L’ordre du jour ger nytt liv åt nazisternas groteska agenda och andra världskrigets vansinne, utan att skildra en enda död vid fronten eller i koncentrationslägren, skriver Jan Henrik Swahn. Förbisedda detaljer sätts in i ett sammanhang med svindlande stor spännvidd där det underliggande budskapet kan kokas ner till: Skam över europeisk eftergiftspolitik som aldrig synade Hitlers bluff och därför gjorde kriget möjligt. Skam över de veklingar som lät sig imponeras eller skrämmas av nazisternas propaganda. Skam över oss alla.
Vad är ett företag?
Vi kan ta bilmärket Opel. En gång fanns en man som hette Adam Opel och blev rik på att lansera en symaskin. Den var en förbättrad version av en redan befintlig maskin, uppfunnen av en som varit för tidigt ute för att kunna slå mynt av sin uppfinning. Så småningom tröttnade Opel på symaskiner och ägnade sig åt velocipeder och automobiler istället. Sedan dog han men märket Opel överlevde honom. Företag dör inte som människor. De är något slags mystiska kroppar som aldrig går under. Många av dem är äldre än de flesta av världens stater och länder. De är en del av landskapet.
I bokens nyckelscen möter vi tjugofyra personer i det tyska riksdagspalatsets stora sal, alla hämtade ur storindustrins och storfinansens trista och rigida patriarkat. Det är den 20 februari 1933. Vuillard ger dem krabbögon i en scen, ödleben i en annan. När Riksdagens president Hermann Göring kommer in förvandlas de till sfinxer. Valet den 5 mars är avgörande. Vinner nazistpartiet blir det inga fler val de kommande tio åren, kanske inte på hundra år, skrattar Göring.
Och så kommer den nye rikskanslern Adolf Hitler in, vänligheten själv, med ett gott ord för alla i beredskap.
Opel, IG Farben, Siemens, BASF, Agfa, Bayer, Allianz, Telefunken, alla de övriga storföretagen. Vad är löftet till dem? Nazisterna ska undanröja kommunisthotet, skapa lugn och stabilitet i riket, kväsa fackförbunden och ge varje verkställande direktör oinskränkt makt över sitt eget företag. Begärd motprestation: att storföretagen går in med pengar eftersom nazisterna inte är stadda vid kassa. Utan att grymta lättar direktörerna på plånboken. Mötet inbringar flera miljoner mark som går direkt till partikassan.
Ett unikt historiskt möte? Egentligen inte, den här sortens korruption är legio, tillhör dagordningen. Företagen lever längre än Hitler, de kommer snart att hålla andra partier under armarna. Namnen på de tjugofyra direktörerna är kryptonymer, bakom deras masker döljer sig juridiska personer, företagen själva. Företagen är tronen, den eviga. Själva är de, liksom de barn och barnbarn som väntar på att få ta över företagen, bara en liten hög skinn och ben som snart kommer att ligga och surna i graven.
Civilsamhället vill få oss att tro att där sitter Schnitzler, Schmitt, Rosterg, Finck och Heubel med flera men de som sitter där och lyssnar på Hitler är i själva verket IG Farben, Opel, Siemens etc. Det är dem vi känner. Väl till och med. Det är de som är våra bilar, våra radioapparater och tvättmaskiner. Det är de som utgör vår vardag. De som tar hand om oss, klär oss, transporterar oss och vyssjar oss till sömns. De privata direktörerna är bara representanter, storindustrins prästerskap, orubbliga som tjugofyra räknedosor vid helvetets portar.
Sedan bank- och industrivärldens prästerskap konverterat och den inhemska oppositionen i stort sett oskadliggjorts stod nazisternas allvarliga motståndare endast att finna i utlandet. Frankrike och England med andra ord, som varvade styrkedemonstrationer med fagert tal och tomma ord, för att slutligen 1937, då nazisterna sedan länge spelade med öppna kort, skicka den gamle räven Lord Halifax i famnen på Göring och Hitler. Görings dåvarande meritlista enligt Vuillard är en pervers sörja av egomani, missbruk, divalater och vansinne. Skulle det ha gått Halifax förbi? Och Hitlers uppträdande? Inget att notera?
Halifax bjuder i sin självbiografi på en anekdot om att han, då han skulle kliva ur bilen, såg någon som han trodde var en betjänt. Han skulle just lämna över rocken till mannen då han fick viskat i örat att det var Führern. Roligt, vad? Anekdoten gör Vuillard ursinnig. I hans ögon utgör den det beklämmande beviset på att Lord Halifax lämnat all sin högadliga värdighet därhän och satt med näsan mellan benen. Det var det som gjorde fadäsen möjlig, att han inte såg Hitler förrän det var för sent, för att han inte vågat lyfta blicken mot massorna som omgav honom.
Vuillards bok är en på ytan kylig och koncis vidräkning med europeisk undfallenhet och argumentation av slaget: ”Vi visste inte”. Men ordvalen, adjektiven, avslöjar vreden. Stort utrymme ges Hitlers möte med Kurt Schuschnigg på Berghof. Ingen artighetsvisit, dem är det slut med, snarare är den österrikiske rikskanslern dittvingad, utklädd till skidåkare, mitt under Österrikes balfirande. Vi skriver februari 1938. Polityren är borta. Hitler ryter åt honom. Schuschnigg försöker senare rädda sitt skinn för eftervärlden genom att demonisera Hitler: en man med magnetisk blick som öppnar avgrunder kring sin motståndare.
Schuschniggs vän – de brukar diskutera Bruckner – Seys-Inquart, som på Hitlers order blir marionettkansler i Österrike kommer sedermera att förneka allt under Nürnbergrättegångarna; såg inget, gjorde inget, visste inget, hängs ändå. Schuschnigg klarar sig däremot. Efter att först ha gjort Hitler ursinnig med sitt förslag om folkomröstning angående landets självständighet drar han tillbaka förslaget inför Hitlers hot om omedelbar invasion. Schuschnigg som likt Lord Halifax sagt nej till både det ena och det andra i karriären, till strejkrätt och ett genom val utsett parlament, som förbjudit andra partier och stoppat pressfriheten, säger nu ja till allt. Hur kommer det sig? För att man behandlar honom ohövligt, som en liten skit. Han får sitta sju år i fängelse för sina försök att förhala Anschluss, befrias av de allierade och ändar sitt liv som mönstergill professor i USA.
Chamberlain, eftergiftspolitikens fader, hyrde ut en lägenhet till Ribbentrop i London (Ribbentrop var tysk ambassadör innan han blev utrikesminister). Varför får detta bara en fotnot i historien? Vuillard nystar i trådarna som klippts bort i de stora namnens självbiografier. Han skriver inte om folket, inte om fronten, inte om svält, misär och krigsångest. Han riktar in sig på ledarna. Vad är det för ena, egentligen. Är de fågel eller fisk? Kräk eller hjältar? Man mer än anar ett klasskritiskt perspektiv. De rakryggade visar sig oftast ha en ”enkel” bakgrund.
Chamberlains avskedslunch för Ribbentrop på Downing Street beskrivs in i minsta detalj. Ribbentrop är en pratkvarn, orerar i det oändliga om tennis, om franska viner. Ett brev från utrikesministeriet mitt i slutfasen av gödkycklingen tillredd efter mästerkocken Lucien Tendrets recept, talar om brådskande angelägenheter. Churchill som också är med vid bordet noterar den bekymrade rynkan i Chamberlains panna. Men Ribbentrop märker ingenting. Han pladdrar på. Och timmarna går. Hur kan någon vara så självupptagen att han inte märker värdparets små hintar om att det är dags att bryta upp? Till slut övervinner Chamberlain sin egen artighetsvånda och säger rakt ut att han måste iväg på ett viktigt möte. Trots det drar Ribbentrop ut ytterligare på tiden. Och gör det förstås på pin kiv. Han har spelat väl och lyckats hålla kvar Chamberlain i det längsta, allt enligt order, samtidigt som tyska trupper gått in i Österrike.
Det är så Vuillard arbetar, med små scener och interiörer till synes långt från händelsernas centrum. Och nålar fast notabiliteterna i sin insektssamling, i en serie fullkomligt förintande miniatyrporträtt. Här ett exempel. Med i Nordic League, ett hemligt sällskap för diskussioner kring judefrågan och hur nazismen ska främjas är
”den gode hertigen av Wellington, Arthur Wellesley, salongskackerlacka, gått på Eton, åtnjutit all världens privilegier, alltså oursäktlig, kännare av Propertius och Lucanus, som, får man förmoda, flanerat i parken kring sina ägor blåsande på sin lilla flöjt tidiga morgnar, omgiven av Theokritos herdar, konstsamlare, kanske inte en av de bättre men i alla fall. Och som ändå hade ett trångt kranium, vek underläpp och frånvarande blick, så pass att om han fötts i någon av Londons förorter skulle förmodligen ingen någonsin ha hört talas om honom.”
”Blitzkrieg”, är ordet som gått till historien. Vuillard presenterar uppfinnaren Guderian i föga smickrande ordalag. Och den tyska armén som skulle invadera Österrike beskriver han som en samling odugliga stridsvagnar havererade med motorfel i en gigantisk trafikstockning på en österrikisk autostrada, vilka till slut i skydd av natten får fraktas med tåg vidare in i Österrike, som något slags kringvandrande cirkus.
Avdemoniserandet av Hitler och hans anhang för Vuillard till nya höjder, på de allierades bekostnad, genom att med stöd av dokument från Nürnbergrättegångarna visa att hela Anschluss i grund och botten var en enda stor bluff. Och att denna den gamla ordningen i Europa, som aldrig gett vika för någon folklig resning, utan vidare gav upp inför nazisternas falskspel.
Vuillard är mycket för siffrornas exakthet. Det var tjugofyra verkställande direktörer som i bokens upptakt satte sig i sold hos djävulen och som i slutfasen hyrde in fångar från koncentrationslägren som arbetskraft – de fick bokstavligen jobba ihjäl sig. Det var tre tyska soldater som firades som kungar av österrikarna den 12 mars 1938, i väntan på Hitlers invasionsarmé som aldrig dök upp. Det var ett tusen sju hundra österrikare som kände sig tvingade att ta sitt liv under veckan före Anschluss.
Vuillards bok fick Goncourtpriset, en nyhet som flitigt delades av svenska medier men inte fick någon som helst uppföljning i form av recensioner eller reportage. Kanske för att den är skriven på franska. På samma sätt lät media här om veckan kabla ut nyheten att Olga Tokarczuk fått Man Booker-priset för romanen Flights. Ingenstans framgick det att romanen inte alls var nyskriven utan i själva verket skrevs för mer än tio år sedan och kom ut på svenska med titeln Löparna redan 2008.
L’ordre du jour är ingen roman i egentlig mening. Men den lyckas ge nytt liv åt nazisternas groteska agenda och andra världskrigets vansinne, utan att skildra en enda död vid fronten eller i koncentrationslägren. Vuillard letar upp förbisedda detaljer och sätter in dem i ett sammanhang med svindlande stor spännvidd. Det underliggande budskapet kan kokas ner till: Skam över europeisk eftergiftspolitik som aldrig synade Hitlers bluff och därför gjorde kriget möjligt. Skam över de veklingar som lät sig imponeras eller skrämmas av nazisternas propaganda. Skam över oss alla.