Enligt Europaparlamentet hotas en miljon av totalt åtta miljoner arter i världen av utrotning och enligt Naturvårdsverket är 4 746 arter rödlistade bara i Sverige. Torgny Nordin berättar här, med utgångspunkt i två engelska böcker, om hur garfågeln, som en gång levde också här på Västkusten, efter ett skoningslöst slaktande av människan till sist utrotades helt och nu är borta för alltid.
En decemberdag år 1783, i havet utanför Mollösund, observerades den sägenomspunna garfågeln för allra sista gången i vårt land. Den var en av Nordatlantens ståtligaste invånare, sjuttiofem centimeter lång och säkert en meter hög om den sträckte på sig allt vad den förmådde. De pyttesmå vingarna var däremot inte mycket att skryta med och de tjänstgjorde främst som paddlar vid djupdykning. Denna långt drivna anpassning till ett marint liv hade gjort flygförmågan överflödig vilket var en nog så smart lösning i hundratusentals år – det vill säga fram till att människan sökte sig ut i havsbandet och fattade tycke för garfågelkött och dito ägg samt fjädrar till kuddstoppning.
Garfågeln var en mångtusenårig gäst längs Västkusten. Simmande följde den sillstimmen och arkeologiska fynd bekräftar att garfågel hade en viktig betydelse i stenåldersmänniskornas diet i den bohuslänska övärlden efter inlandsisen. Så gott som samtliga svenska fynd är mycket riktigt från det område som idag är Bohuslän, även om det också finns några udda upptäckter, exempelvis från grottan Stora förvar på Stora Karlsö vars garfågelben är de enda man funnit från Östersjön.
Arkeologer verksamma längs svenska Västkusten har påvisat mängder av garfågelben i avfallshögar, kökkenmöddingar. Åldern på dessa benfynd spänner över en mycket lång tid, men upphör tämligen abrupt för runt fyra tusen år sedan. Tidpunkten sammanfaller tämligen väl med människans kolonisation av brittiska öarna där det vid denna tid fanns stora kolonier med häckande garfågel. De utrotades troligen ganska fort och därmed ödelades de viktigaste föryngringsområdena för den östatlantiska populationen. Den rimligaste slutsatsen är således att de övervintrande garfåglarna längs Västkusten försvann på grund av att de utrotats på sina brittiska häckplatser. De enorma garfågelkolonierna i västatlanten å andra sidan – främst utmed Newfoundlands kuster – levde då ännu lyckligt ovetande om vad försynen hade i beredskap åt dem.
*
Åtminstone sedan femtonhundratalet benämnde nordsjöfiskarna, i synnerhet då britterna, garfågeln för pingvin. Långt senare uppkallades de flygoförmöga fåglarna på södra halvklotet och runt Antarktis för pingviner eftersom de var utseendemässigt snarlika garfågeln i Nordatlanten. Fast garfågeln är förstås inte alls släkt med pingvinerna i söder; likheterna förklaras istället av konvergent utveckling.
Vårt namn, garfågel, har urgamla nordiska rötter och är i princip detsamma runtom i Norden än idag. Etymologin har varit föremål för åtskilliga diskussioner, men enighet torde råda om att namnets förled går tillbaka på det fornnordiska ordet för spjut – geirr – syftande på näbben. Namnet betyder alltså spjutfågel, vilket kan tyckas aningen överraskande för en fågel som inte kunde flyga.
I takt med ett framväxande intresset för naturalhistoria och ornitologi klarnade småningom bilden av garfågeln, åtminstone med avseende på dess utbredning. Förföljelsen från människan hade vid tidpunkten, för drygt trehundra år sedan, pressat ut dem mot yttersta periferin, till svåråtkomliga klippöar som exempelvis S:t Kilda utanför Yttre Hebriderna, Geirfuglasker – Garfågelskären – söder om isländska Reykjanes samt Funk Island norr om Newfoundland i Kanada. Den senare lokalen var utan tvekan den viktigaste under garfågeln sista tid och det har beräknats att bortåt tvåhundratusen garfåglar häckade på den ön.
När torskfiskeflottorna utanför de kanadensiska fiskebankarna växte i storlek minskade garfågelpopulationen hastigt. Läget blev snart ohållbart, men trots att många varnade för utvecklingen och krävde återhållsamhet klingade varningsropen ohörda. Båtarna som seglade från Europa mot Newfoundland hade aldrig med sig tillräckligt med proviant, utan räknade med att livnära sig på nyklubbad garfågel under sommarveckornas uppehåll kring fiskebankarna. Garfåglarna som spenderade över tio månader till havs varje år var av naturen orädda och föga viga på land varför det inte var någon konst för sjömännen att slå ihjäl dem. Den klappjakt och det skoningslösa slaktande som följde hör till de mörkare kapitlen i historien om mänsklighetens hänsynslösa umgänge med våra medresenärer genom evolutionen.
Barbarisk och skamlös var klappjakten. Slakten för mat samt fisk- och hummerbete hade reducerat populationen väsentligt, men slutet för garfågeln i Västatlanten, var en följd av fjäderjakt. Sedan ejderpopulationerna drastiskt minskat övergick man nämligen till att fylla kuddar och madrasser med garfågeldun och dito fjädrar.
De arma garfåglarna brandskattades mitt under häckningen; de drevs som boskap in i fållor och föstes levande ner i väldiga grytor med kokande vatten för att fjädrarna skulle lossna lättare – och när väl den saken var avklarad slängdes de som bränsle in i elden för att hålla grytan kokande, i väntan på att nya artfränder äntrade schavotten. Var grytorna fulla ryckte man istället av dem fjädrarna i okokt skick och lät dem därefter vettskrämda springa iväg för att frysa ihjäl bäst de kunde.
Det allra sista kapitlet i garfågelns långa historia utspelar sig utanför Reykjanes på Island. Året är 1830 och ännu ett submarint vulkanutbrott har fått Geirfuglasker, garfågelns sista häckplats att sjunka. Den decimerade skaran med garfåglar blev därmed tvungen att flytta över till en liten flack del av den branta grannön Eldey.
*
Vad som därefter sker beskrevs ingående av två engelska äggsamlare och zoologer, John Wolley och Alfred Newton, vilka år 1858 genomförde en undersökningsresa till Island. Deras förhoppning var att komma över några garfåglar till de egna samlingarna, men deras resa blev till något helt annat.
Om tilldragelserna runt de bägge engelsmännens resa och dess oväntade konsekvenser har två intressanta böcker utkommit vilka utifrån delvis olika perspektiv skildrar garfågelns svanesång och fortsatta existens i museer och människors medvetande. Isländske antropologen Gísli Pálssons Fuglinn sem ekki flogið från 2020 finns nu i en utökad engelsk översättning: The last of its kind – The search of the Great auk and the discovery of extinction. Den andra boken är skriven av engelske ornitologen Tim Birkhead och har titeln The Great auk – Its extraordinary life, hideous death and mysterious afterlife.
Utgångspunkten för de bägge författarna är händelserna en försommardag år 1844. I takt med att garfåglarna – som numera heter Great auk på engelska – blev allt sällsyntare växte habegäret bland samlare och museifolk; en isländsk fiskare kunde under en tid räkna med furstlig ersättning för en dödad garfågel eller ett urblåst ägg. Den tredje juni år 1844 kom så det obönhörliga slutet. En roddbåt gav sig iväg från Reykjanes. Vädret var visserligen dåligt, men Jón Brandsson, Sigurður Íslefssson och Ketill Ketilsson lyckades ändå klättra iland på Eldey. Två ensamma garfåglar – sista paret ut – löpte förskräckta iväg men blev snart upphunna och infångade. Det enda ägget ödelades i tumultet. Karlarna vred vant om halsarna på fåglarna och slängde dem i båten – och med det gick garfågeln in i tystnaden.
Tim Birkhead har skrivit några intressanta essäer om garfågelns biologi och vetenskapshistoria, men huvudnumret i hans bok är den smått osannolika berättelsen om vad som sedan hände med de döda garfåglarna från Eldey. Och vad hände med andra exemplar samt ägg från den utrotade fågeln? Svaren på dessa frågor förvandlar framställningen till en detektivhistoria i sökandet efter det knappt åttiotal bevarade, urblåsta ägg och uppstoppade garfåglar som existerar idag.
Den mani som drev samlarna under början av förrförra seklet brukar karaktäriseras som en av den viktorianska erans främsta kännetecken. Förtjusningen i kuriosakabinett – Wunderkammer – har visserligen äldre anor än så, men viktorianerna kunde rida på brittiska imperiets logistik vilket gjorde samlandet globalt. Tids nog ebbade emellertid samlarivern ut även om Birkhead tydligt kan visa, vilket är en av hans poänger, att garfågelsamlandet ingalunda tillhör historien, utan har fortsatt i det fördolda med individuella namn på samtliga resterande ägg och uppstoppade fåglar. Skyhöga summor betalas när klenoderna emellanåt säljs på auktioner till oljeschejker och allehanda excentriska figurer. Dessutom bedrivs forensiskt verksamhet för att spåra provenienser och släktskap.
*
Gísli Pálssons ingång är annorlunda även om inte heller han har skrivit någon monografi över garfågeln, utan en djuplodande, socialhistorisk skildring om hur det gick till när John Wolley och Alfred Newton under ett par ovanligt stormiga månader 1858 förgäves försökte bli rodda ut till Eldey. De insåg småningom att det besök på ön som genomförts fjorton år tidigare hade satt slutgiltig punkt för garfågeln. För att utröna vad som verkligen inträffat satte de igång med att intervjua alla som hade någon kännedom om saken och de var ytterst noggranna i sitt värv. Resultatet, fem rejäla anteckningsböcker, har aldrig publicerats i sin helhet. Pálssons intressanta bidrag i boken är den analys han gör som isländsk antropolog efter ingående studier av dessa böcker.
Men samtidigt driver Pálsson tanken att erfarenheterna från besöket på Island var vad som fick Alfred Newton, sedermera berömd ornitologiprofessor i Cambridge, att för första gången i ett vetenskapligt sammanhang klart formulera frågan om utrotning – extinction. De filosofiska resonemang, som ledde fram mot insikten att människan kan orsaka utrotning av arter genom sin girighet och kortsiktighet, ansågs av de flesta vid den tidpunkten vara lika felaktiga som otänkbara. Newton lät sig emellertid inte nedslås och kom att ägna en stor del av sitt liv åt saken och låg också bakom de första förslagen om naturskydd.
Med tiden har ju alltfler insett hur rätt Newton faktiskt hade, vilket onekligen för tanken till en helt annan fågel, nämligen minervaugglan, alltsedan antiken en symbol för vishet. I ett berömt citat påpekade filosofen Hegel att Minervas uggla flyger först i skymningen, vilket kanske inte är helt korrekt strikt ornitologiskt, men poängen är förstås att insikten alltid kommer för sent. Åtminstone för garfågeln var det uppenbart just så.
- Klicka här för att läsa Torgny Nordin om pilgrimsfalken, The Peregrine av J A Baker och OM ett nytt sätt att skriva om natur
- Klicka här för att läsa om Den jyske hede och orren
- Klicka här för att läsa om norske Axel Thorenfelts välgjorda Kystfugler