Bulgakovs pjäs Turbins dagar, som hade premiär för 100 år sedan och som är en omarbetning av hans tidigare roman Det vita gardet, är båda bräddfyllda med sovjetisk och ukrainsk historia. I dem korsas två förödande konflikter, den mellan De vita och De röda i inbördeskriget och den mellan Ryssland och Ukraina, då som idag.
För hundra år sedan, den 5 oktober 1926, ägde en av Moskvas största teaterhändelser rum, premiären på Michail Bulgakovs drama Turbins dagar. Det spelades före andra världskriget bortåt tusen gånger på Konstnärliga teatern i Moskva. Konstnärlig ledare var teaterns grundare Konstantin Stanislavskij, regissören som två decennier tidigare gjort Anton Tjechovs pjäser odödliga med sina uppsättningar. Turbins dagar blev Stalins favoritpjäs, och han lär ha sett den femton gånger.
Pjäsen och romanen utspelar sig i Kyjiv julen 1918, en tid som för staden och landet var omvälvande och kaotisk. Ukraina hade efter det ryska imperiets upplösning utropat sin självständighet och först styrts av socialisterna, det så kallade Centrala rådet, sedan av hetmanen Pavlo Skoropatskyj, som stod för byggandet av en borgerlig ukrainsk nationalstat. Tyska trupper fanns i Kyjiv som stödde honom. Utanför staden samlades ett bondeuppror under ledning av Simon Petljura och i fjärran hotade Röda armén. Det rådde inbördeskrig.
I detta kaos befinner sig familjen Turbin, som består av tre syskon i tjuguårsåldern: Aleksej, Jelena och Nikolaj. De bor i en patricierlägenhet i centrala Kyjiv som de ärvt av sina föräldrar. Fadern är död sedan länge men modern har nyligen gått bort och syskonen känner sig förvirrade inte bara av det politiska läget utan också av sorgen och saknaden efter sin mor. De tre är övertygade monarkister och önskar ett återupprättande av det ryska imperiet som nyss gått under, men stöder för tillfället hetmanen. Syskonen vill inte riktigt tro att tsaren är mördad och sjunger den förbjudna tsarhymnen när de samlas till fest. En skröna berättar att publiken vid ett tillfälle reste sig, det hade ju bara gått ett decennium sedan revolutionen.
Bröderna enrollerar sig i en frivilligkår, men den upplöser sig själv när Petljura närmar sig staden och det är klart att det inte finns något hopp om seger. De är modiga men inte dumdristiga. Ingen kan stoppa historiens stormvåg, inte hetmanen, inte den tyske överbefälhavaren, inte Petljura. Bolsjevikerna lurar som ett nästa och ännu mer fruktansvärt hot.
*
Pjäsen bygger på en roman, Vita gardet, som Bulgakov skrivit några år tidigare men som förbjudits av den sovjetiska censuren. Den publicerades i Sovjetunionen först 1966 och har kallats den ryska litteraturens sista stora realistiska roman. Turbins dagar är måhända den sovjetiska dramatikens mest fascinerande och omdiskuterade verk. Pjäsen och romanen och deras öden är bräddfyllda av sovjetisk och ukrainsk historia. I dem korsas två förödande konflikter, den mellan De vita och De röda i inbördeskriget och den mellan Ryssland och Ukraina.
Romanen innehåller särdrag som gjorde det lätt att förvandla den till en pjäs: klart urskiljbara karaktärer, tragiska likväl som drumlar, farsinslag, utstuderade entréer. Blandningen av tragedi och komik är lika konstnärligt effektfull som hos Tjechov.
Kyjiv är skildrat med stor ömhet och får i romanen heta Staden med stor bokstav men är ändå livsfarlig genom sin köld och sitt våld. Ingen vet vem som har makten från den ena dagen till den andra. Rykten sprids och upprepas av karaktärerna så att också publiken och läsarna blir osäkra på vad som egentligen håller på att ske. Det är en stad vars utsatthet påminner om dagens Kyjiv, när Ukrainas huvudstad nästan varje natt utsätts för ryska attacker med robotar och drönare, om kölden som under vintrarna förlamar staden och om elavbrotten som hela tiden påminner om faran.
Krisen i staden och för syskonen blir akut när man får veta att de tyska trupperna drar sig tillbaka, vilket betyder att hetmanatet kommer att falla. Händelserna uppfattas som i det närmaste en apokalyps, och Uppenbarelseboken citeras många gånger i romanen, som inleds magnifikt, här i Lars Erik Blomqvists översättning: ”Storslaget och skrämmande var året 1918 efter Kristi födelse, andra året efter revolutionen.” Bulgakov behärskade det religiösa språket; hans far hade varit professor i teologi vid Kyjivs andliga akademi och nästan hela hans släkt bestod av präster och teologer. I en essä skriven 1923, Staden Kyjiv, avfärdar Bulgakov skämtsamt apokalypsen som en gammal gummas befängda idéer. Där menar han sig ha ett vetenskapligt förhållningssätt, men väntan på tidens slut återkommer senare i hans sista roman Mästaren och Margarita. Pjäsen är mer realistisk men däremot inte mindre skrämmande.
*
I det brev Bulgakov skrev 1930, adresserat till den sovjetiska regeringen med en anhållan om att få emigrera, framhåller han att hans roman är författad i samma tradition som Krig och fred. Romanen och pjäsen innehåller också verkligen allt som karakteriserar Lev Tolstojs storverk: en familjs öden, krig, historiefilosofi, kärlek, psykologi.
Livet i lägenheten karakteriseras av borgerlig trygghet, av böcker, pianospel, sång och blommor på bordet trots att det är december och att det råder inbördeskrig. Syskonen läser Pusjkin, Tolstoj, Dostojevskij. En stor kakelugn som sprider värme och krämfärgade rullgardiner blir symboler för hemtrevligheten. Den ryska kulturen står för beständighet och har ett evigt värde. Det är vinter och sträng kyla råder utanför. Att gå ut innebär att utsätta sig för livsfara, att kanske falla offer för en förlupen kula. Hemmet är en bastion av beständighet och trygghet. Det var en tid före missiler och drönare. Trots revolutionen och trots inbördeskriget firar familjen jul, som när pjäsen hade premiär hade avskaffats som officiell helgdag.
Det är uppenbart att Bulgakov står på de vitas sida. Dagen före generalrepetitionen kallades han på förhör till säkerhetspolisen. Trots att han då öppet deklarerade att han stått på den sidan under inbördeskriget fick pjäsen ha sin premiär. Nästan hela det sovjetiska ledarskapet var inblandat i beslutet att visa den. Det var Stalins röst som blev utslagsgivande.
Turbins vill egentligen inte ha någon förändring; de är nöjda med den gamla regimen. De är högborgerligt inskränkta i sina åsikter men också varma i sin medkänsla, och på många vis är de hederliga i sitt sätt att tänka och handla. De är gästfria, humoristiska och plikten mot fosterlandet är helig för dem. De känner sig övergivna när det inte längre finns någon kejsare att se upp till. Det finns en nostalgi efter det gamla borgerliga livet som måste ha fascinerat alla som trott sig ha förlorat ett sådant på grund av revolutionen. Kanske till och med Stalin trånade efter det.
För publiken som strömmade till föreföll pjäsen vara ett tecken på att revolutionens excesser var förbi och att man nu kunde börja tala om revоlutionens förlorare igen. Bulgakovs andra stora pjäs Flykt som handlade om de vitas sista strider och om officerarnas flykt till Konstantinopel och Paris förblev däremot förbjuden. Stalin var också väl förtrogen med den. Det är omöjligt att begripa de två pjäsernas skilda öden. Det fanns en nyckfullhet i Stalins kulturpolitik.
Bulgakov har någonstans skrivit att man måste älska sina karaktärer för att kunna skriva om dem. Det gör han verkligen. Syskonen Turbin och deras vänner, liksom de högre officerare som försöker formera en rysk brigad, som till en början ska stödja hetmanen, men som sedan ska arbeta för återupprättandet av det ryska imperiet, är skildrade som genomsympatiska. Det gäller däremot inte dem som kämpar för ukrainsk självständighet vare sig de stödjer hetmanen eller Petljura.
Romanen kunde alltså inte publiceras, men pjäsen kunde spelas med stor framgång. En av de vita officerarna blir i slutet av pjäsen bolsjevik och föreställningen avslutades med Internationalen. Walter Benjamin, som såg en av föreställningarna under sin vistelse i Moskva, kallade slutet smaklöst. Trots allt var det ändå vågat att visa upp vitgardister som hjältar mindre än tio år efter revolutionen, och proletärförfattarna gick hårt åt pjäsen i pressen och kallade författaren både fähund och kackerlacka. Denna häxjakt som han utsattes för angav han som en motivering till sin anhållan att få emigrera.
*
Däremot försvarade alltså Stalin paradoxalt nog Turbins dagar. Att officerarna konstaterade att Ryssland varit en stormakt och ska bli det igen, tilltalade nog både Stalin och publiken. En kritiker har också talat om Bulgakovs imperiedoktrin uttryckt i såväl romanen som pjäsen. Idag, efter 2022, låter repliken annorlunda, oroande och upprörande.
Ansträngningarna för att skapa en självständig ukrainsk stat hånas både i romanen och i pjäsen, liksom ukrainska språket, som uppfattas som löjligt. En grupp ukrainska författare ville vid ett möte med Stalin att han skulle förbjuda uppsättningen av Bulgakovs pjäs för dess förlöjligande av Ukraina och det ukrainska språket. Replikerna på ukrainska var en del av farselementet i pjäsen. Stalin svarade att det visserligen var upprörande men framhöll att pjäsen trots allt hyllade bolsjevikernas seger. I Kyjiv spelades Turbins dagar först 1935, då Stalin redan hade avrättat stora delar av den ukrainska intelligentian. En filmatisering av romanen som gjordes för några år sedan är förbjuden att visas i Ukraina.
Bulgakov var verkligen mycket negativt inställd till tanken på ukrainsk självständighet. Han var kritisk till 1920-talets sovjetiska nationalitetspolitik, den så kallade rotningen, som innebar att de olika delrepublikerna skulle få utveckla sina språk och sina litteraturer. Han upprördes över att gatuskyltarna var på ukrainska i Kyjiv och menade att de borde plockas bort. Efter den 24 februari 2022 läser man alltså romanen och betraktar pjäsen med andra ögon. Det antiukrainska elementet kunde tidigare ignoreras och ses som spår av en annan tid; nu sticker det i ögonen och påminner starkt om dagens ryska nidbild av det självständiga Ukraina.
Medan romanens slut är dystert och förutspår att året därpå, 1919, ska bli ännu mer förfärligt än 1918 varit, slutar pjäsen med ett hopp om sovjetmakten. En ny pjäs har tagit sin början, en prolog för några och en epilog för andra. Egentligen var det förstås en epilog för alla: inträdet i det sovjetiska mörkret. Pjäsen försonar sig med den sovjetiska verkligheten, romanen gör uppror mot den.
Idag grips vi inte bara av förvissningen om syskonen Turbins snara undergång, när bolsjevikerna snart anländer, utan också av avskyn över att syskonens idéer om att ett nytt mäktigt, aggressivt och imperiebejakande Ryssland har återuppstått.
- Klicka här för att läsa Per-Arne Bodin om ”Rysk frihet”
- Klicka här för att läsa Håkan Lindgren om From Odessa with Love, en essäsamling från Ukraine
- Klicka här för att läsa Salomon Schulman om cafélivet i Odessa