Rysslandsbilder som tavlor på en utställning

Yuri Gorbachev

Av ANN-CATHRINE JUNGAR
Rudyard Kipling beskrev en gång ryssen i en orientaliserande terminologi som den evige ”Andre” : annorlunda, främmande, väsensskild och föga trovärdig då han försöker ikläda sig en västerländsk klädesdräkt och bete sig därefter:

”The Russian is a delightful person until he tucks in his shirt. As an oriental he is charming. It is only when he insists upon being treated as the most easterly of western people instead of the most westerly of eastern that he becomes a racial anomaly and extremely difficult to handle. The host never knows which side of his nature is going to turn up next”.

Kiplings citat, som är färgat av den imperialistiska tidsålder då det formulerades, fångar något som är giltigt för omvärldens syn på Ryssland även idag. Bilden av Ryssland är inte enbart en spegling av faktiska förhållanden, utan fungerar även som en projektionsskärm för fördomar, rädslor och politiska intressen. Kanske behöver vi Ryssland mer än vad Ryssland behöver oss?

Vid ett seminarium arrangerat av Centrum för Östersjö- och Östeuropastudier vid Södertörns högskola om Rysslandsbilden i de nordiska länderna kom linsens betydelse för det som ses och hur det tolkas och används att stå i förgrunden. De fyra nordiska ländernas Rysslandsbilder skiljer sig åt och frågan som inställer sig är om det beror på objektet eller betraktaren?

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 var reaktionerna på det nyfödda Ryssland övervägande positiva. Den demokratiska, ekonomiska och rättsliga omvandlingen under 1990-talet uppfattades som att Ryssland var på väg att bli en västlig liberal demokrati och marknadsekonomi. Dessutom var landet militärt försvagat, territoriellt stympat och ansågs inte längre konstituera ett militärt hot.

En rysk björn

Björnen i öst hade klippt och målat sina klor, dolde sina vassa tänder och borstade pälsen som modet i väst föreskriver. Ryssland visade ambitionen att likna oss i väst och väst kände inledningsvis igen sig och lutade sig bekvämt tillbaka trots att björnen ibland rätt anarkistiskt dansade in på cocktailbjudningarna. Ett samförstånd hade börjat växa fram.

Men under 2000-talet vände det. Presidentämbetet under Putin kom att anta allt mer auktoritära former och den politiska makten centraliserades, partikonkurrensen urholkades, mediernas oberoende kringskars och av den politiska makten oberoende civila organisationers verksamhet försvårades och mänskliga rättigheter kränktes. Den så kallade ”putinismen” beskrevs snabbt i termer av en återgång till sovjetiska styr- och härskartekniker. Ränderna går aldrig ur, kunde det heta.

Det officiella Ryssland tog avstånd från den västerländska liberala demokratin och formulerade en egen demokratisk modell lämplig för det ryska samhället och kynnet, den så kallade ”suveräna demokratin”. I den suveräna demokratin är demokratins utfall – i form av tillväxt, välstånd och ordning – överordnad den demokratiska proceduren.

Putin

Ännu en rysk björn

Den ryska nationen och staten har en stark ställning och uttrycks i patriotism och värdekonservatism med betoning på familjen och ryskheten, vilket bland annat avspeglas i allianser med traditionella institutioner som den ortodoxa kyrkan. Väljarna, som associerade demokrati med politiskt kaos, försvagning av välfärden och oligarker som berikat sig på sovjetstatens frånfälle, gav Putin och hans parti Enade Ryssland sitt stöd för ett skapa ett starkt Ryssland.

Tack vare inkomster från gas och annan energi har den ryska befolkningen upplevt förbättrad ekonomi under 2000-talet. Samtidigt har en sjunkande medelålder och låga födelsetal skapat en demografisk utmaning som står högt på den politiska agendan.

Dessutom odlades den ryska självbilden eller identiteten av att vara en stormakt med ärorika anor och historisk kontinuitet. Med EUs och NATOs utvidgningar österut, USAs samarbeten med de nybildade staterna i Centralasien hade Rysslands intressesfärer beskurits avsevärt. Det som Europa uppfattade som aggressiva utspel i Georgien och mot de baltiska republikerna var för Ryssland en fråga om självkänsla och försvar av egna intresseområden.

”Har Ryssland den självbild det förtjänar eller vore Ryssland värt ett bättre rykte” var den retoriska fråga journalisten Stig Fredriksson inledningsvis ställde. I sin nyutkomna bok ”Daterat Moskva: Rysslands väg leder bort” (2010) understryker han att den demokratiska utvecklingen gått bakåt, samtidigt som han framhåller att Ryssland är ett mycket öppnare och friare samhälle än det sovjetiska.

Bokomslag

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Kunskapen om Ryssland är förenklad och ofta direkt felaktig. Ett flagrant exempel är då ledningen för Folkpartiet tidigare i år efterlyste en förstärkning av det svenska försvaret då det ”i stora kretsar av det ryska samhället finns en ny Stalinkult som skrämmer”. Enligt Fredriksson finns ingen utbredd Stalinkult i Ryssland och där fick han medhåll av den mångårige Rysslandskorrespondenten Vladislav Savic, som i boken ”Putin och rysskräcken” hävdar att den svenska bilden av Ryssland är ensidig och intressebaserad. Att använda sig av Ryssland som en hotbild fungerar för olikartade politiska krafter, till exempel försvars-, miljö-, kärnkrafts- och skogsintressen. Fredriksson menade att Savic tagit väl stort intryck av den ryska till vissa delar konspiratoriska och paranoida debatten om att väst har fientliga avsikter visavi Ryssland.

Att rysskräcken är starkast i Sverige framgår med tydlighet även vid en nordisk jämförelse. Den ryska händelseutvecklingen har föranlett olikartade tolkningar och politiska reaktioner i de fyra nordiska staterna. I det senaste numret av ”Nordiskt Östforum. Tidskrift för politikk, samfunn och kultur i öst-europa och eurasia” behandlas de nordiska Rysslandsbilderna.

De svenska reaktionerna har varit de starkaste och tagit avstamp bland annat i bristande demokrati och mänskliga rättigheter, Gazprom och Georgienkonflikten. Ryssland utmålas som landet annorlunda som borde bli mer likt Europa. I den svenska regeringens utrikesdeklaration från 2008 fastslås att

”Det ligger entydigt i vårt intresse att Ryssland utvecklas till en modern, framgångsrik och demokratisk stat. De senaste årens utveckling i mer auktoritär riktning pekar dock dessvärre åt ett annat håll. Vi känner oro för en fortsatt utveckling i denna riktning. I Europeiska unionen diskuteras nu förutsättningarna för att – efter presidentskiftet i Moskva – inleda förhandlingar om ett bredare samarbetsavtal. Ett sådant måste bygga på respekt för grundläggande regler och villkor för samarbetet mellan Europas länder”.

I den danska debatten målas bilden upp av ett Ryssland med demokratiska brister och kränkningar av mänskliga rättigheter, men det direkta politiska intresset är ljummet, trots att Putin riktat stark kritik mot Danmarks stöd till tjetjenerna. Även i Norge präglas bilden av eländesbeskrivningar av ödelagd miljö och social misär, men Rysslands framställs inte som ett politiskt hot, utan snarare som en partner inom ramen för den nordliga Barentspolitiken kring gasutvinning och fiske.

Finland med sin långa geografiska gräns och historiska erfarenhet uppfattar inte Ryssland primärt som ett hot, utan snarare som en realitet att leva med. Eftersom Rysslands är Finlands största handelspartner är kritiken av Ryssland nedtonad för att inte störa handeln, vilket sker då och då. YLEs mångårige korrespondent i Moskva Anna-Lena Laurén, som bland annat har skrivit ” De är inte kloka, de där ryssarna” och ”I bergen finns inga herrar – om Kaukasien och dess folk” hänvisade under seminariet till det finska resignerade talesättet ” En ryss är en ryss även om han steks i smör”. Kort sagt, ”Ryssland är som det är och det kan vi inte göra något åt, utan vi får anpassa oss och få ut så mycket av möjligt av det”.

Det är den gamla finländska utrikespolitiska Paasikivi-Kekkonen doktrinen i nya kläder. Gamla skiljelinjer mellan undfallenhet, pragmatism och protest finns kvar i den finländska rysslandsdebatten och allt emellanåt kan ängslighet uppstå då politiker uttalar sig. Ryssland reagerade också då försvarsminister Kari Häkämies under ett statsbesök i USA sade att det finländska säkerhetspolitiska hotet heter ”Ryssland, Ryssland, Ryssland”. Även finansminister Jyrki Katainens uttalande att Ryssland inte längre är en ekonomisk stormakt väckte ont blod hos grannen i öst.

Sibiriska tatarer

Men återverkningarna är primärt inrikespolitiska och här finns en parallell med situationen under det kalla kriget då för Sovjetunionen förhatliga politiska partier och personer kunde förklaras för regerings-, president- eller ministerodugliga. Skillnaden är att nu kommer påtryckningarna primärt inte från den östra grannen, utan utgör slagträn i en hemmadebatt.

De nordiska perspektiven på Ryssland visar att bilderna av Ryssland inte alltid – och inte primärt – återspeglar vad som faktiskt sker i Ryssland. Ryssland mobiliseras istället i kiplingsk anda som ”den andra” både för självbespegling och som hotbild. Impulsen till exotism finns fortsättningsvis ovanför det nära Östern.

Det finns visst ett svenskt ordstäv om att i varje ryss bor en tatar?

Kommentera: