Genom fredsfördraget 1920 erkände Sovjetryssland formellt Estland som självständig stat. Men då, som nu i Ukraina, ockuperade Ryssland ändå Estland några decennier senare, med hårt kommunistiskt förtryck som följd. Om några författarliv och deras verk från den tiden, som varade fram till Sovjets fall 1991, berättar här Enel Melberg
I Leelo Tungals gripande och samtidigt humoristiska självbiografiska roman Seltsimees laps (”Kamrat barn”) från 2018, som utspelar sig under åren strax före och efter Stalins död 1953, får vi en levande bild av hur vardagen kunde te sig för vanliga människor på landsbygden, sett ur ett barns perspektiv. Den påminner om Viivi Luiks succéroman Den sjunde fredsvåren från 1985 (på svenska 1990), men är mer omfattande och detaljerad och består av tre tidigare utgivna böcker som samlats i ett band.
När Leelo är bara ett par år gammal blir hennes mor, som är rektor på den lokala skolan vid en kolchos, bortförd av ”svarta män”, fängslad och fraktad till Komi väster om Uralbergen. När ”memme” fyra och ett halvt år senare och efter diktatorns död kan komma hem igen, känner dottern inte längre igen den ”tant” som stiger ur bilen. Hon liknar inte alls ungdomsporträttet de har på bordet.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Av de vuxna får flickan höra att hennes mor hade ”tvingat skolbarnen sjunga fascistiska tyska sånger” av Beethoven och Schubert. Själv lyssnar hon på radion, som tas hem för att hon inte ska vara så ensam när pappan är på jobbet, och lär sig älska alla käcka pionjärsånger hon hör:
Oktober kan nu barnen lova
en ungdom lycklig, stark.
För Stalin gav den som en gåva
och Lenin röjde mark.(Denna och följande översättningar av Enel Melberg)
Hon lyssnar också på en låt som kallas ”Negerns vaggvisa”, som hon tycker har en så sorglig melodi. Den sjungs av en Påll Råppson, vilket stavas Paul Robeson, visar pappan, och i radion får hon höra att det är väldigt synd om honom, för han retas och förföljs på grund av att han är svart, och rika vita amerikaner, imperialistiska gamar, hatar honom och trampar med fötterna på hans rättigheter. De är så dumma, de där aggressorerna på andra sidan pölen! – Nej, här i landet hatar vi varken svarta eller gula, säger radiorösten, här kan de lugnt gå omkring. Den är så vacker, den här sången: ”Ou, maj bejbi, maj körlihedid bejbi, aj sing jo fast aslip änd lavv jo sö-oo äs aj sii-ii-iing”.
Hon lär sig läsa själv när hon är fyra år, kan deklamera verser och blir stolt när hon tilltalas med: ”kamrat barn!” av en spårvagnskonduktör, vilket hon tar som en hederstitel att leva upp till.
Man försöker med flera barnpassare, men det blir inte alltid så lyckat. Ofta är det bäst att hon sitter tyst för sig själv och läser, så hon inte stör dem. Hon tycker också att det hon läser har en annan lyster än det hon hör de vuxna prata om, som att sockret luktade kattpiss i en affär, att man bara fick köpa en liten flaska ättika per person, att det inte finns symaskinsnålar eller gummiband någonstans, att en skådespelare hade fått tio år för att han vänt Stalins bild mot väggen på premiären. Allt sådant låter så futtigt jämfört med de vackra färgbilderna i böckerna och bildtexterna under, som den med flygaren:
Så högt från ovan som från solen
må ropet nu runt världen skalla,
jag sitter upp’ i flygplansstolen,
dig hälsar, kamrat Stalin, från oss alla!”
Samtidigt råkar hon höra att modern kan få ta emot paket och brev, fast bara på ryska. Svara får mamman däremot göra bara ett par gånger om året, något som dock kan ändras om dottern är ett ”snällt barn”. Då kan modern få komma hem snart. Hon anstränger sig verkligen, men till ingen nytta.
Det är en underbar bok om en nog så kavat och klipsk flicka, som har ett fint förhållande till sin sportiga pappa. Hon åker med honom på hans motorcykel och tävlar med honom som Zatopek medan han får vara Paavo Nurmi. Men eftersom han har haft framgångar i olika sportgrenar under den estniska republiken, måste medaljerna från den tiden i sjön innan huset återigen blir genomsökt.
Tungal beskriver även faderns fester med sina jaktkompisar och deras mer frivola sånger som Leelo uppsnappar och lär sig. När hon sjunger dem offentligt väcker de inte samma förtjusning som när hon sjunger dem hon hört i radion. En av faderns vänner lyssnar på radio från utlandet, hans fru älskar radio Nord och därifrån kan man få höra: Goodnight, Irene, good night Irene, I’ll see you in my dreams. Och inte nog med det: Även Rock around the clock.
Och Feliks Tungal, fadern, som bland annat undervisar i musik och gymnastik och sport är med och sätter upp ett program för den stora maj-festen: deklamationer, pyramider och pjäsen ”Snöbollen”. Men först måste man sända in en lista över sångerna till centralortens kontrollkommitté, där det finns en kamrat Ireene som ska godkänna dem. Kommittén underkänner alla nya låtar som hörts i utländsk radio, men en kollega kommer på knepet: man döper om titlarna! ”Singing i the rain” blir till ”Regn på taigan”, ”Saint Louis Blues” kanske kan bli ”Kolshosarbetarnas sång från Moskva”? Men där finns ett trumpetsolo som inte passar, invänder fadern, så då kanske istället ”Du flyger, näktergal, till Moskva” kan gå bra? Och så sätter man en estnisk text till ”Goodnight Irene” som lyder: ”God natt, Ireene, god natt, Ireene, det arbetande folket önskar dig god natt!” Och listan godkänns, liksom förstås pjäsen, som har en rysk författare.
Det finns också kostbara porträtt av flickans fastrar som är hårfrisörskor, som ”arbetar bland kvinnor”, som den ena säger, vilket bland annat innebär att de kan byta till sig varor och förmåner, något som är oumbärligt under denna materiellt krassa tid. Leelo upplever också hur andra kvinnor försöker lägga an på fadern och uppfostra henne, som har lärt sig att vara ett ganska självständigt barn. Boken är skriven med lättsam humor, även om vi anar den grymma bakgrunden, med trakasserier, åsiktsregistrering, angiverier och fängslanden.
Efter Stalins död lättade repressionen en aning och under Chrusjtjov inföll det s.k. ”tövädret”, där fångar i Gulag fick återvända hem och de godtyckliga fängslandena hejdades för ett tag. Men när han avsatts och Bresjnev tog vid gick töandet snart över i ett hårdnande klimat igen, som ledde till en tid av ”stagnation”, (1964-1987), en återgång till en rigid regim, där återigen åsikter registrerades och friheter inskränktes. En tid då det kunde kännas hopplöst för dem som var unga.
*
Poeten Doris Kareva (f.1958) berättar i en artikel (i Vikerkaar maj 2024) om året 1978, då hon började studera i Tartu och samtidigt debuterade med en diktsamling. I denna finns också en dikt med årtalet som rubrik.
1978
(… ) Du ropar in i dig, men utan gensvar.
Ska allt förbli såhär?
I åratal? (…)
Och ändå samma hus:
Harju 1 som står där mitt i stan.
Dörren slås upp med ett hårt slag,
i örat ekar än:
Ska allt förbli såhär?
I åratal?
Studierna känns meningslösa. Hon skriver i artikeln om hur man allt mer satt på caféer i Tartu eller på Författarhuset på Harjugatan 1 i Tallinn, vid bord där det talades på andra sätt än det påbjudna, där orden betydde något, där alla ville något annat. I en senare dikt ger hon en minnesbild av tiden:
Alla kläder var bruna eller grå –
precis som spott eller skit,
även anekdoterna, allt snack.
Alla ämbetsrum likaså.
Man svor, suckade, drack.
Böcker kom sällan ut,
dikter fick säga så lite.
Allt steg åt huvudet –
det som bara nuddade en nerv
rusade rakt in i hjärtat.
Spott- eller skitfärg
hade varken våra ögon –
eller himlen.
Sextiotalets utbrott av färger i konsten och relativa frispråkighet i litteraturen hade tryckts ner under jord igen. Studier i det estniska språket hade förpassats till barndomen, man slutade lära ut estniska i sjätte klass och det fanns inget sådant ämne på universitetet, där Kareva i stället började studera engelska.
Hon säger själv att dikten ”1978” för henne känns som en sammanfattning av sjuttio- och åttiotalens instängdhet och längtan ut; allt tycktes utslätat, livet som utstakats kändes inte autentiskt. ”Man föraktade skönhet, i dess ställe rådde vulgariteten och realiteterna doldes under plakat och ihåliga ord”.
Hennes kaféliv bland dissidenter resulterade i att hon mitt i natten kallades till KGB för förhör (något den unge Jaan Kaplinski också råkade ut för, då han hade kopierat dikter av exilpoeten Marie Under, som han berättar i romanen Samma flod, på svenska 2009). Doris Kareva kände sig så förföljd av KGB:s agenter och spanare att hon en tid levde som hemlös och övernattade i ett kontorshörn på den litterära tidskriften Looming eller på en divan hemma hos olika kollegor.
Och hon minns ”Harju 1”, författarhuset på Harjugatan 1, med Loomings redaktion på bottenplanet bredvid en bokhandel, och författarförbundets lokaler ovanför. De ligger där än idag. Men mötesplatsen, den legendariska krogen Pegasus i andra änden av huset, där det kunde förekomma frispråkiga samtal författare emellan, har idag blivit en mer allmän restaurang.
- Klicka här för att läsa del två av denna essä
- Klicka här för att läsa om den estlandsryske semiotikern Jurij Lotman
- Se en trailer till filmatiseringen av Tungals bok här (textad på engelska):