Att läsa det Adam Michnik skriver är alltid inspirerande. Hans texter är ingripande och stilrena. Tillsammans med György Konráds och Vaclav Havels och kanske också några andra centraleuropeiska skribenters pennor, samtliga helt säkert före detta så kallade ”dissidenter” och oppositionella politiker, tillhör hans penna, när det kommer till essän, de mest vassa i denna del av Europa. För den som på engelska språket vill ha ett purfärskt exempel på detta finns i senaste numret av tidskriften Baltic Worlds, utgiven av Centre for Baltic and East European Studies, Södertörn University, Stockholm, en tankeväckande essä av Adam Michnik om Putins och Medvedevs Ryssland i europeisk kontext: A European Russia or a Russian Europe.
För den som behärskar det polska språket finns numera hela sju digra volymer av Adam Michniks skrifter i urval att köpa, utgivna av det förlag som, under Adam Michniks redaktörskap, också ger ut Polens största dagstidning, Gazeta Wyborcza.
Essäer från den tidningen finns nu samlade i en mindre engelskspråkig volym, utgiven av University of California Press, under titeln In search of lost meaning. För min del skulle titeln till denna essäsamling lika gärna kunna vara ”In search of a meaning that never was lost”, för är det något som är genomgående i Adam Michniks författarskap, som sträcker sig över fyra decennier, så är det övertygelsen om att det han gör, också det han sätter på pränt, har en långsiktig och djupgående mening.
Det är bara så man kan förstå en person, som omhändertogs av polisen för att ha spridit ”anti-kommunistisk” propaganda första gången när han var arton år, som dömdes till fängelse första gången när han var tjugotvå och sedan, i intervaller, tillbringade hela sex fruktsamma år i skrivandets tecken bakom de kommunistiska fängelsemurarna i Polen. Och som sist men inte minst alltsedan mirakelåret 1989 då Polen återfick sin frihet, med sin pennas elegans försvarat friheten och demokratin, sin egen personliga integritet och sina före detta politiska motståndares rätt att bli vägda med en av historien balanserad våg.
Det senare går som en röd tråd genom flertalet av de essäer som ingår i In search of lost meaning. Om det i dessa texter finns en allusion till att något gått förlorat, så är det förknippat med författarens besvikelser över hur inte hans forna ”motståndare” utan hans forna politiska vänner har reagerat i ”hämndens tecken” när den efterlängtade segern blivit ett faktum och friheten och demokratins erövrats.
”When recalling those days” skriver Michink, I reach for my notes as I do not trust my memory any longer. Too much bitterness and sadness have accumlated in my memory in these last few years.” ”I do not believe in the unity of that time” , konstaterar Adam Michnik och drar den personliga slutsatsen att ”I do not want to – nor can I – celebrate with those who draw their knowledge of the democratic opposition and Solidarity from the archives of the Security Service, who treated police denunciations as if they were gospel of truth. I feel soiled by them”
I en annan av essäerna, skriven 2004 , femton år efter kommunismens fall, och ett år då representanter för den polska högern hade satt sin politiska slaga på högvarv för att sålla ut de gamla landsförrädarna och helst driva in dem bakom fängelsemurarna, konstaterar Michnik:
Questions about historical justice are always sensible. Those victimized and degraded by dictatorship have a right to be angry, especiellay when people who were part of th overthron dictatorship splendidly arranged their lives in the new reality. Such is the natural law of every revolution /…/ I understood and shared that emotion, and I also was among those who believed that the former dictators should be punished while the victimized and degraded should somehow be rewarded. If I took a stand against lustration and decommunization, I did it in spite of my own feelings and sentiments. I was fully convinced that a revolution that seeks historical justice consistently and wishes to execute i properly nevertheless ends up with the execution of a monarch, as in Britain, with the guillotine, as under the Jacobins, or with simple terror, as unde the Bolsheviks. In a nutshell, begotten freedom, it ends in dictatorship”.
Kanske spelar också de sex åren i kommunismens fängelse sin alldeles speciella roll. Själv konstaterar Adam Michnik att det synes vara symptomatiskt att de som nu med brösttoner ropar efter hämnd är de som inte drabbades så hårt när den kommunistiska repressionen slog ned på oppositionen och Michnik citerar den tyske psykoterapeuten Bert Hellinger som, i ett verk om viljan till hämnd efter kommunismens fall i DDR, kontaterat att ”I have noticed that it is almost a rule that real victims are not enranged like those who had never been victims and now are claiming their mantle”.
I flera av essäerna drar Michnik de historiska parallellerna, från mellankrigstidens Polen och från den ryska tsarväldets tid. I The Sadness of the Gutter går trådarna till den dåtida högerns hets mot den nyskapade polska statens förste president, Gabriel Narutowicz, en hatkampanj som slutade med att Narutowicz blev mördad av en fanatiker, samt till smädelserna av den liberale författaren Stefan Żeromskis novell Przedwiośne (Förvåren),som högern anklagade för att gå bolsjevikernas ärende.
Det var studentprotesterna 1968 mot att Kazimierz Dejmeks uppsättning av Dziady på Nationalteatern i Warszawa lades ned på order av de kommunistiska makthavarna, som första gången förde Michnik in i en rättegångssal och därifrån i fängelse:
Later, in prison, I returned to Forefathers Eve many a time. I repeated many passges in my mind, and especially this one, which served as a consolation:
Prisoners are glad to tell of bondage past: I thought that he ́d be glad to talk at last, And bring to light from earth and tyrant gloom His tale, and Poland ́s heroes ́daily doom. For Poland lives and blossoms in the dark – Siberian mines and torture -dungeons stark.
Peter Johnsson