För några år sedan befäste den colombianske författaren Juan Gabriel Vásquez (född 1973 i Bogotá) sin ställning som en av de främsta unga latinamerikanska prosaisterna i vår tid med romanen Ljudet av sådant som faller (på svenska 2014); en lysande skildring av de mänskliga konsekvenserna för den generation som växte upp i skuggan av Pablo Escobars och andra kartelledares skräckvälden. Vid det laget hade han redan publicerat två romaner vars ambitionsnivå får det mesta som publiceras på samma kontinent att blekna i jämförelse. Los informantes (Informanterna, 2004) uppehåller sig vid ett relativt okänt kapitel av den colombianska 1900-talshistorien; de svarta listor som upprättades över nazister som tagit sin tillflykt till landet under och efter andra världskriget, men som också inkluderade en del oskyldiga personer. I Historia secreta de Costaguana (Costaguanas hemliga historia, 2007) vävs den blodiga processen som ledde fram till Panamas frigörelse från Gran Colombia för drygt hundra år sedan samman med författaren Joseph Conrads öde på ett ytterst sofistikerat sätt.
När Vásquez nu har skrivit sin hittills mest omfångsrika roman är de internationella förväntningarna höga. Berättaren i La forma de las ruinas (Ruinernas form) är författaren Vásquez själv; de självbiografiska passagerna är många, liksom hänvisningarna till hans tidigare romaner och omständigheterna kring deras tillkomst. I romanens början låter denne berättare oss veta att ”rapporten” vi läser delvis kommer att handla om en viss Carlos Carballo; en man som fått en oväntad betydelse i hans liv. Vi får också veta att händelseförloppet kommer att föra oss tillbaka till mordet på den liberale presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán 1948, det mest berömda mordet i Colombias historia. Brottet utlöste ett omfattande våld mellan konservativa och liberala krafter och ledde till en konflikt som i olika skepnader levt vidare också in i vår tid.
I de första av romanens totalt nio delar lär författaren känna Carballo – som föddes samma år som Gaitán dog – och som är besatt av konspirationsteorier kring mord på berömda personer. Parallellt berättar Vásquez historien om hur han själv blev far till ett par tvillingdöttrar, efter att hans fru genomgått en komplicerad graviditet. Författaren försummar dock familjelivet på grund av den märkliga bekantskapen med Carballo och dennes anfäktelser.
Carballo försöker övertala Vásquez att skriva en bok som ska uttrycka en vision av den colombianska historien som produkten av en konspiration. Det är en vision som präglat Carballos liv och som han ärvt av sin far, som dödades samma dag som Gaitán mördades. De ”ruiner” som romanens titel syftar på visar sig till en del vara högst konkreta reliker från det förflutna – en ryggkota av Gaitán och en del av Uribes kranium, som Carballo har i sin ägo. Flera foton på dessa föremål, tillsammans med återgivna manuskriptsidor, bidrar till att ge romanen en dokumentär prägel.
Romanens första delar hör till det bästa i Vásquez författarskap överhuvudtaget; kombinationen mellan den lediga tonen och de vittomfattande ambitionerna har en smått hypnotisk verkan på mig. Lägg därtill att Vásquez verkligen är en magnifik skildrare av både det historiska och det samtida Bogotá. På det hela taget verkar vi stå inför en stor och omskakande roman om Colombias våldsamma 1900-tal, som dessutom tidvis är en spännande bladvändare.
Den ambitiösa upptakten fullföljs dock bara delvis. Romanen borrar sig ännu längre tillbaka i tiden, till ett annat brott vars omständigheter fortfarande är höljda i dunkel – mordet på Rafael Uribe Uribe 1914, ett tidigt resultat av de politiska spänningarna i landet. Dessa över två hundra sidor är dock något av en longör och under läsningens gång undrar jag om inte den lovande romanen är på väg att glida Vásquez ur händerna. I den sista delen knyts trådarna visserligen skickligt samman och berättelsen mynnar ut i en betraktelse över Colombias historia och över minnets och glömskans mekanismer i samhället.
Även om romanen svajar till betänkligt på vägen har Vásquez ambition att skriva en storslagen blandning av historisk roman och politisk thriller – med insprängda självbiografiska partier – få motsvarigheter i den samtida latinamerikanska fiktionen. ”Jag har skrivit denna bok för att sona brott som jag ärvt, även om jag inte själv begått dem”, säger berättaren på ett ställe. Det är en mening typisk för Vásquez romankonst – som med stor inlevelse ger sig i kast med ämnen som skuld och slump, öde och ansvar.