Idag, när de välkända, men inbördes så olika, Tove Jansson och Tom of Finland sedan länge är borta, har den finlandssvenska litteraturen i förhållande till den finlandssvenska gruppens storlek, frambringat relativt många nya författare som på olika sätt behandlar queerhet. Anna Remmets presenterar här några av dem och hur de gestaltar queert begär.
Säger någon orden ”queer” och ”Finland” tänker gissningsvis många på Tom of Finland, konstnären som hade hemlandet som en del av sitt alias och därmed (säkert till en del konservativa fosterlandsälskares förtret) förde in det i sin oeuvre av sexuellt utmanande, muskulösa läderbögar. Den andra finska ikonen som trots sin enorma folklighet brukar förknippas med queerhet är en finlandssvensk, Tove Jansson.
Om Tom of Finlands konst är utpräglat manligt homoerotisk är det queera hos Tove Jansson av en helt annan karaktär. Man behöver inte tolka verken biografiskt för att se att de är fulla av karaktärer som är queera i bemärkelsen androgyna och skeva snarare än uttalat homosexuella. Det är figurer som lever i utkanten av Muminfamiljens borgerliga trygghet men som ger Mumindalen själ, mystik och liv.
Idag, mer än tjugo år efter Tove Janssons död, har den finlandssvenska litteraturen i förhållande till den finlandssvenska gruppens storlek, frambringat relativt många författare som på olika sätt behandlar queerhet. Att tala om ”queerlitteratur” som en genre blir reducerande, men desto intressantare kan det vara att rikta blicken mot hur queert begär gestaltas. Det låter oss också lyfta blicken från queerhet i litteraturen som någonting som är strikt begränsat till homosexuella kärleksrelationer, och istället se det som ett större spektrum av begär och karaktärer som på olika sätt destabiliserar det normativa och förväntade. Som de olika perifera figurerna i den präktiga Muminfamiljens närhet.
*
Bland de finlandssvenska författare som är verksamma idag och som på olika sätt skildrar queerhet finns vitt skilda temperament och uttryck. En av dem är seriekonstnären Edith Hammar som häromåret tilldelades litteraturpriset Prisma, som instiftats för att uppmärksamma verk som skildrar queera erfarenheter och queera liv. I sina serieromaner Homo Line (2020) och Portal (2023) förvaltar Hammar den visuella berättartraditionen från Tove Jansson, men för också tankarna till Tom of Finland med sina bilder av stora kroppar som fyller upp sidorna utan att be om ursäkt för sig. Där Tom of Finland porträtterar en kitschigt överdriven, idealiserad maskulinitet är Hammars figurer dock mjukt androgyna.
Homo Line handlar om att leva som queerperson, men också om att leva i den skevhet som det innebär att flytta till ett annat land (i detta fall Sverige) och om de ambivalenta känslorna till båda länderna, som huvudpersonen hyser. Portal berättar om Elia som en dag upptäcker just en portal in i 50-talets Helsingfors. Där möter Elia Eki som blir en guide in i efterkrigstidens queervärld.
Hammars verk är alltså inga klassiska ”komma ut”-berättelser. Och även om båda tar upp våld och förtryck mot hbtqi-personer centrerar de inte detta våld på det sätt som annars varit vanligt, och som kritiserats för att exploatera hbtqi-personers smärta och göra den till ”eländesporr”. Istället får humorn och det vardagliga ta plats jämte samhällskritiken som ändå finns där.
*
Detsamma gäller för veteranen Eva-Stina Byggmästars poesi. Den pulserar av hjärta och smärta (mer hjärta än smärta) men innehåller inte mycket av de konventionella troperna skam, smusslande och stigma. Byggmästar debuterade 1986 och har vid det här laget gett ut nästan trettio titlar. Hennes diktning är på många sätt klassiskt romantisk i sitt sätt att besjunga naturen och kärleken.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Den näst senaste diktsamlingen Vill du kyssa en rebell? från 2023 rönte relativt stor uppmärksamhet även i Sverige där vi annars, förutom ett par giganter, brukar vara dåliga på att uppmärksamma nyutgiven finlandssvensk litteratur. Vill du kyssa en rebell? är lycklig, sprudlande kärleksdiktning, vilket i sig är vågat i en tid när cynismen och olyckan står mycket högre i kurs i litteraturen.
Titeln, som för tankarna till något en förälskad tonåring skulle kunna säga, visar att Byggmästar inte räds det barnsliga, inte räds det lekfulla även om hon också kan vara en högstämd romantiker. Ibland drar det åt det banala, aforistiska som när hon i Vox amoris (2020) skriver:
inget utom kärlek gör så här ont
inget utom kärlek gör så här gott
Samlingsvolymen Naturbarn från 2017 är ytterligare ett exempel på en välfunnen titel. Ordet förenar naturen och den lekfullhet som genomsyrar många av Byggmästars dikter.
Som i dikten ”I Skogsbrynet” i Vill du kyssa en rebell?:
man kan dansa en sjövild vårdans
i skogsbrynet utan en tråd på kroppen
eller bara hoppa i så där med kläderna på
Denna lekfullhet kan vid första anblick tyckas förta, eller oskadliggöra det erotiska. Tankarna går till hur queera personer har känt sig tvungna att framställa sig själva och sin sexualitet som ”ofarlig” för att avväpna majoritetssamhällets fördomar om dekadenta orgier. Inte minst under HIV-krisen gjordes den samkönade sexualiteten, som precis börjat komma ut ur garderoben, till något farligt och destruktivt.
I Eva-Stina Byggmästars poetiska lekande används frekvent bilder av djur, men även djurblivande. I ”Octupus”, också den i Vill du kyssa en rebell?, heter det:
I svinottan började jag förvandlas
blev rosa, min hud blev glatt, ben blev brosk –
blev den jag alltid längtat efter att vara
en bläckfisk – tog sjövägen till dig”
Och i ”Havets enhörning” från samma bok:
Din vilda tand – tanden som skvallrar
om att du egentligen är en narval –
en vattenvarelse som vrider
sig runt sitt eget nav
På ett ställe i Nattmusik för dagsländor (2019) ser jaget i en dröm sina händer förvandlas till hovar. Djurblivande är en del av många barns lekar, men rymmer också en mer subversiv rörelse mot det annorlunda, mot en annanhet som är queer i ordets vida bemärkelse. Att närma sig det icke-mänskliga kan öppna för att ifrågasätta andra kategorier och gränser, såsom kön. Ett stycke i Fåglarna sover i luften (2019) lyder:
kammade min pottfrisyr
med bävertassar i stället
för flickhänder
Sådana förvandlingsnummer ekar såväl av den amerikanska författaren Djuna Barnes queerkodade klassiker Nattens skogar som av Edith Södergrans insisterande på att vara ett ”neutrum”.
Könsöverskridande finns också i till exempel Vox amoris där jaget säger ”inne i grottan /…/ blev hon mitt pojkflickskap /…/”, liksom i ”Härtats arkitektur” som finns i samlingen Naturbarn där jaget talar om sin ”androgyna kropp” och ”Dockhusliv” (också den i Naturbarn) där det för ovanlighetens skull inte är ett ”jag” i centrum utan en tredje person: en ”han” om vilken det står att han vill ”vara sin egen tant”.
Det lekfulla, som utmynnar i lek med identiteter kan alltså rymma mer motstånd än vad som först verkar vara fallet. Men i Eva-Stina Byggmästars poesi finns faktiskt dessutom rättframt erotiska partier. En kärlek som inte bara ”vågar säga sitt namn”, utan som insisterar och som stolt visar upp sig. I vissa av hennes verk uppträder det erotiska insprängt bland det lekfulla, där det skapar verkan genom kontrast.
I andra, som Vox amoris, är det mer genomgående: ”kvinnas kärlek till kvinna hur åtrån alltid funnits” och ”/…/ drottningarna hånglar upp varann / mot fähusväggen /…/”. I ”Älvdrottningen” utbrister diktjaget lyckligt:
/…/ jag sade
din mun är en ros o, låt mig få kyssa den
igen och jag sade du är en flicka och jag är
en ros jag sade du är en ros och jag en flicka /…/
Och i ”Hjärtats arkitektur” (båda i Naturbarn):
Dina kyssars opium
är för mig frukten
som dryper av sötma
i ett sapfiskt Eden”
*
Martina Moliis-Mellberg, en finlandssvensk författare född 1984 som numera är bosatt i Malmö, är en annan poet som i sina dikter skildrar queer kärlek. Där Byggmästars naturromantiska dikter tycks pågå någonstans i utkanten av den moderna civilisationen, ja också aktivt söker sig bort från denna, är det litterära universumet i Moliis-Mellbergs prosalyriska Pisces szn från 2021 påtagligt mer urbant. Stadens tempo och flyktighet har sin motsvarighet i språket där det refereras till ”insta” och memes.
Om Byggmästars beskrivningar av kärlek och hjärtekross har en nästan naiv omedelbarhet, arbetar Moliis-Melberg i Pisces szn med att lägga en viss ironisk distans till det uppbrott som skildras. Detta skulle kunna bli en påfrestande pose men dikterna lyckas ändå vara hudlösa. Ibland är det som om förtvivlan sliter sig lös från den lite distanserade jargongen och det blir bråddjupt och förtvivlat. Och trots avståndet i litterärt temperament finns det faktiskt en hälsning till den äldre författarkollegan där jaget minns hur hennes älskade en gång läste Byggmästar för henne.
Ett tidigare verk av Moliis-Melberg, A (2015), behandlar inte samkönad kärlek på samma uttalade, realistiska sätt som Pisces szn men gestaltar i mytens och sagans form ändå både sådan och queer längtan i en bredare bemärkelse. A består av korta, prosalyriska, berättelser. En undervattensfotograf blir besatt av att försöka bli en haj; vi möter Atlas i hans ensamhet med världen på sina axlar, och ett namnlöst berättarjag har en kärlekshistoria med den mystiska Alfa Cassiopeia som kanske är något annat än en människa. I A är djurblivandet mer smärtsamt och kostar mer än Byggmästars lekfulla och sömlösa dito.
Både hos Moliis-Mellberg och Byggmästar tycks det heteronormativa samhället med sitt dömande befinna sig ganska långt bort, också när den förstnämnda som i Pisces szn rör sig i ett urbant, modernt och realistiskt landskap. Men därmed inte sagt att det skulle vara helt frånvarande. I ”Sinnesfriden” i Vill du kyssa en rebell? förkunnar jaget:
Jag älskar – är det mitt brott
erkänner jag mig skyldig –
då är jag kriminell
Kärleksförklaringar i den stilen är visserligen en ganska vanlig romantisk trop, men kan också läsas som en kommentar till samhällets fördömande – och historiska kriminalisering – av samkönad kärlek. I en annan dikt i samma bok bönar jaget: ”/…/ får jag vara brottet, synden, misstaget – /…/”.
Det kan å ena sidan vara förminskande att reducera till exempel den romantiska tradition som Byggmästar skriver i till någon slags queerlitterär trop bara för att den kärlek hon skildrar är samkönad. Men å andra sidan kan man se det som att romantikens modus alltid har lämpat sig för att skildra det utstötta, subversiva och normbrytande. Och beroende på hur man läser kan den relativa frånvaron av påminnelser om samhällets blick i sig vara betydelsefull. Att de flesta av Eva-Stina Byggmästars diktjag söker sig mot naturen betyder också att de vänder sig bort från samhället och samhällets blick.
Eller som Moliis-Mellbergs berättarjag i den mörka sagan om Alfa Cassiopeia i A säger:
/…/ vi finns bara för varandra. det
kommer de aldrig att förstå. att det inte är för dem våra
kroppar rör sig mot varandra, att inget är för dem.
*
Betydligt mer explicit närvarande är samhället och dess moral hos författarna Kaj Korkea-Aho och Catariina Salo. Journalisten Catariina Salos (född 1980) debutbok Parasit är en prosalyrisk berättelse om att vara lesbisk dotter till en frireligiös mamma som vägrar att acceptera vad hon anser vara en svår synd. Men också en berättelse om att själv vara mamma och samtidigt en individ som älskar och får sitt hjärta krossat medan man kämpar med det självhat som barndomen har planterat i en.
Det religiösa återkommer i Kaj Korkea-Ahos romaner. Han är född 1983 och debuterade 2009. Flera av hans böcker är historier om ond bråd död och drar ibland nästan åt det kitschiga, överdramatiska och även övernaturliga hållet. Homosexualitet har inte nödvändigtvis någon central roll, med undantag för romanen Röda rummet som kom ut 2021 och handlar om maktspel och BDSM-lekar i homosexuella kretsar.
Däremot behandlar de flesta av Korkea-Ahos verk åtrå som på olika sätt är ”förbjuden”. Berättelserna befolkas av till synes präktiga flickvänner som är otrogna och ägnar sig åt orgier, av lärare som har relationer med elever och syskon som har erotiska relationer med varandra. Religionen skildras som något som både begränsar människors frihet att älska och något som i sig kan framkalla känslor som är skeva eller ”för mycket”. Som i debuten Se till mig som liten är där huvudpersonens flickväns mamma går överstyr i sin religiositet och utvecklar vad som liknar en bokstavlig besatthet.
Kaj Korkea-Ahos senaste bok Hur man möter en mamma (2024) är betydligt mer vardaglig i ton och motiv, och tydligt självbiografisk. Den berättar om hur Kaj och hans make Niko bestämmer sig för att skaffa barn och om den snåriga och såriga processen att hitta en medförälder till detta barn. Det religiösa och inskränkta, i detta fall precis som i Salos Parasit representerat av uppväxtmiljön, förblir närvarande. I Hur man möter en mamma är dock den trångsynta mamman och hennes problem med sitt barns sexualitet mer ambivalent och försonande beskriven. Men just därför blir skildringen av hennes avståndstagande ännu smärtsammare än i Salos lite schematiska porträtt.
Korkea-Aho beskriver sorg och vrede över att föräldraskap så länge nekats homosexuella och fortfarande inte är en självklarhet. Bortsett från diskriminerande lagstiftning lever uppfattningen kvar att föräldraskap inte är för queera personer. I Hur man möter en mamma återger han en insändare som någon skickat in som svar på en artikel om två homosexuella män och deras barnlängtan. Varför inte bara skaffa en hund istället, undrar brevskrivaren. Denna kommentar tycks i sin kyliga nonchalans äta sig djupare in än vad en mer aggressivt hatisk insändare skulle ha gjort.
Men, som några queera skribenter har påpekat, kan den norm som säger att livets mening är att ha barn och att alla borde vilja ha barn, börja kännas trång för queerpersoner också. Samtidigt som hatet och fördomarna i högsta grad finns kvar beskriver de hur föräldraskap åtminstone i progressiva kretsar blivit något som ”förväntas” av dem på samma sätt som av heterosexuella. Också Korkea-Aho uttrycker inledningsvis ambivalens kring föräldraskapet. Vill han verkligen bli pappa?
*
Samma ambivalens finns i Lina Bondes diktbok om er mamma & om mig från 2022. Där skriver Bonde (född 1990) liksom Kaj Korkea-Aho om en process för att bli förälder, men en process som strandar och ett förhållande som tar slut. Till skillnad från Hur man möter en mamma, som slutar relativt tillrättalagt med en omvälvande och lycklig födsel av ett barn, är om er mamma & om mig en vemodig kontemplation över saker som aldrig blev. Eller i alla fall inte blev just då och inte som det var tänkt.
Länge har som sagt queer kärlek i litteratur och film antingen beskrivits som tragiskt dömd eller trotsigt triumfatorisk. Det är ett lovande tecken för både litteraturen och samhällsutvecklingen att det nu börjar finnas plats för samkönad kärlek som tar slut på andra sätt än i tragedi och ond bråd död, och som har utrymme för leda och skav på samma mångfacetterade sätt som heterosexuell kärlek tillåtits ha.
Att allt detta – jublande romantik, erotik, uppbrott, och föräldraskap – ryms i finlandssvensk litteratur som har utkommit de senaste åren måste också ses som något av ett styrkebesked för ett så relativt litet litteraturområde som det finlandssvenska. Precis som Korkea-Aho skriver om i Hur man möter en mamma befinner sig finlandssvenska hbtqi-personer i ett dubbelt minoritetsskap. Hur det påverkar en att som queerperson växa upp och leva i de mindre österbottniska samhällena, där många svensktalande finns, skildrar både han och Lina Bonde i sina verk. Men som Edith Hammar visar i Portal står queera och upproriska rum att finna också på oväntade platser.
- Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om Tove Janssons Sommarboken
- Klicka här för att läsa om den finlandssvenska författaren Agneta Ara