Det finns ett berömt fotografi av Lee Miller i Hitlers badkar. Det togs på Prinzenregentplatz 27 i München av hennes kollega och partner David E. Sherman. I andra världskrigets slutskede drog paret i fält som fotografer, hon för Vogue och han för Life. De var med vid belägringen av St. Malo, befrielsen av Paris och de allierades intåg i de tyska koncentrationslägren. Det var efter en dag i Dachau hon tog sig ett dopp med bilden av Führern på badkarskanten. På golvet står hennes kängor, på stolen ligger byxorna.
Miller började framför kameran som mannekäng och modell i New York på 20-talet. I slutet av decenniet for hon till Paris och blev assistent åt Man Ray, fotograf och målare lierad med surrealisterna. Hon hann mer än de flesta i sitt liv, ett par tre karriärer och ungefär lika många äktenskap.
Om allt det där kan man läsa i Lives of Lee Miller, biografin som Antony Penrose skrev om sin mor. På fyrtiotalet träffade Lee sin siste make, Roland Penrose, målare och författare. Brittiska surrealister växer inte på träd, och gjorde de det vore det möjligen inget att förvåna sig över. Roland Penrose var en av få. Med honom fick Lee sonen Antony. De slog sig ner på Farley Farm i Chiddingly, Sussex.
Antony Penrose bor fortfarande kvar. Egentligen var det honom det här skulle handla om, honom och hans vän Pablo. Jag blev sittande en stund häromdagen och bläddrade i boken The boy who bit Picasso, en lekfull berättelse av Antony Penrose för stora och små med teckningar, kartor, kollage, fotografier och målningar – en är gjord av Picasso och föreställer Antonys mor som ung.
Att unge Antony bet den store målaren är svårt att tro. Han ser vattenkammad och väluppfostrad ut där han sitter i Picassos knä. Men det hände väl i stridens hetta. Kanske när de lekte tjurfäktning. Picasso lekte jämt om man får tro författaren, också när han arbetade. Hans skulpturer såg ut som leksaker. Han var inte som andra vuxna.
En gång kom Picasso på besök i skotsk tweed, slips och basker. Han luktade gott av fransk tobak och cologne. Innan han gjorde något annat ville han hälsa på tjuren William. Tjuren gillade när Picasso kliade hans öron.
Ibland var Antony och hans föräldrar hemma hos Picasso i Frankrike. Vid ett tillfälle var Antony inte med. Föräldrarna förklarade att sonen hade börjat på internatskola. Picasso tyckte synd om honom och skickade en teckning till tröst. Men den där gången när pojken bet honom, bet han tillbaka, hårt och resolut. Pojken blev stum av förvåning. Och målaren var lika häpen han.
Oj, sa Picasso, det var första gången jag bet en engelsman.