderna inse att de tidigare blivit förda bakom ljuset.
Kyrkans män såg med tilltagande irritation på alla dessa florerande irrläror. I deras ögon var en person som Müntzer kättersk trots att han inte lade till något utan helt utgick från bibelns ord. Det var som om det kätterska låg i att han och andra reformationsivrare lade till genom att skala bort, för det var ju renheten de ville åt, tanken om att varje människa kunde ha direktkontakt med Gud. Man behövde inte gå via latinet. Och djärvast av allt: Man behövde inte gå via prästerna heller. Så inte nog med att prästerskapet anklagades för att ha skott sig på de fattigas Gud; nu fick de också höra att de inte ens behövdes!
Om det var storföretagen och deras fega samröre med nazisterna som Vuillard gisslade i sin bok L’ordre du jour (”Dagordningen”, se Dixikon 30/08/18) är det nu samhällets och kyrkans maskstungna stöttepelare han siktar in sig mot. Skillnaden är att han den här gången låter någon annan föra hans talan. Denne någon är Thomas Müntzer. En man som likt Wycliffe uppfattade människorna som födda jämlika och valde sitt tonläge därefter. En greve fick till exempel höra att han ”borde ödmjuka sig inför de små människorna”. Det var nya ord för överhetens öron. Till Luther själv skrev han: ”Köttet som lever livets lata dagar i Wittenberg.” Och till greven Bodo VIII av Stolberg som en gång förbjudit honom att predika på tyska inledde han senare ett brev med orden: ”Inser du inte, du usle och ömklige maskfyllde skinnpåse, vem som gjort dig till furste över detta folk som Gud betalat med sitt eget blod?”
För Vuillard är begreppet ”ordning” centralt. Det må handla om dagordning, samhällsordning eller ordningsmakt. En högre ordning är det i alla fall och det visar sig ofta att vi tyr oss till den i långt högre utsträckning än vad vi själva vill medge. Det är denna ordningens röst som ljuder i oss och plågar oss så att vi faller till föga och tror på överhetens lögner. Vi tror på att Müntzer till syvende och sist inte var så modig ändå. Vi suger i oss legenderna om att Müntzer under tortyr kvidit om nåd. Som om rättvisa därmed skulle ha skipats.
Reformationen återstår. Historien pågår. Allt måste göras om. Ända tills den ovälkomna, den fula sanningen segrar. Müntzer fångades in och kunde, tack vare att insyn saknades, förvandlas till en krälande mask, klämd mellan överhetens fingrar. Visserligen utbrast Luther skräckslagen av sin egen beundran i ett tidigt skede av upproret att ”Det är inte bönderna som gör uppror, det är Gud!” Men enligt Vuillard hade Luther fel på den punkten. ”Om man inte med Gud menar hunger, sjukdom, förödmjukelse, lumpor. Det är inte Gud som gör uppror. Det är tiondet, det är arrendet, kollekten, de påbjudna dagsverkena, feodalherrens arvsrätt, hyran, höskörden, rätten till den första natten, de avhuggna näsorna, de utstungna ögonen, de brända kropparna, stegel och hjul, tängerna.”
Jag vet inte vad Vuillard har i kikaren. Men jag anar att han tycker att Gud borde nedstiga till människorna och skriva deras historia på nytt. Eller skicka en ny Müntzer att göra det. Och om inte… så får han väl fortsätta själv på den inslagna vägen, bit för bit, med det lakoniska patos och den med möda återhållna vrede som blivit hans signum.
- Klicka här för att läsa Ervin Rosenberg om de la Boeties Discours de la servitude volontaire
- ”Läsa Guerre des pauvres för att förstå Gula västarna?” – Se en diskussion om boken mellan de – tydligt – oeniga Grégoire Leménager från l’Obs och Jean-Christophe Buisson från Figaro-Magazine:
- En timmes (!) samtal med författaren om boken på Mediapart: