Salomon Schulman skriver apropå Shachar M. Pinskers bok A Rich Brew om kaffekulturen i utvalda storstäder, inte minst i nu hotade Odessa med dess klassiska caféer som Fanconi, Libman och Robina, där också författare som Sholem Aleichem, Nachman Bialik och Isaac Babel deltog i cafélivet.
Kaffe, denna gudabenådade dryck kände etiopierna till redan vid vår tideräknings början. Det skulle dröja cirka ett millennium innan den läppjades av araber och ytterligare några sekler innan det var turkarnas tur att tjusas. När de efter belägringen av Wien på 1500-talet avhystes från stadens murar tvingades de, berättar legenden, lämna kvar säckar med kaffebönor. Därefter hänrycktes Europa av brygden men det skulle dröja längre innan javan kom att bli en vardagsdryck. I metropolerna smuttades det dock tidigt på njutningsmedlet under andligt sinnade umgängesseder bland både bourgeoisie och bohemer. Tala om haute couture!
Själv har jag under mer frugala former intagit kunskapsflödet om kaffekulturen i utvalda storstäder medelst A Rich Brew av professor Shachar M. Pinsker med undertiteln How cafés created modern Jewish culture. Det är en spännande resa i tiden och inte minst i de existentiellt utmanande rum dessa vätskeintag tilldrog sig.
Vi tar oss till mina drömmars stad där jag enbart befunnit mig i min fantasi – nämligen till Svarta Havets pärla. Odessa har varit min längtans mål men jag har aldrig kommit längre än till Czernowitz, lilla Wien kallad, där jag fick min Apfelstrudel men med ett blask som inte övertrumfade ett trivialt Nescafé. Där i Bukovinas Jerusalem satt en gång poeterna Paul Celan, Rose Ausländer och Itzik Manger, kanske vid samma bord som jag bänkat mig vid.
Jag nynnade längtansfullt på ”Odessa Mama”, denna lovsång till nämnda stad med mängder av caféer och boulevarder. Odessa låg då onåbart femtio mil ifrån mig, och idag är det omöjligt eftersom Putinkriget kommit emellan. All nostalgisk romantik ligger i spillror i mitt inre.
Odessa grundades så sent som 1794 – namnet alluderar på det grekiska eposet – efter att Katarina den Stora ryckt loss området från det Osmanska riket. Tidigt blev orten en porto franco med frihamnens generösa tulltariffer och lockade dit en internationell entreprenörskara som insåg de profitabla möjligheterna: greker, fransmän, italienare, turkar, tatarer, armenier och ryssar samt iögonfallande många judar vilka alla kom att prägla denna kosmopolitiska kolorit. Den ukrainska spannmålen fick en utskeppningshamn av global betydelse.
Det rika Odessa kunde ståta med caféer, pietetsfullt inredda med vackra verandor bakom blommande akacior. Som stamgäster utmärkte sig särskilt judarna. De inte alltid lika förtjusta övriga etniciteterna kallade spefullt många av näringsställena för ”judiska klubbar”.
Vad var det som drev judar till kaffehusen – Kaffehaus, kave-hoyz, kawiarna eller beit-café – vare sig det var i Berlin, Odessa, Warszawa eller Tel Aviv? Den religiöst sinnade skulle säkert svara att dessa mosaiskt troende oftast uppträder i kollektiv i lärohusen eller på gudstjänsterna som en följd av det obligatoriska tiotalet, en minjan, vilket är det minimum som krävs för att kunna förrätta bön.
Vad gällde invandringen av judar tillkom ytterligare en aspekt. Många fritänkare drogs till den nygrundade staden för att finna sin lycka. Man ville leva, inte bara som Gud i Frankrike utan med nyansförskjutningen – vi Got in Odes, som Gud i Odessa. Däri låg inte blott en materiell önskan utan även en frihetlig längtan bortom de instängda gettomurarna.
För detta nyvordna handelscentrum blev caféerna, likt klassikerna Fanconi, Libman och Robina, initialt lokaliteter där köpmännen gjorde upp affärer under värdiga former, då inte bara till kaffe och avec utan även med finare konfityrer. Så småningom växte dessa loci till eleganta sällskapsrum, till en början frekventerade av män men tids nog fann även societetsdamerna vägarna förbi till dessa flörternas palats.
Det dröjde inte länge förrän den undre världen blandade sig med den övre för att fraternisera med krösusarna tills de två världarna växte in i varandra. Kafeteriorna ändrade så småningom karaktär och drog till sig kabaréer och teatrar till publikens stora förtjusning.
Först vid förrförra seklets sista decennier hittade även litteratörerna till sina favoritställen. Det argumenterades kring konst- och litteraturfrågor. Caféerna blev också ideologiernas skärningspunkter där intellektuella meningsutbyten kunde slå över i våldsamheter. Man skall betänka att det handlar om årtiondena före bolsjevikrevolutionen som också kom att bli ett slags slutpunkt för det flärdfulla cafélivet.
Litteraturscenen behärskades till stor del av judiska författare. Sholem Aleichem, mer känd som Spelman på takets upphovsman, skrev sina satiriska stycken med caféborden som arbetspulpet och skrattade gott åt de andra gästerna, inte minst börshajarna som han kände alltför väl då han själv slösat bort svärfarsarvet på katastrofala affärer.
Här fanns också författare som Ahad Ha´am som strävade efter att bygga ett judiskt Palestina av andlig karaktär i motsatt till Vladimir Jabotinsky, som blev den sionistiska högerextremismens banerförare. En tredje var Nachman Bialik som blev Palestinas hebreiske nationalpoet. Listan kan göras hur lång som helst men den för oss kanske mest ihågkomne var nog Isaak Babel med hans ”Berättelser från Odessa”.
Idag vilar ett nostalgiskt skimmer över staden. Jag träffade för en tid sedan den nutida Odessapoeten Ilya Kaminsky som emigrerat till USA likt de flesta av stadens intellektuella. Han hade just då utgivit ”De dövas republik” på svenska, ett blodigt diktdrama. Vi ses på ett Malmöcafé, i ett köpcentrum, för att jag vill visa den numera amerikanske poeten ett svenskt alternativ till Café Fanconi. Han citerar sig själv ur en tidigare diktsamling Dancing in Odessa från 2004 i sin identifikation med den odödlige Babel: ”I åratal bevarade mina förseglade läppar hans galenskaps berusande berättelse.”
Mötet tilldrog sig några månader före den ryska invasionen. Men i själva verket är denna Svarta Havets pärla färgad blodröd, lika förblödande som förra århundradet. Pogromen 1905 med flera hundra döda, inbördeskriget 1917–1920 ytterligare några tusental, oräkneliga svältdöda under hungersnöden 1932–1933, Stalins utrensningar 1936–1937 med ett onämnbart antal avrättade och rumänernas ockupation 1941 med 30 000 judar mördade på tre dagar, hängda i lyktstolpar, levande brända i hamnens lagerhus eller nedmejade på gatorna i ett blodbad.
Vad väntar Odessa dessa närmaste dagar?
- Klicka här för att läsa Anders Björnsson om ”En ny men inte så skön värld. Om judiskt liv i Bukovina”
- Se den berömda scenen på Odessas trappor från Eisensteins Pansarkryssaren Potemkin.
- Se och hör musiker och korister protestera mot kriget i ”Va’, pensiero, sull’ali dorate” (ung. ”Flyg tanke på gyllene vingar”) eller ”Fångarnas kör” ur Verdis Nabucco utanför Operan i Odessa i mars 2022