Den jyske hede och orren

Det industriella jordbruket har på många ställen successivt lagt stora tidigare obebodda och öde marker under plogen vilket inte bara lett till en önskad ökad produktion för att mätta en växande befolkning utan också till att växt- och djurarter som var anpassade till det tidigare landskapet trängts undan och ibland helt dött ut, något som drabbat också den jylländska orren. Torgny Nordin skriver här om Jens Gregersens bok Den jyske hede.

 

Under artonhundratalet pågick en process vars drivkrafter och konsekvenser känns igen från många platser runt om på jorden. Det handlar om ödemarker och glest befolkade områden vilka i utvecklingens namn röjdes och lades under plogen – eller öppnades för väldiga hjordar av betesdjur. I exempelvis Nordamerika var den så kallade Vilda västern det paradigmatiska exemplet och det motsvarades i Sydamerika av Pampas grässlätter och dess exploatering. Även i Australien gick hungern efter nytt land huvudsakligen i västlig riktning; från Sydney och Brisbane över Great Dividing Range, Stora skiljebergen, och ut på de väldiga vidderna bakom dem. I Ryssland vändes blicken åt andra hållet, österut mot Sibirien, medan det svenska framtidslandet befann sig i Norrland. I Danmark, slutligen, var det de svårgenomträngliga hed-, klint- och dynlandskapen i västra Jylland som blev de sista att tämjas.

Om de jylländska hedarnas domesticering – liksom deras sällsamt rika natur och kulturhistoria – har danske författaren och konstnären Jens Gregersen skrivit den praktfulla boken Den jyske hede – I urfuglens tid. Gregersen är sedan länge en väletablerad författare i vårt grannland och han har tidigare utgivit flera böcker som rör sig i gränslandet mellan natur och kultur. Han arbetar därmed i en tradition lyhörd för de biologiska värdena i kulturlandskapet och från svenskt perspektiv skulle man kanske kunna säga att han ansluter till en berättarstil vi känner väl igen från exempelvis Gunnar Brusewitz.

Omslag till Den jyske hede_jens_gregersen_dixikon.se
Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Jens Gregersen inleder sin bok dramatiskt: ”Urfuglen er væk”. Urfågeln ifråga är orren som i vissa delar av Jylland även kallas orrfugl. Orren är alltså borta, utgången ur den danska fågelfaunan sedan år 1999. Dess sista spel- och häckplats var Kongehus Hede belägen på mellersta Jylland, strax söder om Limfjorden. Det är om utvecklingen fram dit och även möjligheterna att återetablera en livaktig population av orrar som Gregersens fina bok handlar.
Det är en lyhörd landskapshistoria med ornitologiska förtecken Gregersen bjuder in till och styrkan ligger framför allt i ett förtjänstfullt samspel mellan text och bild. Texten utgörs av en välartikulerad sakprosa som även väver in författarens egna upplevelser av jylländska hedar och strandklinter under åtskilliga decennier. Det senare, bildmaterialet, är en tilltalande blandning av genomarbetade akvareller och ett rikt skissmaterial. Helhetsintrycket är mycket gott även om somliga av fågelillustrationerna har ett lätt naivistiskt drag och inte känns så exakta som vi blivit vana med efter fågelillustratören Lars Jonsson.

Den jyske hede – I urfuglens tid är en elegisk skildring av svunna tider och landskap, men det är alls ingen sentimentalitet utan tvärtom en saklig genomgång av den danska orrens uppgång och fall. Det var en känd fågel och den granna tuppen med sin lyrformade stjärt och det märkliga, bubblande spelet var vida bekant. Men medan den vita storken med sitt bo på ett vagnshjul uppe på taken var bondelandets fågel framför andra, hörde orren till i civilisationens utkanter; längs gränsen mellan det odlade och det vilda.

Och där – bortom den välbekanta bilden av det danska jordbrukslandskapet med sin fullständigt uppodlade, utdikade och tillrättalagda natur – levde inte bara orrar, utan även människor. Folkminnessamlaren Evald Tang Kristensen vigde sitt liv åt att insamla sagor, sägner och sånger från den del av den jylländska allmogen som levde ute på ljunghedarna och högmossarna. Och följaktligen är Tang Kristensen en av många intressanta röster som Gregersen låter läsaren få del av i sin inkännande skildring av orrens landskap.

Skydd av de i ekonomisk mening olönsamma hedmarkerna och deras invånare var en tankefigur som växte fram samtidigt med insikten om att de höll på att försvinna för alltid. Diskussionen om naturskydd och landskapsvård har sett och ser möjligen alltjämt annorlunda ut i Danmark än i Sverige. Medan vi i Sverige inrättat ett stort antal nationalparker och naturreservat i över ett sekel skulle det dröja ända fram till 2008 innan Danmark inrättade sin första nationalpark. Den heter Thy, befinner sig innanför Hanstholm i Nordvästjylland, och omfattar ett stort och tämligen vilt hedlandskap där man hade kunnat tro att orren fordom fanns. Att så knappast var fallet är avgörande för Gregersens analys av en tänkbar räddningsaktion av vilka krav orren ställer på sin livsmiljö.

Även det intellektuella landskapet har när det gäller naturskyddsfrågor befolkats av lite olika slags tyckare och tänkare i våra bägge länder. Från politiskt vänsterhåll har det exempelvis i Danmark funnits ett hårt motstånd mot naturskyddstankar vilka med stor misstänksamhet tolkats som uttryck för nationalromantiska och konservativa ideal. Hårdast drevs dessa tankar av den vänsterradikale arkitekten Poul Henningsen som tillika var funktionalismens banérförare i Danmark. Hans motstånd att verka för hedarnas fortlevnad torde haft stor betydelse.

Klicka på bilden för att läsa ett utdrag och se illustrationer ur boken

I Danmark finns nästan ingen ursprunglig natur kvar längre, den har så gott som fullständigt avlösts av kulturlandskap där barrträdsplantager i snörräta led och allestädes närvarande svinfabriker dominerar. Att konkreta naturvårdsåtgärder satts igång råder det föga tvivel om, nationalparken Thy är därvidlag endast ett exempel av många, men att det råder en djupgående konflikt mellan svinproduktionen och naturskyddet är det heller ingen tvekan om. Jens Gregersen påpekar att den danska svinindustrins långsiktiga syfte är att föda Kinas växande befolkning – och då får förstås inga trilskande naturskyddsåtgärder ställa sig i vägen.

Är då orren – urfuglen – ett symboliskt uttryck för hur naturen dukat under för kulturen? Nej, svarar Jens Gregersen, och med hjälp av bland annat kunskap om Thy – där orren knappt funnits trots att det handlar om Danmarks kanske allra vildaste natur – visar han hur orren i själva verket trivs bäst i mosaiklandskap med försiktig odling, vida mossar och beteshävdade ljunghedar. Orren tillhör alltså samma kategori som människorna i den forna hedkulturen vilka Tang Kristensen skrev om.

Att återställa omfattande områden i mellersta Jylland för att de skulle kunna passa för orrarna låter som ett kostsamt Sisyfosarbete. Framgångar i nordtyska Lüneburger Heide visar dock på motsatsen; där finns nu en livaktig population med orre – eller Birkhuhn som den heter på tyska. Försök i den riktningen lär sannerligen inte bli enkla, men Jens Gregersen visar med sin tilltalande bok att det både är möjligt och att det dessutom vore ett projekt som skulle föra mycket annat gott och värdefullt med sig.

 

  • Orrspel, men här på Lüneburger Heide

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!