De frågor som arkitektupproret har väckt och frågorna om en ”klassisk arkitektur” vid nybyggnad är viktiga för oss alla som bor i städer, men når de tillräckligt djupt? Vad fordrar egentligen klimatomställningen av arkitekturen och vilka positiva förändringar kan den medföra? Kan vi lära något för framtiden av äldre kulturer?
Den femte delen av den storslagna BBC-serien ”Vår gröna planet”, som finns på SVTPlay ett år till, handlar om mötet mellan växterna och människans värld. I ett avsnitt kommer vi till khasifolket som bor i Meghalaya (”molnens boning”) i nordöstra Indien. De lever i ett till synes ogästvänligt landskap på en högplatå genomskuren av djupa raviner i världens regnrikaste trakt med en nederbörd under monsunen på upp till 300 mm per dygn. Raviner blir då till farliga forsar och broar en nödvändighet för att ta sig fram.
Khasi har utvecklat en teknik att fläta fikonträd, Ficus Elastica, till levande broar och stegar uppför branter. Rötterna leds genom bamburör till andra sidan ravinen och får hjälp att slingra sig kring stammar. Med tiden växer sig bron bara starkare. Det är tyst och långsamt och vackert, som ett besök på planeten Pandora i filmen Avatar, fast så mycket bättre eftersom det är på riktigt.
Filmen Avatar från 2009 är en varning i det sjätte utdöendets tid, en spegel för vårt självskadebeteende. Pandora är hotat av människornas hänsynslösa mineralutvinning med dess primitiva teknik byggd på obegränsad tillförsel av kraft och värme. Filmens ursprungsbefolkning som lever nära naturen motas bort men gör motstånd. Det hela slutar lyckligt med att människorna efter den obligatoriska slutstriden tvingas tillbaka.
Det nödvändiga sökandet efter en mera hållbar byggnadskultur följer olika vägar. En av dem är att lära av äldre kulturer med ett närmare förhållande till naturen. En klassiker i den genren är Bernard Rudofskys bok Architecture without architects från 1964.
Den var producerad som en katalog till en utställning på Museum of Modern Art i New York med 150 svartvita bilder med korta förklarande texter och ett förord av Rudofsky, en österrikisk-amerikansk arkitekt.
Arkitekturhistorien har hoppat över de första femtio århundradena konstaterar han inledningsvis. Den är också socialt ensidig med sin samling av byggnader för de priviligierade – ”boningar för sanna och falska gudar, för handelsfurstar och arvfurstar”.
Den arkitektur Rudofsky lyfter fram har inte ens ett namn, menar han. I bokens undertitel kallas den ”non-pedigreed”, utan stamtavla, anonym, i förordet ”vernacular” eller ”indigenous”. Vi saknar bra svenska översättningar, begrepp som ”traditionell” eller ”infödd” är inte riktigt träffande.
Denna arkitektur är pittoresk men också polemisk, hävdar Rudofsky, eftersom den ställer ”stillheten (the serenity) i de så kallade underutvecklade ländernas arkitektur mot de industrialiserade ländernas arkitektoniska fördärv (blight)”. Den är också en kollektiv skapelse. Den försöker inte ”erövra” naturen utan utgår från platsen och söker hellre den komplexa terrängen än vår tids favorit, det platta landskapet utan egenskaper.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Den är inhägnad, till försvar, men därmed också avgränsad och inte obegränsat växande som vår tids ”arkitektoniska eksem”. Den förstår sig på konsten att bo, inte som en ”orgie” utan som enkelhet, renhet och respekt för skapelsen. Den är mänsklig och underordnar aldrig den allmänna välfärden under profit och framsteg.
I en tid innan gränserna för tillväxten ännu formulerats avslutar Rudofsky sitt förord med att säga att den visdom som kan hämtas ur dessa exempel inte bara är estetisk och ekonomisk utan ”rör vid det allt svårare problemet hur vi kan leva och låta leva, i fred med våra grannar i både lokal och universell mening”.
Sådant är det tidiga hållbarhetsmanifest Rudofsky presenterar i suggestiva bilder av mänskliga rumsskapelser från Inkakulturens amfiteatrar högt uppe i Anderna över bergsstäder i Italien, arkader i södra Europa eller Afrika till spanska ”horreos” eller sädesmagasin som små kapell på pelare och duvtorn i Iran som gödselanläggningar.
Rudofsky som i sin samtid beskrevs som ”modernismens främste bildstormare” fick stort gensvar för sin bok. Den svarade mot en längtan hos arkitekterna efter något elementärt. Rekommendationer från ledande modernister som Walter Gropius, Richard Neutra och Kenzo Tange gav honom stipendier för sin forskning. Och ”rekordårens” drömmar om något annat fanns också i Sverige.
Samma år som utställningen i New York och inledningen av miljonprogrammet, 1965, gavs en vänbok ut till arkitekten Nils Ahrboms 60-årsdag. Den hette Hus och var redigerad av Lennart Holm, senare generaldirektör för Planverket och utmålad som en av modernismens ledande byråkrater. I boken väljer 27 arkitekter fritt var sitt favorithus att skriva om. 17 av dem väljer arkitektur före modernismens genombrott på 1930-talet. Det är en ”sällskapslek” skriver Holm i förordet: ”Kanske blottar den drömmar och ambitioner som vi inte har mod och råd att realisera i dagens knog? ”. Eller ens ges möjlighet att presentera, kunde han ha skrivit.
Khasifolkets levande broar återkommer på omslaget till Julia Watsons bok Lo-TEK: Design by radical indigenism från 2020. Det är en bok tillägnad ”de följande sju generationerna”, en gammal princip för långsiktigt tänkande från irokeserna som ”återupptäcktes”, utan att erkännas, av Brundtlandkommissionen.
I bokens förord står att människor i Antropocen drunknar i information men är svältfödda på visdom. I bortglömda hörn av världen finns dock teknologier i symbios med naturen. Boken säger sig uttryckligen fortsätta ett samtal som Rudofsky påbörjade med sin utställning och ansluter sig till Lo-TEK-rörelsen, där TEK står för Traditional Ecological Knowledge, men också kan uttydas som Low tech i motsats till industrialismens High tech.
Begreppet ”radical indigenism” i boktiteln söker rötterna för en hållbar design i traditionell teknik i samklang med naturen. Förordet slutar med att vi behöver en ny teknologisk myt, en berättelse som tar vara på den traditionella ekologiska kunskapen hos de människor som idag ofta är de mest utsatta för klimatkrisen.
Boken är sedan indelad i fyra landskapstyper: berg, skogar, öknar och våtmarker. Fokus ligger inte på hus utan på infrastruktur som odlingsterrasser, broar, dammar, skogsträdgårdar, underjordiska bevattningskanaler, naturvuxna stängsel och akvakultur. I fotografier och förklarande teckningar skildras de olika teknologierna i sina sammanhang.
De levande broarna är ett av 18 exempel som boken fördjupar sig i. Khasifolket kom till den här trakten för 2000 år sedan och bosatte sig på de svalare högplatåerna men med den odlingsbara marken i dalar nedanför. Att röra sig i landskapet blev därför en nödvändighet. Den traditionella kulturen har bevarats eftersom det här är en isolerad och svårtillgänglig del av Indien, bortom kolonialismens räckvidd. De levande broarna fästs i grövre betelnötträd och utplacerade stenar. De fås att växa över 10 till 30 meter breda raviner. En zon längs stranden upp till en viss höjd är helig. Där är träden skyddade för att säkra återväxten.
Det tar en generation att odla fram en sådan bro, men sedan växer den sig bara starkare med tiden så länge träden den fäster vid står kvar. En bro kan hålla i hundratals år, mycket längre än någon byggd bro skulle klara det fuktiga klimatet. Den översiktliga beskrivningen följs här liksom i flera andra exempel av en intervju på engelska och på det lokala språket, i det här fallet med en arkitekt från Khasifolket. Han oroar sig över en växande turism som visserligen stöder den lokala ekonomin men också sliter på broarna.
I slutordet till boken Lo-TEK skriver Julia Watson om behovet av att konstruera en ny bärande myt. Hon menar att naturvården med sin önskan att skydda den ”orörda” vildmarken har misslyckats och rentav tvingat traditionella kulturer att bli ”naturvårdsflyktingar”. Därmed går också deras kunskap om hur människan kan leva i symbios med naturen förlorad.
Nu är det inte Darwins ”survival of the fittest” som gäller utan ”survival of the most symbiotic”. Vi behöver lära oss att ”komma ihåg att komma ihåg” den kunskap som redan finns. Boken vill hon se både som ett kompendium över denna kunskap och som en påminnelse om en myt om människans förhållande till naturen, värd att återuppväckas.
Här blir man osökt påmind om ett annat sådant försök att komma ihåg och samla kunskap och skapa nya myter som Watson tycks ha glömt bort, projektet Whole Earth Catalog som drevs av Stewart Brand från 1968 och ett antal år framåt. Ett ”Google på papper”, enligt Steve Jobs, med slogan ”access to tools”. Här kunde hippie-rörelsen i bästa do it yourself-anda lära sig allt från systemförståelse och hur man bygger sig ”skydd” och odlar marken till gemenskap, nomadliv och undervisning. Som ett slags avskedsbudskap 1974 slutade sista numret med orden ”Stay hungry. Stay foolish”.
Ytterligare en annan bok lite i samma genre är Janine Benyus Biomimicry: Innovation inspired by nature från 1997. Den var inspirerande tyckte Virserums konsthall och ville bjuda in henne till ett seminarium kring ”Nödvändighetens arkitektur” 2010 där jag var inblandad. Men det visade sig att hon ville ha förstaklassflyg från USA och ett helt orimligt arvode så planerna fick skrinläggas. Kanske hade hon tänkt sätta pengarna i något gott ändamål. Eller kan det ha varit ett drastiskt sätt att tala om för oss att idén att flyga in någon så långt bortifrån var feltänkt? Lika feltänkt som lockelsen i att som turist från den rika världen själv ha gått på en levande bro i Meghalaya.
Att lära av äldre kulturer är också budskapet i boken The Dawn of Everything från 2021 av antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow. De ifrågasätter standardmodellen av mänsklighetens utveckling från jämlika jägare-samlare, över jordbrukare med bofasthetens oundvikliga följd hierarkier, till vårt likaledes oundvikligen ojämlika moderna samhälle.
Den berättelsen har tre problem säger de på sitt drastiska sätt: Den är inte sann, den har ödesdigra politiska följder och den gör det förflutna onödigt tråkigt. Deras alternativa berättelse börjar med den infödde amerikanen Kondiaronk som utifrån sitt möte med den europeiska kulturen på 1600-talet kom med en kritik som upplysningstiden nyfiket tog till sig men samtidigt förminskade med förklaringen att det jämlika samhället bara var möjligt i ett ursprungssamhälle i små grupper.
Baserat på mängder av nyare forskning och med 100 sidor noter visar Graeber och Wengrow att människor genom historien gång på gång skapat och återskapat mera jämlika, självstyrande också ganska stora samhällen, efter dåliga erfarenheter av självsvåldiga makthavare. Föreställningen att det fanns en enda början och att vårt samhälle ser ut som det måste göra är en myt, menar de. Ett annat samhälle är möjligt och för det behöver vi andra myter.
- Klicka här för att läsa Claes Caldenby om Uppvärmningens historia, ett aktuellt ämne när kostnaderna för uppvärmningen av våra hus skenar
- Julia Watson presenterar sin bok Lo-TEK
- Se en intervju med David Wengrow om boken The Dawn of Everything