I en nyligen utkommen bok, Brudflader. Veje og vildveje i europæisk modernitet, skriver danske Peer E. Sørensen modernismens/modernitetens historia som en serie motsättningar, titelns brottytor, och rör sig osökt med exemplariska bilder mellan alla konstarter – arkitektur, konst, film, filosofi, psykologi, litteratur och – förstås – politik. Arne Melberg skriver om en bok väldig i ambition och konsekvent i sitt genomförande.
Peer E. Sørensen är legendarisk i min bransch, den nordiska litteraturvetenskapen. Alltsedan 1970-talet har han i jämn takt publicerat gedigna arbeten om dansk barockdiktning, om Johannes Ewald, H.C. Andersen, Herman Bang, Sophus Claussen men också gått utanför Danmark till Knut Hamsun och Lawrence Sterne.
Efter att han emeriterats från professuren i Aarhus överraskade han med Modernismens ansigter (2019): en stor bok som i första hand är inriktad på bildkonst och som följer linjer och motsättningar, möjligheter och konflikter i modernismens historia med nära granskningar av en lång rad bildkonstnärer från Max Ernst till Anselm Kiefer. De modernistiska ”ansikten” som han studerar är splittrade, motsättningsfyllda, de vacklar mellan det utopiskt radikala och det besvärande reaktionära. Men Sørensen sätter inte sådana betyg: han går igenom, exemplifierar, upprättar sammanhang, visar på möjligheter, illustrerar – ja, boken är i alla meningar rikt illustrerad.
Och nu har han gett ut en ännu större bok om modernismen: Brudflader. Veje og vildveje i europæisk modernitet. (ung. Brottytor. Vägar och villovägar i europeisk modernitet, 2024). På närmare 500 stora sidor behandlas här arkitektur, konst, film, filosofi, psykologi, litteratur och – förstås – politik från, ungefär, Nietzsche fram till, återigen, Anselm Kiefer. Återigen en i alla meningar rikt illustrerad framställning. Och återigen skriver Sørensen modernismens / modernitetens historia som en serie motsättningar: boktitelns Brudflader, ”brottytor”, betyder att Sørensen ger oss exemplariska bilder och att bilderna är splittrade. Modernismens yta består av brytningar, brott. De flesta varianter av modernismen må sikta till estetisk, moralisk och politisk befrielse och autonomi: men modernismen bär på sina motsatser. Modernitetens civilisation bär på barbari – så lyder kortast möjliga sammanfattning.
Sørensen börjar i arkitekturen: från 1800-talets ”kristallpalats” byggt till Världsutställningen 1851 via många efterföljare fram till Adolf Loos, som pläderade för geometri istället för ”ornamentik”. Sørensen har letat fram ett vykort ritat av Adolf Hitler när denne på 1910-talet skulle försörja sig med just vykort: han avbildade den plats där Loos’ mest kända och omdiskuterade hus står: Michaelerplatz nr 3 i Wien. Men tog helt enkelt bort Loos-huset ur bilden för att måla in något mer traditionellt som ett nästan komiskt förebådande av nazismens kamp mot modernismen: Loos’ anti-romantiska arkitektur inspirerade den funktionalism som kom att representeras av Bauhaus – som nazisterna stängde ner så fort de kunde.
Oskar Kokoschka målade flera porträtt av Loos som visar inte bara mannen utan också visionären – och den plågade tvivlaren. Sørensen associerar till en annan wienare, Wittgenstein: hans filosofi i Tractatus Logico-Philosophicus, också den från 1910-talet, skulle rensa ut all gammal metafysik – men öppnar samtidigt för ett nytt slags mystik. Och när Wittgenstein tröttnade på filosofin ritade han ett hus som var Loos dubbelt upp: i minutiös detalj skulle Wittgensteins hus motsvara den rationella dimensionen i hans filosofi.
Sådana är de ”brottytor” som Sørensen utvecklar utförligt, i stor detalj och med många exempel. Här finns förstås Freud som Sørensen sammanställer med Georg Grosz och dennes rått vulgära bordell-interiörer – som så att säga visar baksidan av de bekännelser som yppades på Freuds divan. Här finns modernismens många varianter av ”oren” konst: Kurt Schwitters tredimensionella kollage Merzbau; Egon Schieles målningar av mor och barn som verkar kommentera och kritisera Freuds spekulationer om den infantila sexualiteten; Max Ernst som målar kommentarer till Freuds idéer om det ursprungliga våldet i Totem und Tabu.
Max Ernst är uppenbart en av Sørensens favoriter: han spelade en viktig roll redan i den förra boken. Här kopplas han inte bara till Freud utan också till Kafka. Ernst gjorde ett slags illustrationer till Kafkas lilla berättelse om den mystiska icke-varelsen ”Odradek”. Sørensen citerar hela berättelsen (”Familjefaderns bekymmer”) och gör därmed Kafka till ett kronvittne i berättelsen om modernismens ”brottytor”. Det är, efter drygt 100 sidor, det första litterära exemplet och det blir förstås fler: de viktigaste är Robert Musils Mannen utan egenskaper, Alfred Döblins Berlin Alexanderplats, Thomas Manns Doktor Faustus samt några senare vittnen: Ingeborg Bachmann och Primo Levi.
Musils Mannen utan egenskaper skrevs under mellankrigstiden men utspelas på tröskeln till det första världskriget – en ironisk, satirisk och allvarsam genomgång av de politiska och psykologiska positioner som var på väg till sina sammanbrott. Romanen är, med Sørensens ord, ”ingen historisk roman. Den är ett ´eksperimentarium´ för erfarenheter av moderniteten som rör sig i ett flerdimensionellt rum.”
Lika viktig för Sørensen är Thomas Manns Doktor Faustus, skriven under andra världskriget. Den handlar om en tysk komponist som bryter med romantiken för att åstadkomma ett oratorium i något som ska påminna om tolvtonsteknik. Mann gjorde därmed upp med sin egen Wagner-fascination och kopplade detta med Tysklands olycksaliga historia fram till och med kriget. Mann tog hjälp av filosofen Theodor Adorno – en av hans grannar i exilens Los Angeles – för att lära sig något om den seriella musiken. En annan granne var Arnold Schönberg, som ju mer eller mindre uppfunnit tolv-tons-serien. Sørensen drar förstås in musiken bland sina ”brottytor”: det viktigaste exemplet blir Schönberg-eleven Alban Bergs opera Lulu, en musikalisk motsvarighet till Georg Grosz bordell-scener eller med Sørensens ord: ”en pessimistisk tour-de-force genom den patriarkaliska kulturens förfall.”
Likaså är Theodor Adorno viktig, inte bara som musikteoretiker utan också som filosof, särskilt med Upplysningens dialektik som han skrev tillsammans med kollegan Max Horkheimer i exil under kriget. De såg, skriver Sørensen, ett ”sammanhang mellan det mänskliga och det barbariska, men inte som en regression till någon inbillad förhistoria eller som någon oundviklig explosion av destruktivitet, utan som något som människan hela tiden producerar och reproducerar under upplysningsprocessen och moderniteten – en process och en modernitet som börjar redan med Odysseus.”
Denna sammanfattning av Upplysningens dialektik kunde också fungera som ett koncentrat av alla de exempel som Sørensen ger från alla konstarter. Och han avslutar faktiskt med den homeriske hjälten Odysseus. Den sista delen av boken tar sin rubrik från titeln: Vildveje, ”villovägar”. Där tar han upp så olika figurer som Rosa Luxemburg, den amerikanska fotografen Lee Miller och – återigen – Anselm Kiefer. I en epilog tillkommer Primo Levi.
Rosa Luxemburg, Lee Miller och Ingeborg Bachmann är Sørensens tre exempel på kvinnor som brottas med modernitetens avigsidor men som också öppnar oväntade möjligheter, Bachmann genom att i verk efter verk ”motarbeta den glömska som de fleta österrikare önskade sig efter fredsslutet.” Lee Millers fotografiska dokumentation av andra världskrigets upplösning och, framför allt, hennes ironiskt drabbande fotografi av sig själv i Hitlers badkar presenteras som den effektiva motbilden till ”den manliga blickens objektifiering av kvinnan”. (Miller hade skaffat sig tillträde till den övergivna Münchenvåningen). Här skymtar en annan ordning än den som dominerat Sørensens ”brottytor”. En likartad omvändning av roller och förutsättnignar företar Anselm Kiefer i en rad verk där han anspelar på nazismens myter och attribut: ”Hans oeuvre visar oss att historien inte är den yttersta och allt bestämmande determinanten men också att historien finns överallt i oss.”
I en avslutande Epilog återkommer exemplet från Adorno: Odysseus. Sørensen har hittat en Odysseus-dröm hos Rosa Luxemburg och han hittar en liknande dröm hos Primo Levi, som citerar Dante om Odysseus i lägerberättelsen Är detta en människa? Medan hans fortsättningsberättelse om den nio månader långa resan från det att han befriades ur lägret till dess att han kom tillbaka till hemstaden – på svenska som Fristen (1963) – är som en illustration till Odysseusmyten. Och till Adornos och Horkheimers idé om Odysseus som en skiss till den moderna människan. Med Sørensens ord. ”Odyséen är det moderna subjektets urhistoria.” Också Odysseus är en ”brottyta”: där finns redan alla tänkbara motsättningar, där finns självhävdelsen och våldet men också överlevnadens strategier, hemkomstens möjlighet och skymten av befrielse.
För min del hade jag gärna lagt till Eyvind Johnsons Strändernas svall som relevant bidrag till Odysseus-figurens aktualitet: Johnson kallade den ”en roman om det närvarande”. Men Sørensen håller sig, som det har framgått, till det tyska – det är väl bara Lee Miller och Primo Levi som är undantag i hans galleri av motsättningsfyllda modernister. Sørensens titel, som utlovar en studie i ”europeisk modernitet” är med andra ord lite överdriven. Jag kan tänka mig att exempelvis Apollinaire och Valéry och Breton i Frankrike, T.S. Eliot och Virginia Woolf i England hade kunnat bli tacksamma exempel. Och förstås många fler.
Men det är Tyskland som är modernitetens ”brottyta” för Sørensen. Och den är stor och talande nog. Den fyller Sørensens bok som är väldig i ambition och konsekvent i sitt genomförande. Jag kan bara komma på en jämförbar motsvarighet: Carl E. Schorskes Fin-de-Siècle Vienna från 1979. Också där löper framställningen osökt mellan alla konstarter, mellan filosofi och politik och sociologi och psykologi. En sådan kunnig mångsidighet och sådana djärva kopplingar är numera i stort sett uteslutna ur akademisk praxis. Jag gissar att Sørensen behövde bli emeriterad för att kunna sätta igång med sitt kulturhistoriska projekt.
- Klicka här för att lyssna på ett samtal med Peer E. Sørensen
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholms essä i två delar om det moderna genombrottet i Danmark
- Klicka här för att läsa om Ravel och det moderna genombrottet inom musiken i Frankrike