Juan Cruz – Egos revueltos

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av PETER LANDELIUS

Få om någon har en så central utsiktspunkt i den spansktalande världen som Juan Cruz.

Han har i tur och ordning varit utlandskorrespondent, redaktör för kulturbilagan Babelia, ansvarig för debattsidorna, chef för bokförlaget Alfaguara och allt-i-allo för mediakoncernen Prisas mångfacetterade kontakter med världens intellektuella.

Dessutom har han skrivit minst ett halvdussin egna böcker –därav en som handlar om en svensk familj på hans barndoms Teneriffa– och sköter dagligen en livlig blogg med namnet “Vad var det jag sa” (”Mira que te lo tengo dicho”,  El País)

Denne mångsidige man vann häromdagen det årliga essäpriset Comillas med memoarboken ”Egos revueltos” (Tusquets, 2010; i mycket fri översättning ”uppvispade egon”). Den handlar om stora och små kulturpotentater som han har mött och känt; börjar i en vindlande personlig betraktelse med ett borrande minne à la Proust och en självsvåldig associationsrikedom värdig en Lawrence Sterne, och blommar sedan ut i långa rader av känsliga författarporträtt: Juan Rulfo, Mario Benedetti, Juan Carlos Onetti, Julio Cortázar, Francisco Ayala, Guillermo Cabrera Infante…

Där finns också anekdoter kring framstående förläggare som Carlos Barral, aime Salinas, Jesus Aguirre och Mario Muchnik, de som fick Madrid och Barcelona att återigen bli världens centrum för utgivning på spanska. Här är det fråga om förläggare som vill något annat och mer än att tjäna pengar. Också författare kan vilja annat och mer än att bli odödliga; Carmen Balcells heter agenten som såg till att “boomens” författare fick det gott ställt. Flera av dem dedicerar böcker till henne, och det finns rentav förläggare —bland dem Juan Cruz— som räknar henne till sina vänner.

Cruz skriver också om sin egen roll som vårdare av stora och känsliga egocentriker – en roll när nog lik en geishas; det är han som ska hålla dem på gott humör och se till att de förblir kreativa. Det finns scener som gränsar till det groteska, som när han måste sitta hos Camilo José Cela för att den store nobelpristagaren ska kunna sova.

Men Cruz lyckas nästan alltid undvika att framställa sina klienter i dålig dager — de flesta av dem upplever han som sina vänner. Att det finns författare som man hellre möter i deras böcker än i levande livet är vi ändå många som vet.

______________

– Klicka här för fler böcker av Juan Cruz

Kommentera: