Étienne De la Boétie
Discours de la servitude volontaire

Discours de la servitude volontaire är förvisso ingen ny bok men den har getts ut gång efter annan, senast i juni i år. Dess innehåll är lika angeläget för människor i vår egen tid som för folk som levde tidigare. Frågan som boken ställer – varför miljoner människor accepterar, ja varför de rentav välkomnar ett liv i ofrihet – tycks vara brännande.

Porträtt av Montesqieu av anonym målare

Porträtt av Montesqieu av anonym målare

Vi känner inte till året för dess tillkomst, men den måste ha skrivits för minst fyrahundrasextio år sedan, någon gång i mitten av femtonhundratalet. Författaren till den korta skriften heter Étienne de la Boétie. En del forskare, men också hans bäste vän Michel de Montaigne, som skriver i deras ojämförliga vänskap (Essais, XXVII/I), hävdar att upphovsmannen till denna skrift mot enväldet var högst arton år när han skrev den. Montaigne vill göra Discours till en brådmogen och lärd ung mans briljanta skrivövning utan syfte på franska förhållanden. Läsningen av de la Boéties bitande text övertygar om att så knappast kan ha varit fallet.

Vad de la Boétie skriver är en stridsskrift mot varje form av enmansvälde, ty

"det är höjden av olycka att vara underkastad en enda härskare, om vilken man aldrig kan säkert veta om han är god, eftersom det alltid står i hans makt att vara ond närhelst han vill. "

Enmansväldet är inget för män som naturen skapat fria och lika, ändå lever människorna i träldom.

"En märklig sak förvisso och likväl så ofta förekommande att man har långt mindre skäl att förvånas än att sörja över."

Miljoner människor böjer sina huvuden under oket, inte för att de tvingas till det av en med större kraft än de, utan liksom förhäxade och fascinerade av namnet på en som de inte skulle behöva frukta, ty han är ensam. Det är inte feghet det är fråga om, det är frivillig underkastelse. Folken låter sig underkuvas, påtar sig slaveriet och skär av sin egen hals, ty för att vinna friheten krävs bara att önska sig den. Vägra tyrannen ert stöd, manar de la Boétie människorna, så skall ni se att han faller, likt en koloss som störtar till marken när den sockel han stod på ryckts undan.

Den romerske diktatorn Sulla

Den romerske diktatorn Sulla

Han nämner tre sorters tyranner. De som satts på tronen av folket, de som har erövrat makten, de som har ärvt sitt rike. Alla behandlar de folket som vore det deras livegna och landet de härskar över som erövrad mark. De valda tyrannerna blir ofta de allra värsta. När väl folket har blivit förslavat låter det friheten falla i glömska,

"en glömska så djup att de omöjligen förmår samla sig för att återfå den utan tvärtom trälar så villigt och fritt att det rentav ser ut som om man icke lidit en frihetens förlust utan fastmer erhållit en träldomens vinst."

Vanan är den frivilliga träldomens första orsak. Det man aldrig har haft begråter man inte, de som växer upp i träldom saknar inte friheten.

Den andra är att människor som lever under tyranni blir pultroner och veklingar. Också här ”hjälper” gärna envåldshärskaren till, han ger människorna många goda tillfällen att försjunka i ”nöjen”.

Men den viktigaste orsaken, ”drivfjädern och den hemliga kärnan i allt herravälde […] själva den stödjande grunden för tyranniet” är att tyrannen med olika medel binder till sig en betydande del av människorna genom att göra dem till regimens medbrottslingar. Det är alltså inte naket våld som håller tyrannier vid liv utan intresse. Först sällar sig fem eller sex till tyrannen som kumpaner och medbrottslingar. Under sig har dessa fem eller sex sexhundra som drar nytta av dem. De sexhundra upphöjer sex tusen, ger dem favörer, gör dem till provinsguvernörer och skatteuppbärare och korrumperar dem. De blir beroende av dem.

Så blir kedjan av tyranniets frivilliga och grymma anhängare allt större och omfattar miljoner. La Boétie beskriver företeelsen med följande ord: ”för att klyva trästycket begagnar han en kil som han fått från samma trästycke”. Dessa miljoner är fångna hos regimen dels genom att de drar (eller räknar med att kunna dra) nytta av att vara enväldets frivilliga trälar, dels av rädsla för hämnd för de orättfärdigheter som de har begått. Till slut blir tyranniet fördelaktigt för nästan lika många människor som skulle föredra att leva i frihet. Det har visat sig en synnerligen lyckad strategi, och historien har sett åtskilliga exempel på att den betalar sig.

Så kunde man på vissa villkor uttrycka sig ännu kring 1550, några år före de ohyggliga religionskrigens utbrott. Det viktigaste villkoret var att, som La Boétie gjorde i Discours, deklarera att det finns undantag! Så till exempel de franska monarkerna. De är inga tyranner. De andra, ja, och La Boétie radar upp dem från antiken till sin egen tid, men de franska kungarna, nej, de är så goda ”som om de icke skapats av naturen liksom andra människor utan i förväg särskilt utvalts av den Allsmäktige till att styra och bevara vårt rike”. Att detta uppenbarligen var en fint råder det inget tvivel om, ty La Boétie var arton år (enligt många tillkomståret för Discours) när Périgord, Saintonge och staden Bordeaux, hans egna trakter, 1548 drabbades av en gruvlig och orättvis kunglig hämnd (en våg av avrättningar) för upproret mot saltskatten. Elva år senare hängdes hans lärare Anne de Bourg för frispråkig kritik av Frans II.

Giordano Bruno på Campo de' Fiori i Rom

Giordano Bruno på Campo de’ Fiori i Rom

Lovordandet (i detta fall) av de franska monarkerna var en medveten strategi som användes för att kunna skriva fritt i brännande ämnen. Ett annat sätt att göra sin stämma hörd utan att riskera fängelse eller avrättning (som Herman van Rijswijk år 1512, Étienne Dolet 1546, Giordano Bruno 1600 och Giulio Cesare Vanini 1619, för att bara nämna de mest kända) var att publicera sina alster i mycket små upplagor eller att inte ge ut dem alls utan bara låta pålitliga vänner läsa manuskripten, som helst skulle vara skrivna på latin. Andra vanliga knep att vilseleda den alltid vaksamma censuren var att utge sina stridskrifter anonymt, ange falsk utgivningsort och förläggare. Det är strategier som de allra flesta oliktänkande såg sig tvingade att tillgripa. Så gjorde som bekant också Spinoza 1670 när han lät trycka sin Tractatus theologico-politicus 1670.

Discours trycktes först av protestanter med titeln Contr’un (Mot en) efter Bartolomeinatten. Vad den försiktige Montaigne anbelangar, så fann han det bättre att avstå från att ge ut skriften.

Verket finns på svenska. Frivillig träldom gavs ut 1954. Översättningen är inte felfri, men framför allt så pompös att en ny översättning av denna märkliga skrift vore i högsta grad önskvärd.

__________

  • Klicka här för att läsa Barbro Eberans ”Hur kunde Förintelsen ske?” om Timothy Snyders Black Earth

  • Klicka här för att läsa Jeana Jarlsbo om den fransk-rwandiska författaren Scholastique Mukasongas delvis självbiografiska roman Notre-Dame du Nil om förspelet till folkmordet i Rwanda

  • Klicka här för att läsa Lovisa Håkansson om Camus Människans revolt


  • Ervin Rosenberg

    Ervin Rosenberg

    Översättare från bl.a. ungerska, hebreiska, franska och italienska. Har översatt Imre Kertész, Amos Oz m.fl.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: