Fram till år 1970 var Oman ett gammalmodigt och slutet land, i princip isolerat från omvärlden. Sedan dess har det utvecklats till ett hightechsamhälle med ekonomiskt välstånd för sina egna medborgare, men är ännu närmast osynligt i svensk media. I en introducerande essä i två delar tecknar Tetz Rooke något om Omans moderna historia och berättar om några av landets romanförfattare och deras böcker.
Ett av de ambitiösare verken i den arabiska litteratur som också finns översatt till svenska är romanen Warda (2006) av egyptiern Sonallah Ibrahim (f. 1937). Översättare är Marina Stagh, som med denna plus ytterligare två romaner av Ibrahim introducerat detta betydande författarskap på svenska. Warda betyder ”ros” på arabiska och är ett populärt artistnamn, men i romanen är det ett nom de guerre valt av en kvinnlig revolutionär som deltar i ett gerillakrig i Oman på Arabiska halvön.
Kriget pågick mellan 1965 och 1976 i provinsen Dhofar som gränsar till Jemen. Målet var att störta regimen och sultanen i Muskat, med inspiration från dåtidens gerillahjältar i Vietnam och Latinamerika och med stöd från Sovjetunionen och Kina. Warda skriver dagbok om kampens med- och motgångar, kommenterar med tidstypisk revolutionär retorik samtidens politiska händelser i Mellanöstern och övriga världen och reflekterar över sin roll som kvinna i en patriarkal kultur.
Hennes dagbok är interfolierad med en annan jag-berättelse, av en egyptisk journalist (Sonallah Ibrahims alter ego?) som i början av 1990-talet besöker Oman för att ta reda på vad som hände med Warda egentligen, hans ungdomskärlek. Han vill även skriva krigets historia, men upptäcker snabbt att ämnet är tabu och hamnar i en katt-och-råtta-lek av anonyma telefonsamtal, hemliga möten, polisövervakning och subtila hot.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Geografin spelar en viktig roll i både journalistens och revolutionärens berättelse, och till den svenska utgåvans förtjänster hör de detaljerade kartorna på pärmarnas insida – Omans topografi är inte allmängods och landet har varit närmast osynligt i svensk media. Med hjälp av kartorna kan läsaren ändå följa med i handlingen. Men Oman har varit exotiskt också för arabiska läsare. Även i den egyptiska originalutgåvan från år 2000 finns kartorna med och romanen bär en tydlig dokumentär prägel; den undersökande journalistens äventyr påminner ofta om en reseskildring, med information om Omans politik, kultur och historia, paketerad som en politisk triller i främmande miljö.
Det didaktiska anslaget är kanske inte så konstigt. Fram till år 1970 var Oman i princip helt isolerat från omvärlden, ett gammalmodigt och slutet land utan skolor, sjukhus eller vägar. Då genomförde sultan Qabus en palatskupp mot sin bakåtsträvande far och påbörjade med hjälp av gas- och oljeinkomster en genomgripande modernisering av landet som långsamt öppnade upp.
Gästarbetare från Asien, entreprenörer och experter från hela världen, och så småningom även turister började strömma till, och idag liknar landet på många sätt sina grannar bland gulfstaterna (Arabemiraten, Qatar, Bahrain, Kuwait) med vilka de historiska banden är starka: ett utvecklat hightechsamhälle med ekonomiskt välstånd för medborgarna som vilar på en parallellvärld av mer eller mindre fattiga migrantarbetare utan inflytande och rättigheter.
Men Oman är samtidigt unikt och ”inte som andra” som Bitte Hammargren formulerar det i sin reportagebok Gulfen, en framtida krutdurk (2014). Skillnaderna handlar om kultur, klimat och geografi, men också om historia, exempelvis det länge tabubelagda inbördeskriget i Dhofar. Ämnet har varit så känsligt att det är först nyligen som de första berättelserna om kriget av omanska författare sett dagens ljus, länge efter Sonallah Ibrahims egyptiska reportageroman.
Ett av de verk som väckt störst uppmärksamhet bär den talande titeln Kriget (al-Harb, 2022) och är skriven av Mohamed Alyahyai (f. 1964), verksam som kulturredaktör, författare, och tevefilmare bland annat. En av huvudpersonerna i hans roman är också han en tevefilmare som vill göra en dokumentärfilm om kriget i Dhofar, men i stället för en budget och ett uppdrag får foten från informationsministeriet där han är anställd och tvångspensioneras utan motivering. Den auktoritära staten har talat.
Även i Alyahyais roman finns ett inklippt fiktivt dokument, ett långt memoarliknande brev författat av en tidigare gerillasoldat som efter kriget fått amnesti, gjort karriär inom staten och blivit rik. Greppet med dokumentärfiktion är detsamma som i Warda, fast mindre utvecklat. Jämte detta fiktiva vittnesbörd speglas konflikterna i Dhofar och tidigare inbördeskrig i Oman genom ett kollage av uppväxtskildringar och familjehistorier med en grupp exilomanier i centrum. De möts på en fest i USA, fyra män och en kvinna, och egentligen dominerar krigets spår i samtiden berättelsen. Måltavlan är nepotism och korruption.
Kriget belönades 2023 med det så kallade Katara-priset för den arabiska romanen, instiftat 2014 som Qatars svar på övriga gulfstaters litterära priser vilka nu konkurrerar med varandra om uppmärksamhet och prestige i arabvärlden. Konstnärligt sett är Kriget ändå inget storverk. Karaktärerna saknar djup, tonen är sentimental, handlingen trög och romantiserad, och fiktionen tjänar mest som ett skal för författarens samhällskritik (korruption, censur, envälde, personlig ofrihet) och franka historieskrivning. Den självbiografiska dimensionen är påtaglig. Men kanske är det framför allt författarens politiska mod som belönats? I Oman råder en stark tystnadskultur när det gäller kritik mot landets styre och politisk opposition är förbjuden.
*
Kanske är det därför romanen idag tycks spela en viktig roll som forum för att behandla historien? Historiska teman, mer eller mindre allegoriska, är populära och nya historiska romaner ges ut slag i slag. Flera författare förklarar historieintresset som en reaktion på tystnadskulturen. Det saknas undervisning om lokal historia i skolan. Där får man bara lära sig smulor, säger exempelvis Bushra Khalfan (f. 1969) som nått en stor publik med sina två romaner Trädgården (al-Bagh, 2016) och Dilshad (ett personnamn, 2021).
Trädgården var hennes debutroman och handlar om en familj där medlemmarna hamnar på olika sidor inte bara i ett utan i två inbördeskrig. Först i det krig på 1950-talet som ledde fram till det enade Oman som modern nationalstat och därefter i det senare, hemliga kriget i Dhofar. Från början var författaren rädd att romanen skulle förbjudas på grund av regimens vilja att täcka över och tysta ner ämnet, säger hon, men i stället blev hon överraskad av den positiva responsen.
Ännu mer entusiastiskt har hennes andra roman, Dilshad, tagits emot, både i och utanför Oman. Den är till dags dato inne på sin tionde omtryckning om 2000 ex. per upplaga, vilket är en ansenlig succé på den transnationella arabiska bokmarknaden, där upplagorna i allmänhet är små trots den potentiellt enorma publiken om hundratals miljoner läsare. Den arabiska befolkningen i Oman är dock liten, några få miljoner invånare, och den lokala läsekretsen därmed också begränsad.
Dilshad (första delen av aviserade två) har underrubriken ”hungerns historia” och skildrar framför allt den fattiga befolkningens liv i huvudstaden Muskat med omnejd från slutet av 1800-talet fram till år 1950 ungefär. Romanen är nästan 500 sidor lång och har ett rikt persongalleri, ett femtontal karaktärer som i olika avsnitt, ett eller flera, berättar om sina liv i första person, både män och kvinnor, både mäktiga och maktlösa, och av olika etnicitet, små pusselbitar som tillsammans skapar en brokig bild och livlig handling.
Intrigen bygger på kampen för överlevnad gestaltad som en familjesaga. Romanen följer tre generationer: Dilshad, uppväxt som fosterbarn i en hydda bland stadens balucher (med ursprung i Iran och Pakistan), hans dotter Maryam och hennes dotter Farida. Det är en dramatisk saga om flykt och förföljelse med många cliffhangers, traditionellt berättad enligt en linjär kronologi, lättläst och spännande, något som fängslat särskilt unga läsare. Kvinnornas livsvillkor är ett genomgående tema och svält ett ledmotiv.
Ett anslutande tema är ofrihet. En av karaktärerna i romanen, Ma Muwezi, är en svart slav i ett rikt köpmanshus. Hon är född i slaveri, hennes mormor hämtades från Zanzibar, och hon skiljdes från modern med tvång som ung flicka. Genom hennes röst får vi höra om systematiskt våld och sexuella övergrepp mot slavarna i samhället. Andra figurer berättar parallellt om trafiken med slavar ur handlarnas perspektiv.
Även här lyfter författaren på locket till ett nertystat ämne omgivet av dubbelmoral. Omans historiska roll i slavhandeln mellan Östafrika och Arabiska halvön är eliderad från inhemska utställningar och turistguider. Hudfärgen svart är fortfarande stigmatiserad i samhället och uppgörelsen med problemet dröjer.
Det som gjort romanen Dilshad framgångsrik förutom underifrånperspektivet, är både Bushra Khalfans strävan att teckna en bild med nyanser och gråskala där varken muslimer eller engelsmän är enbart onda eller goda, och hennes faktaresearch. Dels bygger romanen på muntliga vittnesbörd från äldre Muskatbor, ur den egna familjen eller grannar – många balucher vars språk och dikter hon troget återger – dels på studier i historiska arkiv, därav många brittiska, numera tillgängliga online, vilket gör berättelsen historisk vederhäftig.
*
Ett annat litterärt sätt att angripa politiska ämnen och framföra samhällskritik i Oman är med hjälp av dolda innebörder i en allegori. En av de intressantaste romanerna i denna form är De som aldrig nämns i Majaz (La yudhkaruna fi Majaz, 2022) av Huda Hamed (f. 1981). Redan titeln innehåller en ordlek eftersom ortnamnet Majaz egentligen betyder ”metafor”. På försättsbladet fortsätter mångtydligheten med följande läsanvisning: ”Varje likhet mellan romanens figurer och dem du själv någon gång stött på eller hört talas om, är helt och hållet avsiktlig”. Berättelsen är en feministiskt vinklad saga om ett auktoritärt och slutet samhälle som styrs av en borgherre och hans trollkunnige rådgivare dit en modig kvinna uppfostrad som man kommer ridande på en vit häst och befriar folket. Men den ytligt sett enkla handlingen är bara en varp; väven som helhet är fascinerande komplex.
Berättarstrukturen liknar de kinesiska askarna: I ramberättelsen, den första asken, möter vi ett kvinnligt berättarjag, en författare med skrivkramp som är gift med en politikexpert på teve. På väg till sin farmor på landet råkar hon, i den andra asken, ut för en bilolycka, hamnar i koma och i en drömvärld. I drömmen, den tredje asken, läser hon en magisk bok skriven av en anmoder som handlar om kampen mot ”diktaturen” i Majaz. Denna innehåller i sin tur sex små askar som var och en berättar om en person som förvisats av borgherren för sin olydnads- eller kompetens skull och vars namn aldrig får nämnas i Majaz.
Romanen tematiserar yttrandefrihet och demokrati, jämlikhet och rättvisa. Det övernaturliga är naturligt i fiktionen samtidigt som vidskepligheten håller karaktärerna fast i träldom. Skräck, grymhet, åtrå och svek gör sagan svart och obehaglig – den är inte ämnad för barn.
Huda Hamed är inspirerad av det muntliga arvet. Hon firar fantasins roll i den traditionella omanska kulturen. Romanen bygger på muntligt traderat sagomaterial som hon själv spelat in runt om i landet med hjälp av mobilen. Hon har även utforskat akademiska arbeten om folktro och nedtecknade muntliga berättelser.
Sedan drygt tio år arbetar hon som redaktör på den prestigefulla panarabiska kulturtidskriften Nizwa, finansierad av staten och med redaktion på informationsdepartementet. Hon är således själv en del av det system som hon implicit kritiserar, men tycker det är fel att läsa hennes roman som en spegel av situationen i Oman.
Själv vill hon se Majaz som en symbol för auktoritära, slutna samhällen överallt, både i arabiska länder och i europeiska. Sagovärldens munkavlar och bannlysningar har en relevans som sträcker sig långt utanför Omans gränser, menar hon och pekar på inskränkningarna av yttrandefriheten i Europa under kriget mellan Hamas och Israel som exempel. Huda Hameds implicita läsare är internationell och valet av ett stort libanesiskt förlag för utgivningen demonstrerar ambitionen.
- Klicka här för att läsa första delen av Tetz Rookes essä
- Essän har kommit till stånd genom ett ekonomiskt bidrag från Svenska Akademien
- Klicka här för att läsa Anna Jansson om egyptisk litteratur