The Peregrine
Om J A Baker och ett nytt sätt att skriva om natur

Torgny Nordin om en prisbelönt bok om pilgrimsfalken, skriven av en nästan helt okänd författare, som också förblir okänd boken igenom, en bok med litterärt och inte ornitologiskt syfte, som kom att lägga grunden för ett helt nytt sätt att skriva om naturen och som idag framstår som en av de mest betydelsefulla naturskildringarna under nittonhundratalet och vars författare nu till sist fått en egen biografi, My House of Sky – The life and work of J. A. Baker.

År 1967 publicerades boken The Peregrine. Författare var engelsmannen J. A. Baker (1926 – 1987) om vilket föga var känt för drygt femtio år sedan. Beskrivningen av honom på insidan av bokomslaget var ytterst knapphändig och inskränktes till några korta rader som upplyste om att författaren var i fyrtiårsåldern samt levde med sin fru i Essex. Han har, hette det vidare, ingen telefon och går sällan ut och roar sig. Efter att han lämnade skolan vid sjutton års ålder ska han ha haft femton arbeten, inget av dem någon succé. Avslutningsvis berättas att han 1965 gav upp lönearbete för att leva på sparade pengar och att han under tio år ägnat sig åt sin stora besatthet – pilgrimsfalken.

Inte ens vad J. A. stod för var bekant. Men boken skulle snart bli det. The Peregrine blev välvilligt recenserad, prisbelönt och älskad av många och dess betydelse för den moderna naturskildringen i Storbritannien och den övriga anglosaxiska världen går inte att överdriva. I själva verket är J. A. Bakers bok om pilgrimsfalk en av de mest betydelsefulla naturskildringarna under nittonhundratalet. Och dess betydelse ligger, förutom i de uppenbara litterära kvalitéerna, i att den lade grunden för den så kallade New nature-writing movement som framför allt blomstrar i Storbritannien och Nordamerika. I Sverige har vi knappt sett något av denna strömning. Endast glimtvis har den nått oss genom spridda översättningar vilka naturligtvis är betydligt billigare för förlagen än att satsa på inhemska talanger.

Bakers bok mottogs alltså positivt i Storbritannien och redan året därpå, 1968, utkom den på svenska med titeln Pilgrimsfalk, med teckningar av Gunnar Brusewitz. Översättningen stod Lars Holmberg för och det är också hans text som används i citaten nedan. J. A. Bakers bok handlar om pilgrimsfalkar, men det är långtifrån någon traditionell fågelbok. Anslaget är ett annat och syftet är litterärt snarare än ornitologiskt. Och själva angreppssättet vittnar om andra ambitioner. En central aspekt för att förstå boken är frågan: hur ser sanningen om en fågel, närmare bestämt pilgrimsfalken, ut? Det är försöket att artikulera ett svar på den frågan som är J. A. Bakers syfte.

I det öppna landskapet i East Anglia, utanför staden Chelmsford och österut mot marskländerna ute vid Nordsjökusten, strövade Baker omkring under ett drygt decennium. Han cyklade, vandrade och struntade fullständigt i att naturen – på typiskt engelsk vis – var privatägd och stängd för allmänheten. Ibland blev han utkastad, men oftast var han försvunnen innan markägarna hann sätta efter honom. Området är rikt på namn och minnen från såväl det romerska som det nordiska, vikingatida England. Men för J. A. Baker är det pilgrimsfalkarna som står i självklart centrum. Och poängen är inte att se dem, utan att vara med dem.

Läsaren inser genast att vi är ledsagade av ett jag med mycket tunn beskrivning; det bjuds inte på några självbiografiska återblickar eller litanior, ingen hemlängtan och inget skoskav. Heller inget sedvanligt kaffesörplande eller mästrande undervisning. Vi är i sällskap med ett jag, fast ett jag om vilket vi inte vet mycket och som dessutom suddas ut ju längre in i boken vi kommer. Berättelsen är osentimental och på samma gång fylld av känslor. I inledningen antyder Baker hur han gått tillväga och vad det går ut på:

”För att bli igenkänd och accepterad av en pilgrimsfalk måste man bära samma kläder, färdas samma väg, utföra samma handlingar i samma ordningsföljd. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsedda. Man måste komma och gå över samma fält vid samma tid varje dag, tämja rovfågelns vildhet med en ritual lika oföränderlig som hans eget beteende. Man får aldrig försöka gömma sig om man inte kan göra det helt och hållet. Man måste vara ensam. Man måste känna fruktan. Delad fruktan är den starkaste av alla band. Jägaren måste bli ett med sitt byte. Nuet är nu. Nuet måste ha samma skälvande intensitet som bågskyttens pil i det ögonblick den har borrat sig fast i ett träd. Gårdagen är ett grått förflutet. Det är det intensiva nuet man måste hålla ut, härda ut, följa, iaktta.”

Som landskapsskildring står Pilgrimsfalk i nära relation till prästen och naturkännaren Gilbert Whites epokgörande Naturen i Selborne från 1789; bägge är hyllningar till närnaturen samt till sinnenas och språkets förmåga att urskilja och betona detaljer. Baker pressar dock seendet och språket till nya och högre nivåer, allt för att kunna teckna en så sann bild som möjligt. Att själva perceptionen är central slås tidigt fast:

”Det svåraste av allt är att se rätt. Fågelböckerna har bilder av pilgrimsfalken, och deras text är fylld av fakta. Stor och ensam sitter rovfågeln och stirrar emot en från den blänkande vita planschsidan, stolt i hållningen som en staty och klar i färgerna. Men när man lagt ihop boken, kommer man aldrig att se den fågeln igen. Jämfört med planschens statiska närbild blir den gråare verkligheten alltid en besvikelse. Den levande fågeln ter sig aldrig så stor eller så klart tecknad. Den är alltid långt inne i landskapet, på väg bort, nätt och jämt inom synhåll. Planscherna blir ett vaxkabinett i jämförelse med den levande fågelns intensiva rörlighet.”

Som redan antytts är författaren knappt urskiljbar i texten, vi vet inte vem han är, hur han sover eller äter; ingenting tillåts distrahera det just nu pågående fågellivet:

”Tiden mäts med blodets klocka. När man är aktiv, när man har falken i närheten, blir pulsen snabbare och tiden går fort. När man sitter stilla och väntar slår hjärtat långsamt, och då blir tiden lång. Alltid när man är ute efter falk har man en tryckande känsla av att tiden snörper inåt, liksom en fjäder som håller på att spännas”.

Berättelsen utvecklar sig till en resa in i andra varelsers – pilgrimsfalkars – liv och medvetande, det är åtminstone vad Baker förefaller vilja vara ute efter. Hans bok kan därmed inte i första hand sägas vara en bok om fåglar, utan vad det är att vara fågel. I praktiken torde den uppgiften vara snudd på omöjlig att genomföra, trots att Baker vrider och vänder på uttrycken, förvandlar substantiv till verb och verb till adjektiv – hans språkliga piruetter och dito saltomortaler framgår dock tydligast i engelska originalet.

Skickligt binder Baker samman fågel och betraktare; han lever sig in i vad som sker och särskilt tydligt är det vid de återkommande skildringarna av pilgrimsfalkens jakter:

”Klockan tre kom pilgrimsfalken tillbaka i snabb aggressiv flykt mot den kalla nordanvinden och stötte upp måsar och vipor. En vipa blev avskuren från flocken, och den slanka, bruna falkhannen klöv luften bakom henne, lågt över marken som en springande hare. De två fåglarna tycktes först dras tillsammans, sedan tänjas isär. Vipan tvärvände på en sträcka som motsvarade hennes kroppslängd, men falken svängde ut i en vidare båge och kom sedan in igen med piskande vingslag. Plötsligt brast snodden som höll dem samman. Rovfågeln for hastigt uppåt medan vipan tumlade vidare. Så vände sig falken på sida och störtdök. Sedan ingenting mera. Ingenting alls. Vad som än hade hänt, så var det över nu. Allt som återstod var tystnad och vinande vind. Men slingorna efter jägaren och hans offer hängde liksom kvar i den dystra luften”.

Författarens språkbehandling och spel med oväntade aspekter och perspektivskiften gör Pilgrimsfalk unik, men boken innehåller mer än så. När den utkom för femtio år sedan stod pilgrimsfalken hotande nära utrotning på grund av miljögifter. Tack vare enastående insatser från naturskyddets sida vände till slut utvecklingen, fast om det kunde J. A. Baker inget veta.

Vad författaren upplever är istället sista versen av ett rekviem som ljudit under hela nittonhundratalet. Det handlar om brevduveägare som maniskt dödade alla pilgrimsfalkar de kom åt, om samvetslösa äggsamlare och jägare vilka sköt varenda falk som befann sig i närheten av deras fasaner och rödhöns, om skottpengar under andra världskriget då pilgrimsfalkarna ansågs hota militärens brevduvor – och så, slutligen, DDT och andra livsfarliga preparat. Bakers kritik kom i praktiken att bli den väckarklocka som väckte de som inte redan fått upp ögonen av Rachel Carsons Tyst vår.

Inför femtioårsminnet av The Peregrine har många av J. A. Bakers entusiaster i England arbetat med att sprida ljus över den kände men samtidigt så överraskande okände författaren. I den nya och utmärkta biografin My House of Sky – The life and work of J. A. Baker, skriven av Hetty Saunders, har brev, dagböcker och minnesanteckningar från änkan Doreen Baker sammanställts och för första gången finns nu en någorlunda täckande bild av John Alec Baker – ja, det var så han hette.

Hetty Saunders skildrar utan åthävor Bakers liv och utveckling till prisbelönt författare. Det är en intressant och välskriven biografi, trots bristfälligt källmaterial, och samtidigt är det också en mycket sorglig historia. John Alec var en ensling livet igenom; enda barn i en dysfunktionell och våldsam familj, en ensam och förvirrad tonåring som ser vännerna försvinna in i militärtjänst medan han själv får frisedel på grund av dålig hälsa. Och sjukdomen, ett slags elakartad artros, blev bara värre och värre med åren. En liten bit in på sjuttiotalet kunde hans värkande fingrar inte längre greppa den slitna kikaren av märket Harwix Mirakel 8 X 40. Strövtågen in i pilgrimsfalkens marker var över.

John Alec Bakers eftermäle är, som Hetty Saunders påpekar, obrutet positivt och inte minst hans engagemang mot miljögifter fick gott resultat. Pilgrimsfalken är idag tillbaka och The Peregrine förblir ett lysande exempel på konsten att försöka göra det omöjliga.

• Klicka här för att komma till en hemsida skapad kring J A Baker och J.A. Baker Archive
• En video med Hetty Saunders om boken:

• David Attenborough om pilgrimsfalken: