Har Tyskland verkligen gjort upp med sitt nazistiska förflutna? En av Tysklands mest profilerade författare och största polemiker, Maxin Biller har skrivit en roman som pekar ut en offentlighet i Tyskland som bara väntar på att befrias från sin skuld för att kunna brisera ut i sin gamla vanliga antisemitism. Mats O Svensson har läst den.
Häromdagen stod jag med en vän i ett av Berlins litteraturhus, det stora, vid sjön Wannsee. Suckande beklagande han sig över att en bekant hamnat i fejd med Maxim Biller. Det hjälpte inte hur rätt eller vilka goda intentioner den bekante hade, i en diskussion med Biller kan man aldrig vinna. Biller lyckas alltid träffa rätt, hitta motståndarens ömma punkt och svagheter och efter sitt slag kan han enkelt se på hur luften går ur och motståndaren krymper.
Maxim Biller är en av Tysklands mest profilerade författare och en av landets största polemiker. I Sverige närapå okänd. Blott hans exofiktiva I huvudet på Bruno Schulz (2016) finns på svenska. Berömd blev han på 90-talet med sin kolumn 100 Zeilen Hass (100 rader hat), där han i över tio år riktade sin skarpa penna mot varje politisk dumhet, från höger till vänster, och lyckades reta upp de flesta.
Han föddes 1960 i Prag och kom till Västtyskland med sin familj som 10-åring. Han är jude, ”och denna hänvisning är av yttersta vikt, därför att hela hans arbete har haft med det att göra”, har den tyska litteraturkritikern Marcel Reich-Ranincki en gång sagt om Biller.
I sina romaner är Biller annorlunda. Där kan han gestalta sina romanfigurer som ambivalenta och motsägelsefulla, där angriper han inte, men visar medkänsla för svagheten. Men, för att återvända till Reich-Ranincki, Biller ”saknar episk begåvning”. Han är en kortdistanslöpare som inte vet hur han ska hushålla med sin energi och ofta slutar romanerna i tomgång. Tur då att hans senaste roman, Der falsche Gruß (Den falska hälsningen, 2021) inte är längre än 120 sidor.
Erck Dessauer heter Billers jag-berättare. En fortfarande ung, men inte längre lovande författare från Dresden. Han har ambitioner, men dessa verkar ständigt saboteras. Dessauer börjar misstänka att den som är ute efter att förstöra hans karriär är ingen mindre än Berlins litterära stjärna, den tysk-judiske författaren Hans Ulrich Barsilay, som är överallt och romanens antihjältes besatthet. Dessauer avundas Barsilays framgång och omtalade kvinnohistorier, fascineras av hans böcker.
Av en tillfällighet möts de på Café Einstein på Unter den Linden. I förtroende berättar Dessauer om sin avhandling med den besynnerliga titeln Spätbolschewismus als Identität und Nachteil (Senbolsjevism som identitet och nackdel). Barsilay frågar vad Dessauer har att tillföra i frågan och tillfogar därefter: ”Ibland är det speciellt modigt att ge upp, förstår ni?” Det blir slutet på Dessauers akademiska karriär.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Kanske är det därför han, en sen kväll och efter många glas vin, går fram till ”orosstiftaren och människofienden” Barsilays bord, på en fashionabel restaurang i Berlin Mitte, och sträcker upp armen i ”den förbjudna tyska hälsningen”.
Dessauer – som samma dag skrivit på ett bokkontrakt med just Barsilays förläggare för en bok om Naftalij Aronovitj Frenkel, mannen som uppfann Gulag – inser nu att hans karriär åter igen är på väg att saboteras. Han gömmer sig på toaletten, fylld av ”illamående och rädsla för skandalen som hotade mig efter min hitlerhälsnings-blackout”. Han fruktar att hans liv är över, att han är ”utjagad och utstött, bara för jag av misstag brutit mot en av omskolningens oskrivna lagar”.
Men ingenting händer. Han blir inte misskrediterad av Barsilay i Frankfurter Allgemeine Zeitung eller i den tyska kulturradion. Hans bokkontrakt annulleras inte. Han hamnar inte i vanrykte. Men för att vara på den säkra sidan går Dessauer till motangrepp. Barsilay, menar han, utnyttjar Auschwitz till sina egna låga litterära syften, och i sin bästsäljande autobiografiska familjeuppgörelse har Barsilay diktat upp en litterärt lysande, men falsk och lögnaktig gaskammar-upplevelse. Till Dessauers förvåning blir texten publicerad i den stora veckotidskriften Die Zeit.
Barsilay är undanröjd och Erck Dessauers lycka är gjord. Dessutom blir hans monografi över den bortglömda Naftalij Frenkel till en oväntad framgång. På en releasefest i förläggarens ståtliga villa utanför Potsdam, som en gång tillhört den nationalsocialistiska ideologen Martin Borman, slutar aldrig applåderna efter att han presenterat sina bevis för att det var ”Barsilays trosfrände” som uppfann den moderna människoutrotningen. Utan Naftalij Frenkels ”talmudiska uppfinningsförmågor” slår den orädda unga författaren fast, ”och hans entreprenöriella geni hade Auschwitz aldrig funnits”.
Der falsche Gruß är en skandalös roman eftersom den implicerar att Tysklands offentlighet – dess kritiker, tidningsredaktörer, förläggare, bildade läsare, från höger till vänster – bara väntat på tillfället då de befrias från sin historiska skuld och kan brisera ut i sin gamla vanliga antijudaism. Och när detta tillfälle väl kommer, jubla över Dessauers tes om att Stalin var minst lika dålig som Hitler och att man inte kan föreställa sig Förintelsen utan en judes uppfinningsrikedom. Hos Biller är den tyska uppgörelsen med historien, Tysklands så kallade ”Vergangenheitsbewältigung”, blott en tunn yta.
Var det inte jobbigt att i åratal arbeta med ett sådant komplicerat och brisant tema? Frågar förläggaren Dessauer i sin Martin Borman-villa. ”Otroligt svårt”, svarar Dessauer. ”Som tur är lever vi i en tid där sådana böcker inte bara får skrivas, men också publiceras.”
Maxim Billers satiriska roman är tillspetsad och har ett högt tempo. Och man kan misstänka att hans mål är att trampa på så många ömma tår som möjligt. Emellanåt låter den sig läsas som en nyckelroman över Berlins litterära scen, ett och annat verkligt namn dyker upp, andra gånger är de lätt förklädda, en tredje gång helt fiktiva.
Biller håller sig med just den mängd verklighet så man ska tro honom, men inte ta honom på orden. Resultatet är i alla fall komiskt. För visst är det roligt att vara med när Biller sticker hål på en viss typ av självgod tysk borgerlighet, och se hur den förlorar sin form när luften långsamt går ut. Till slut ligger den där på golvet som en trasig ballong.
- Klicka här för att läsa Håkan Lindgren om den tyska satiriska boken och filmen Er ist wieder da, om hur Hitler kommer tillbaka och visar sig vara obehagligt lik den tyska, moderna medelklassen
- Se ett samtal med Maxim Biller här: