Jonathan Morén, som här i en essä presenterar flera författare från Sydsudan och Eritrea bland dem Taban Lo Liyong och Haji Jabir, påpekar samtidigt svårigheten tala om en nationell litteratur i två av världens yngsta länder där många språk lever jämsides, mycket av litteraturen är muntlig, många av de mest uppmärksammade författarna har flyttat utomlands och dessutom skriver på olika språk.
Om man har 500 kaxiga år som någorlunda sammanhållen nationalstat att brösta sig med, och dessutom har lyckats hålla sina minoritetsspråk och -kulturer tillräckligt undanskymda och kuvade under ansenlig tid, kan man lätt av bara farten få för sig att man också är i besittning av en ”nationallitteratur”. Ja, i värsta fall kan man rentav råka tillsätta något slags kommission med uppdrag att mejsla fram en nationell litteraturkanon, som givetvis med nödvändighet kommer att avspegla vissa invånares och samhällslagers självbild i långt högre grad än andras.
På de flesta håll i världen ser det emellertid annorlunda ut. Hur hanterar man frågan om en ”inhemsk” litteratur – i den mån termen överhuvudtaget har någon relevans – i en statsbildning som bara har några decennier på nacken, där dussintals språk lever jämsides, stora delar av litteraturen är muntlig och många av de mest uppmärksammade författarna för länge sedan har lämnat landet? Några exempel på författarskap från två av världens yngsta stater, Sydsudan och Eritrea, skall här få illustrera det lätt tvivelaktiga med att använda riksgränser som litteraturhistoriska rågångar.
*
Sydsudan utropade sig som självständigt 2011 i spåren av två sudanesiska inbördeskrig, som varat i sammanlagt närmare fyrtio år. Det är en glest befolkad stat, med drygt elva miljoner invånare på en yta något större än Frankrikes. Icke desto mindre talas här mer än 60 inhemska språk, och därjämte ett antal importerade, främst engelska – som är landets enda officiella språk – och en kreoliserad variant av arabiska som används som lingua franca i huvudstadsprovinsen längst i söder.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Vid landets högre lärosäten kan man ta examina i engelska, arabiska och franska – men inte studera något enda av landets inhemska språk, inte ens dinka, med drygt 4 miljoner modersmålstalare, om man inkluderar befolkningen i angränsande länder. Konsekvenserna av detta upplägg är mer förödande än man i förstone kanske anar: en betydande del av (den i stort sett uteslutande muntliga) litteraturen på dinka är i dagsläget akut hotad, som en följd av krig, folkomflyttningar och – rent krasst – de yngre generationernas begränsade intresse för att föra det litterära arvet vidare. Den som vill kunna skriva en trovärdig sydsudanesisk litteraturhistoria har med andra ord en hel del brådskande fältarbete att utföra först.
Sydsudanesisk kultur är påfallande svår att definiera, konstaterar Nyuol Lueth Tong i sitt förord till There is a Country: New Fiction from the New Nation of South Sudan (2013), ett första försök att i antologins form presentera landets litteratur för omvärlden. Det är inte att undra på: Sydsudans befolkning är splittrad inte bara språkligt, utan även religiöst, etniskt och geografiskt. (Drygt två miljoner sydsudaneser lever i exil, de flesta i grannländerna.) Det som förenade invånarna var i stort sett det gemensamma motståndet mot norra Sudan. Bara några år efter självständigheten utbröt även i Sydsudan ett inbördeskrig, som varade i sammanlagt närmare sex år. Man definierar sig normalt sett utifrån gruppidentitet, något som i längden har visat sig vara beständigare än såväl nationsgränser som tillfälligt populära ideologier. ”Min mor dog i vetskap om att hon var kuku, utan att någonsin ha haft en aning om att hon också skulle vara afrikan, vad det nu än betydde eller innebar”, som den sydsudanesiske författarnestorn Taban Lo Liyong sammanfattar saken i sin tankebok Christmas in Lodwar.
Några vidare möjligheter att bygga upp en litterär infrastruktur under rådande förhållanden har förstås inte heller funnits. Antologiredaktören Nyuol Lueth Tong medger att det hade varit i stort sett omöjligt att sammanställa volymen om inte internet hade funnits: endast två av de medverkande författarna hade publicerat egna böcker när antologin utkom, och flera av namnen var helt okända för redaktören själv innan han gav sig ut på jakt efter texter. Urvalet lämnar också en del övrigt att önska när det gäller representativitet: samtliga bidrag är skrivna på engelska, samtliga författare är män och alla utom en är bosatta utomlands.
Något – om än inte mycket – bredare är urvalet i Bhakti Shringarpures antologi Literary Sudans (2016), som innehåller texter från både Sudan och Sydsudan. Sammantaget finns här mycket som väcker nyfikenhet och ger mersmak, men också frustrerande påminnelser om hur svåråtkomliga texterna är. I den korta presentationen av den enda medverkande kvinnliga sydsudanesiska författaren, Agnes Ponilako, får man helt enkelt veta att den största delen av hennes författarskap (en diktsamling, nedtecknade folksagor, kortprosa och romaner) överhuvudtaget inte finns publicerad.
Sydsudans mest namnkunnige författare är utan tvekan den ovannämnde gamle rabulisten Taban Lo Liyong, född ”någon gång mellan 1936 och 1939” i Kajo Keji i nuvarande Sydsudan, men mestadels uppvuxen i Uganda. Typiskt nog, och som ett vittnesbörd om de luckra nationalitetsgränserna, pryddes omslaget på hans skönlitterära debut, Fixions (1969), med underrubriken Stories by a Ugandan Writer. Bokens titel är en avsiktlig blinkning till Borges Ficciones, och det är onekligen en hel del Borges över denna charmerande samling absurda, och stundom metalitterära, korta prosastycken, men allt är filtrerat genom traditionellt muntligt afrikanskt berättande på ett mycket personligt och egensinnigt sätt.
Redan tidigare samma år hade han emellertid kommit ut med en brandfackla, essäsamlingen The Last Word, som i baksidestexten presenteras som ”den första bok med litteraturkritik som publicerats i Afrika”. (Knappast helt sant, i synnerhet inte om man räknar in det arabiskspråkiga Nordafrika, men ändå en antydan om det omgivande klimat han hade att förhålla sig till.) Här – liksom i många av sina senare essäböcker och diktsamlingar – är Liyong ironisk, provokativ, vanvördig och inte sällan infamt rolig, oavsett om han driver med västerlänningars missriktade välvilja, skäller ut östafrikanska studenter för bristande ambitioner och ovilja att ta till sig det bästa världslitteraturen har att erbjuda eller avfärdar négritude- och Black Power-rörelserna som resultaten av ett surt-sa-räven-resonemang.
Efter studier i USA och universitetstjänster i bland annat Nairobi (där han på 1960-talet lade grunden till den litteraturvetenskapliga institutionen tillsammans med kollegan – och tidvis trätobrodern – James Ngugi, nuförtiden mer känd som Ngũgĩ wa Thiong’o), Papua Nya Guinea och Japan, återvände han för gott till Sydsudan 2006, och var verksam vid University of Juba fram till 2020, då han blev avstängd från sin tjänst efter att ha uttalat sig om inrikespolitiska frågor på ett i regimens ögon misshagligt sätt.
Taban Lo Liyong har en imponerande bredd och beläsenhet, och umgås lika hemtamt med luo-folkets myter och muntliga diktning – t.ex. i Eating Chiefs från 1970 – som med Milton och Borges och med grekiska klassiker, inte minst i sin senaste bok, långdikten after troy från 2021. Att han aldrig tycks förekomma i Nobelprisspekulationerna är en smula förvånande, men möjligen har han med sin frispråkighet gjort sig så många fiender genom åren att ingen velat nominera honom. Sina afrikanska författarkollegor är han inte överdrivet imponerad av: ”När det handlar om att verkligen förstå vad europeisk mentalitet går ut på, så är det bara jag och Ayi Kwei Armah som har begripit det”, fnös han så sent som i fjol. Å andra sidan betraktar han Nobelpriset som ”den vite mannens pris”, som det inte finns någon större anledning att fika efter. ”Om jag fick bestämma, skulle jag ge Nobelpriset till jua kali-hantverkarna, som gör mycket för att främja ekonomin i sina hemländer”, förklarade han i en intervju med kenyanska Saturday Nation 2013.
Den sydsudanesiska författare som låtit tala mest om sig på senare år är annars Stella Gaitano, född 1979 i en familj som flydde undan inbördeskriget till norra Sudan redan på 1960-talet. Hon är uppvuxen i Khartoum och skriver på arabiska, dels eftersom det är det skriftspråk hon behärskar bäst, men också som ett mycket medvetet val. Gaitano har sett det som sin uppgift att berätta för sudaneser i norr om människorna i och från söder, om deras vardagsliv, folktro och traditioner, som är tämligen okända utanför närmiljön, allt i hopp om att ökad kunskap skulle kunna bidra till minskad polarisering grupperna emellan.
Hon har publicerat två ojämna men originella novellsamlingar, som finns tillgängliga även på engelska som Withered Flowers och The Return, den senare tyvärr i undermålig översättning. Men framför allt har hon uppmärksammats för den betydligt solidare romanen Arwāḥ Īdū (2018; eng. övers. som Edo’s Souls 2023), en berättelse om tre generationer sydsudanesiska kvinnor, däribland den urstarka urmodern Edo, som förlorar nio av sina tio barn innan de nått ett års ålder, och som ser till att kompensera för detta genom en besvärjelse som får hennes enda kvarvarande dotter Lucy/Eghino att uppfylla jorden med sin avkomma.
Här varvas kärv och grovkornig realism med lokal folktro om andeväsen och reinkarnation, politisk historia och skarpa iakttagelser om det kulturella avståndet mellan huvudpersonernas sydliga hemtrakter och huvudstaden Khartoum, där Lucy omsider hamnar. Berättarglädjen är påtaglig, och Gaitanos eventuella pedagogiska biavsikter blir aldrig påträngande; tvärtom tycks romanformatet passa henne utmärkt.
Kort efter självständigheten flyttade Gaitano till Sydsudan, men vistelsen varade bara i tre år innan hon gjorde sig impopulär hos regimen och blev tvungen att återvända norrut. Sedan 2022 lever hon i exil i Tyskland, och har helt nyligen utkommit med sin andra roman, Īrīm, uppkallad efter huvudpersonen.
*
I Eritrea, självständigt 1993 efter 30 år av krig mot Etiopien, är situationen för inhemska författare än mer ansträngd. Här publiceras visserligen böcker och tidskrifter på landets två största inhemska språk, tigrinja och tigre, men yttrandefriheten är oerhört kringskuren. I det pressfrihetsindex som årligen sammanställs av Reportrar utan gränser befinner sig landet för närvarande på en föga hedrande 180:e plats av 180 möjliga – efter såväl Nordkorea som det talibanstyrda Afghanistan.
Det tre decennier långa självständighetskriget, och den beredskapsmentalitet och martyrkult det resulterade i, satte dessutom djupa spår i litteraturen på tigrinja och tigre, såväl före som efter självständigheten. Mycket få av dessa verk finns översatta till något språk överhuvudtaget, och en betydande andel av det som ändå finns är tröttsam patriotisk slagordslyrik, som dessutom har förlorat sina musikaliska kvaliteter vid överföringen till andra språk.
Värda att ta en titt på för den intresserade är kanske i första hand Two Weeks in the Trenches, en urvalsvolym med barndomsminnen, berättelser från krigsfronten och två korta pjäser av Alemseged Tesfai (f. 1944), i översättning av författaren, samt dikturvalet We Have Our Voice av Reesom Haile (1946–2003), landets mest kände poet i modern tid, med reservation för att Charles Cantalupos översättningar tycks mig vara i friaste laget, även om de sägs ha tillkommit i samråd med Haile själv. (Och trots hans relativa berömdhet finns det inte ens en Wikipedia-sida om Haile vare sig på tigrinja eller på något annat språk.)
För de eritreanska exilförfattarna råder helt andra förutsättningar. Ett intressant exempel härvidlag är Sulaiman Addonia (f. 1974), som tillbringade sin tidiga barndom i ett flyktingläger i Sudan, sina skolår i Saudiarabien, och som kom till Storbritannien vid 15 års ålder utan att kunna ett ord engelska. Det mödosamma erövrandet av ett nytt språk skedde, enligt Addonia, till priset av att han förlorade både tigrinjan och arabiskan. Dock hade han föresatt sig att skriva ”en bok som skulle sälja” på sitt nya språk, vilket man ändå får säga att han lyckades med: debutromanen The Consequences of Love (2008) är en måttligt originell och måttligt trovärdig pojke-försöker-möta-flicka-historia, som utspelar sig bland exileritreaner i det strikt könssegrererade Saudiarabien. Likväl är den nu översatt till mer än 20 språk, något som strängt taget aldrig hade hänt om Addonia hade skrivit på tigrinja eller arabiska, och något som antagligen inte har vederfarits någon annan skönlitterär bok av en eritreansk författare.
Klart ambitiösare, litterärt sett, och klart mer lyckad är hans nästa bok, Silence is my mother tongue från 2018, som handlar om ett läger för eritreanska flyktingar i Sudan, en miljö som författaren har förstahandskännedom om. I centrum står ett ungt syskonpar, Saba och hennes stumme bror Hagos, men i grunden är det ett slags kollektivroman om hur livet i ett läger av detta slag gestaltar sig: hur man förhåller sig till nutid och framtid när man inte vet om ens tillfälliga boplats finns kvar ens en vecka framåt i tiden. Kommer lägret att jämnas med marken av sudanesiska bulldozers eller växa till en blomstrande handelsstad? Vilka slags relationer till omgivningen är det nyttigt eller nödvändigt att försöka upprätthålla i en sådan miljö? Hur skipar man rättvisa utan ordningsmakt, och vilken respekt skall man visa den som på tveksamma grunder vill utropa sig till juridisk högsta instans? Men framför allt handlar boken om sexualiteten som livs- och livsviljeuppehållande kraft i en värld där allt annat tycks obeständigt eller oåtkomligt. Så till vida har den beröringspunkter med Addonias senaste bok, den hetsiga kortromanen The Seers från 2024 – skriven i ett enda svep under tre intensiva veckor – om en ung eritreansk kvinna i London och hennes utforskande av sin sexualitet.
Med andra ord: här har vi Eritreas världen över mest läste och mest översatte författare. Han skriver på ett språk som de flesta av hans landsmän skulle ha svårt att ta sig igenom en hel roman på; böckerna utspelar sig i Saudiarabien, Sudan respektive Storbritannien, och skulle heller aldrig, med sin erotiska rättframhet, kunna slippa igenom censuren och komma ut i Eritrea om de översattes. (En översättning finns faktiskt: häromåret betalade Addonia nämligen för att låta översätta en av sina romaner till tigrinja och framställa den som ljudbok i ett enda exemplar, enbart för att hans mor – som är analfabet – skulle kunna ta del av något han skrivit.)
Är detta därmed något som hör hemma i en eritreansk litteraturkanon eller inte? Något som hör till hembygdsallmänbildningen eller ej? Man behöver inte fundera länge på vad en hypotetisk regeringstillsatt kommission i Eritrea skulle tycka om saken, men även bland litteraturvetare, andra författare och den läsande allmänheten går åsikterna vitt isär, och det med fullt resonabla argument för bägge ståndpunkter.
Ett snarlikt fall är Haji Jabir (f. 1976), som liksom Addonia lämnade Eritrea med sin familj redan som barn och hamnade i Saudiarabien. Skillnaden är att Jabir blev kvar där och gjorde arabiskan till sitt litterära språk. Hans hittills fem romaner utgår alla från miljöer i Eritrea eller Etiopien. Mest uppmärksammad har han blivit för Raghwa sawdāʾ (2018; eng. övers. som Black Foam 2023), som nominerades till International Prize for Arabic Fiction 2019, vilket också var den första nomineringen någonsin till en eritreansk författare.
Det är berättelsen om en rotlös ung eritrean, före detta soldat, som egentligen bara vill överleva, ha ett alldeles vanligt liv, skaffa familj och sedan dö lugnt i sin säng på ålderdomens höst, men redan detta det enklaste och mest basala är oåtkomligt för honom med den bakgrund han har. Hans enda utväg är att förställa sig, att anta den identitet som för tillfället tjänar hans syfte bäst. Med tvivelaktiga metoder lyckas han smyga sig in i en grupp falasha – etiopiska judar som enligt israelisk lag har rätt att bosätta sig i det heliga landet – men det kostar på att försöka leva en lögn 24 timmar om dygnet och smälta in i en omgivning som han har mycket rudimentära kunskaper om. Han lyckas ta sig över till Israel i deras sällskap, men blir snart varse att han inte är välkommen där heller: falasha behandlas som paria både av icke-etiopiska judar och av icke-judiska etiopier, och ingenstans skymtar några utsikter till det normala liv han hoppades på.
Jakten på nya lämpliga identiteter fortsätter. Han skiftar mellan att kalla sig Dawit, David och Dawoud – ingetdera är hans riktiga namn – beroende på om det för stunden är lämpligast att passera som kristen, jude eller muslim. Man kan kanske betrakta honom som samvetslös: han ljuger, stjäl och sviker på löpande band och utan betänkligheter, och anlägger rentav en eldsvåda för att sedan kunna dyka upp i precis rätt ögonblick med brandsläckaren och bli hyllad som hjälte. Men han bedrar egentligen inte världen mer än den redan har bedragit honom, och det från första början. Romantitelns ”svarta vågskum” syftar just på alla de miljoner människor som är i hans situation: de rotlösa, båtflyktingarna, de som driver omkring utan roder på världens hav och hoppas kunna bli uppsköljda på en strand någonstans där de äntligen kan få vila ut.
Det spelar ingen roll för Dawit/David/Dawoud vilket förnamn han behöver dras med, eller vilken nationalitet han tillskrivs, så länge han får möjlighet att leva ett normalt liv. På samma sätt kan man väl säga att det inte spelar någon roll om böcker som de ovan nämnda torgförs som eritreanska, engelska eller arabiska, om de är exempel på afrikansk, europeisk eller i förekommande fall amerikansk litteratur. Det som spelar någon roll är att de får driva i land någonstans och finna sina läsare, även om språkgränserna understundom kan vara rigida och svårforcerade.
Det skall påpekas att även författarna har sina blinda fläckar på det området: när Haji Jabir i en intervju blir tillfrågad om sin eritreanska favoritförfattare nämner han Mohamed Said Naud (eller Nawed) som han påstår har skrivit ”den första eritreanska romanen”. Jo för all del, den första på arabiska, utkommen 1978. Men att det hade skrivits romaner på tigrinja flera decennier tidigare tycks han inte ha ägnat en tanke.
- Klicka här för att läsa Tezt Rooke om romanen i Oman
- Klicka här för att läsa om fyra kinesiskspråkiga författare
- Klicka här för att läsa Pernilla Ståhl om italiensk, kolonial arkitektur i Eritrea