Den estlandsryske semiotikern Jurij Lotman betraktas – jämte samtida som Umberto Eco och Roland Barthes – som en av litteraturvetenskapens främsta. Hans livsverk firades i både Estland och Ryska federationen 2022, då han skulle ha fyllt 100 år. Hans idoga och omfångsrika arbete blev tongivande för Moskva-Tartuskolan, och gjorde honom till en av det moderna Estlands mest framträdande, inflytelserika och kända akademiker.
Semiotiken – som enkelt uttryckt är studiet av teckensystem, deras beståndsdelar och kommunikativa funktion – räknas formellt som en underkategori till lingvistiken, men dess idéer är avgörande inom ett antal andra, vitt skilda discipliner, från informationsteorin till underrättelseanalysen. Moskva-Tartuskolan, som är en av semiotikens centrala skolbildningar, har förblivit relativt okänd i Sverige. Här är semiotiken närmast ett ämne för universitetstillvarons skönandar, medan informatiken och informationsteorin däremot är helt reserverade för tekniker och ingenjörer.
Så icke i den anglosaxiska eller postsovjetiska kultursfären, där dessa ämnen ofta utvecklats i ett intimt samspel med semiotik och litteraturvetenskap. Jurij Michajlovitj Lotmans tankar är därför fortsatt relevanta för alla som intresserar sig för information och mänskligt tankeutbyte – och inte bara för dem som vill förstå hur man i delar av den rysktalande världen, i Lotmans efterföljd, förstår och ser på kunskap och kommunikation.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Lotmans tankar utgår från att verklig kommunikation är beroende av ett informationsvärde, som i sin tur är beroende av att det finns någon form av skillnad eller motsättning mellan avsändaren av ett budskap och mottagaren av detsamma. Om det inte finns någon skillnad eller osäkerhet – om budskapet inte innehåller någon information som mottagaren saknar, eller om det till exempel inte finns någon åsiktsskillnad mellan avsändare och mottagare – saknar det avsända budskapet informationsvärde. Resonemanget innebär också att den potentiella informationsmängden i ett budskap ökar i takt med att det informationsmässiga avståndet ökar mellan avsändare och mottagare – samtidigt som svårigheten att tolka och hantera den avsända informationen ökar i proportion till dess innehåll.
Utbytet mellan avsändare och mottagare behöver inte vara verbalt, skriftligt, eller grafiskt. Nästan alla handlingar kan ha ett kommunikativt värde – ibland oavsett, eller i strid med, sändarens avsikter – och behöver inte ha en tydlig adressat. Olika aktörers gärningar får ett kommunikativt värde både genom den informationsmiljö och kontext de själva agerar inom, och genom den utomstående mottagarens egen kontext. Politiska symbolhandlingar, till exempel, tolkas både utifrån sändarens och mottagarens perspektiv, och tar färg och innehåll av sitt ursprung: så kan till exempel stormakternas strategiska kommunikation förstås som utlöpare av informationsmiljöer som i sin förlängning omfattar också litteratur och konst.
Detta synsätt har tillämpningsområden som ligger långt bortom kulturens 1. Utifrån Lotmans och Moskva-Tartuskolans tankesystem kan man resonera om information och kommunikation som delar i en semiosfär – på samma sätt som olika ekosystem och biotoper ingår i en biosfär – där de olika, ingående tanke- och teckensystemen kan förstås på olika sätt i relation till varandra, och där de inbördes gränsdragningarna har avgörande betydelse för mellanmänsklig kommunikation och utveckling.2
Jurij Lotman föddes i dåvarande Petrograd, i en judisk-rysk familj. Han inträdde i ung ålder vid Leningrads statliga universitet där han 1939 började studera filolog. 1940 inkallades han till Röda armén, där han tjänstgjorde som sambandsman och artillerist, i en rad olika befälsbefattningar på truppnivå. Under Andra världskriget belönades Lotman med flera militära utmärkelser för mod och skicklighet. Han blev medlem i det sovjetiska kommunistpartiet 1943. Under de nära sex år han var inkallad, fortsatte han – trots krig och fronttjänst – att ägna sig åt språk och litteratur, och åter i det civila återgick han omedelbart till den akademiska banan.
1950 fick Lotman en tjänst som lärare vid det Pedagogiska institutet i Tartu i det av Sovjetunionen ockuperade Estland, och flyttade från Leningrad samma år. Vid den här tiden hade den sovjetiska ockupationsmakten ett stort behov av kvalificerad, rysktalande personal i Estland, samtidigt som det ideologiska trycket var avsevärt mycket lägre där, för dem som utvandrade från Ryssland. Trots sitt partimedlemskap och sina militära meriter hade Lotman stött på karriärmässiga problem i Sovjetryssland under den sena Stalintidens totalitära dogmatism och tilltagande antisemitism och föredrog en post längre bort från maktens uppmärksamhet. Redan 1954 – efter att 1952 ha försvarat sitt doktorsarbete i Leningrad – tog han tjänst vid Tartu universitet (som härstammar från det av Gustav II Adolf och Johan Skytte grundade gymnasiet) och institutionen för rysk litteratur, från 1963 med professors grad.
Till Tartu lyckades Lotman också attrahera flera sedermera framstående sovjetryska filologer, som Boris Uspenskij och Vjatjeslav Ivanov, också de lockade av den friare och mindre ideologiserade atmosfären i Sovjetunionens västra utkanter (det är ur denna rörelse av ryska intellektuella från Moskva till Tartu som Moskva-Tartuskolan hämtar sitt namn). Samtidigt som förtrycket av den estniska befolkningen fortsatte också efter Stalins död, fungerade Estland som ett slags inre fristad för många sovjetiska dissidenter och intellektuella, som inte gick i takt med partiet, som Aleksander Solzjenitsyn och Sergej Dovlatov.
Även om Lotmans semiotiska krets inte spelade någon central roll för dissidentrörelsens utveckling, blev Lotman och Moskva-Tartuskolan i och med glasnost tongivande i Sovjetunionens offentliga, intellektuella miljö. Helt ofarligt var det inte, och Lotman hade flera mindre trevliga sammanstötningar med den sovjetiska säkerhetstjänsten, KGB. Han blev under senare delen av sitt liv trots det en välkänd gestalt, bland annat genom en serie mycket populära TV-program tillägnade rysk kultur som alltjämt finns tillgängliga via YouTube eller via Estlands statliga TV-bolag, ERR, framförallt Samtal om den ryska kulturen (Besedy o russkoj kulture/Vestlusi vene kulturiloost), från mitten av 1980-talet:
Lotmans tänkande var tydligt inspirerat av 1900-talslingvistikens stora namn, som Saussure och Jakobson, samtidigt som den växelverkan som Lotmans teori beskriver mellan olika informationsfält, mellan avsändare och mottagare, framstår som avgjort hegeliansk. Kommunikation och kulturell utveckling sker, enligt Lotman, genom en tydlig dialektik – en parallell till den marxistiskt impregnerade miljö Lotman verkade i – samtidigt som han också framhåller att denna dialektik inte har någon egentlig slutpunkt.
Att de av Lotmans texter som översatts till svenska (främst Den poetiska texten, 1972) framför allt utgivits inom ramarna för den marxistiskt färgade Kontrakurs-serien från Norstedts förlag, under redaktion av Kurt Aspelin, är därför kanske inte konstigt – men kan likväl ha varit en av orsakerna till att Lotman alltjämt är okänd i Sverige utanför vissa snäva kretsar. Samtidigt är det också missvisande, eftersom Lotmans och Moskva-Tartu-skolans tänkande inte kan reduceras till en utväxt på det marxistiska trädet.
Konst och konstnärlig verksamhet – inte minst skönlitteraturen – är för Lotman ett sätt att utforska nya utvecklingsriktningar, sådan information man ännu inte vet hur man ska ta till sig, och det man ännu inte vet hur man ska kommunicera. Ur det här perspektivet fyller konsten alltid en samhällsfunktion (som också ofta kan vara politisk eller ekonomisk). Även om konst för konstens skull kan vara ett fruktbart ideal – särskilt för konstnärerna – vore uppnåendet av detta ideal enligt Lotman ändå förödande för konsten. En konst som enbart existerar för sin egen skull i ett slutet, självrefererande system, saknar relevans för alla utom för sig självt, och saknar därför inte bara estetiskt eller samhälleligt värde, den saknar informationsvärde, har helt enkelt inget att säga.
Sådan konst är inte heller detsamma som tidlös och i äkta bemärkelse klassisk konst. Den har alltid något att säga, ett estetiskt värde eller en informationsbärande funktion som sträcker sig bortom den tid, plats och värdesystem där den skapats. Den tomma, självrefererande ”konsten”, som knappast lever upp till beteckningen, är motsatsen till detta ideal. Ett samhälle som bara frambringar sådan konst är, menar Lotman, ett tydligt tecken på stagnation och förestående sammanbrott: ett samhälle utan äkta konst är ett samhälle där det inte finns något behov av mer sofistikerade informationsstrukturer, eller av betydelseladdad estetik.
Att konsten har ett informationsvärde är i Lotmans teoribildning intimt förknippat med hur kulturer utvecklas. Enligt hans synsätt sker kulturell utveckling dels genom långsam, gradvis förändring inom en period eller ett paradigm, dels med explosiv utveckling till en ny period eller ett nytt paradigm (det verk där Lotman utforskar denna tankegång, Kultura i vzryv – på svenska Kulturen och explosionen – från 1992, finns tyvärr inte på svenska).
Den långsamma utvecklingen sker inom ramarna för ett givet paradigm – genrelitteratur, lärjungar, förmedlare och epigoneri – där allt och alla reproducerar variationer på ett redan existerande tema samtidigt som man utforskar eller utvecklar detsamma. Den mesta tekniska och medicinska utvecklingen fungerar på samma sätt, med vidare utveckling och arbete utifrån någon redan föreliggande teknisk innovation. Särskilt programmering och mjukvaruutveckling följer detta mönster.
Den explosiva utvecklingen inträffar när någon bryter mot paradigmet och ställer samhället inför något till informationsinnehållet kvalitativt nytt – så som Pusjkin gjorde med den ryska litteraturen och poesin. Under Lotmans livstid genomgick de ryska och estländska samhällena också en sådan, explosiv process, när de under glasnost plötsligt fick tillgång till och tvingades att i sin världsbild försöka inlemma den störtflod av västerländska synsätt, kunskap och kultur som svämmade in över den kollapsande, sovjetiska gränsen.
Till skillnad från den sovjetmarxistiska ortodoxin, som genom att tillämpa den dialektiska metoden på de historiska och ekonomiska vetenskaperna trodde sig kunna se ett kommande, kommunistiskt tusenårsrike, hävdar Lotman att en slutgiltig seger för någondera av det dialektiska utbytets principer – antingen de långsammare, reproducerande och i någon mån konservativa kulturyttringarna å ena sidan, eller explosionens revolutionära och paradigmskiftande å den andra – skulle omöjliggöra all vidare kommunikation och i praktiken sätta punkt för både långsam förändring och plötsligt framåtskridande. Antingen skulle kulturen och kommunikationen lida sotdöden i självrefererande stagnation, eller svepas bort i revolutionens konvulsioner. Detta är knappast en med kommunismen förenlig tanke. I den mån den över huvud taget kan tillskrivas en politisk tendens, framstår den som mer närstående vissa konservativa idéer om gradvis, organisk förändring.
I Moskva-Tartuskolans tradition är det konstens och tankens explorativa sida – oaktat vilka resultat som kommer av detta utforskande – som är dess kärna, i motsats till de normativa aspekter som gärna betonas av politiska aktörer och aktivistiska intressegrupper. I en offentlighet som den svenska, där det kulturella utbytet alltför ofta varit inriktat på att upprätta och upprätthålla antingen traditionsbundna eller revolutionära hegemonier, förtjänar ett sådant explorativt tankesätt större uppmärksamhet.
- Ett ytterligare avsnitt från TV-serien med Lotman, men här textat på engelska