I år är det hundra år sedan Spartakistupproret bröt ut i Berlin med gatustrider mellan arbetare under ledning av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, och enheter ur frikåren, som av den socialdemokratiska regeringen beordrats att slå ner upproret. Båda ledarna fängslades och mördades. Bo Gustavsson skriver här om Rosa Luxemburg och om hennes frihetliga syn sammanfattad i det berömda uttalandet att ”Frihet är alltid friheten att tänka annorlunda”, en uppfattning som framstår som lika angelägen idag som då.
 
I början av januari 1919 utbröt Spartakistupproret i Berlin. Gatustrider rasade mellan arbetare och enheter ur frikåren, som av den socialdemokratiska regeringen beordrats att slå ner upproret. Ledarna var Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Den 15 januari arresterades Rosa Luxemburg av soldater ur frikåren och fördes till hotell Eden för förhör. Hon misshandlades och det bestämdes att hon skulle likvideras, varefter hon fördes bort med bil och sköts i huvudet. Kroppen kastades i Landwehrkanal. Liebknecht sköts i Tiergarten. Samma dag den 15 januari 1919 publicerades Luxemburgs sista artikel där hon gav utryck åt sin tro på den fortsatta revolutionen med de berömda slutorden ”Jag var, jag är, jag blir”. Nederlaget för spartakisterna innebar inte ett nederlag för revolutionen. Hon var 47 år gammal.
Luxemburg ansåg egentligen att Spartakistupproret var ett misstag eftersom arbetarna inte kunde räkna med stöd från soldater och bönder. Tiden var ännu inte mogen. Först behövdes agitation och demonstrationer över hela Tyskland för att stärka den revolutionära viljan. Men hon tvingades av händelseutvecklingen att ta på sig ledarskapet för upproret. Hon var en fri intellektuell som inte passade i rollen som revolutionsledare. Rote Rosa, den outtröttliga aktivisten Röda Rosa, var en främmande fågel i alla sammanhang.
Hennes politiska engagemang började tidigt. Redan i tonåren i sitt hemland Polen blev hon politiskt aktiv. 1889 vid 18 års ålder måste hon fly till Schweiz för att undgå fängelse efter att ha organiserat en generalstrejk för Polens självständighet. Vid denna tid tillhörde delar av landet Ryssland. Livet på flykt hade börjat.
Det blev ett kringflackande liv som präglades av att Rosa var kvinna, judinna och socialist. Hon led ofta av depressioner och kände sig misslyckad både som människa och aktivist. All kamp ledde bara till upprepade fängelsevistelser och försämrad hälsa. Ändå blev den politiska kampen hennes öde trots att hon egentligen ville leva ett vanligt liv med familj och barn. Hon var kortvuxen och led av hälta som orsakats av en höftsjukdom vid fem års ålder.

Vid universitetet i Zürich studerade Rosa filosofi, historia, politik och nationalekonomi. 1897 disputerade hon på en avhandling om Polens industriella utveckling. Hon var den första kvinna som tog doktorsexamen vid universitetet. Samtidigt engagerade hon sig i socialiströrelsen. I motsats till Lenin menade hon att socialismen var internationell snarare än nationell och att målet var en kamp mot kapitalismen. I Zürich kom hon i kontakt med den landsflyktige socialisten Leo Jogiches. De hade ett stormigt förhållande fram till 1907. Han finansierade utgivningen av marxistisk litteratur och startade även en tidning tillsammans med Rosa. Jogiches mördades i mars 1919 då han försökte ta reda på omständigheterna kring hennes död.
I slutet av 1800-talet utgjorde Berlin ett centrum för den internationella socialismen. Rosa ville komma dit och därför ingick hon ett skenäktenskap 1897 för att kunna bli tysk medborgare. I maj året därpå flyttade hon till Berlin. Hon hatade den konservativa atmosfären i den tyska huvudstaden och den preussiska militarismen. Hon gick med i det tyska socialdemokratiska partiet SPD där hon tillhörde den radikala falangen som förordade en samhällsomvandling genom revolution snarare än reformer. Hon kom då i konflikt med SPD:s ledare Karl Kautsky som pläderade för en reformistisk politik. Som kvinna och judinna fick hon utstå mycket trakasserier från antisemitiska och kvinnofientliga krafter inom partiet. Kvinnans plats var i hemmet och judar skulle inte blanda sig i tysk politik.
I Berlin träffade hon den unge Kostja Zetkin som hon inledde en passionerad kärleksaffär med under åren 1907 till dess att han blev inkallad till militärtjänstgöring 1915. Cirka 600 brev finns bevarade om deras förhållande. Rosa var en flitig brevskrivare och hennes postumt utgivna fängelsebrev avslöjade en annan mer personlig och poetisk sida av henne än den offentliga bilden av Röda Rosa. Hon skrev om regndroppar och synen av grönskande träd som ett sätt att hålla sig levande i den nerbrytande fängelsemiljön.
Rosa medverkade flitigt i olika tidningar med artiklar om den politiska och ekonomiska situationen i Europa. Dessutom undervisade hon i marxism och ekonomi vid SPD:s skola i Berlin. Hon agiterade för en generalstrejk i Tyskland för att protestera mot krigsupprustningen och uttrycka solidaritet med arbetare i andra europeiska länder. Men Karl Kautsky vägrade, vilket ledde till en brytning. Mellan åren 1904 och 1906 fängslades hon flera gånger för sina politiska aktiviteter. Hon reste runt och talade inför stora folkmassor om krigshotet och nödvändigheten att ena den internationella arbetarrörelsen. Hon var en karismatisk talare som drog stor publik. När kriget slutligen bröt ut 1914 och SPD enhälligt stödde kriget, funderade Rosa på att begå självmord. Allt hon kämpat för under decennier tycktes förlorat. Den nationalistiska yran och krigshetsen spreds till alla länder i Europa. Internationalismen och solidariteten var död.

Ändå blev Rosa nu aktivare än någonsin. Den politiska och personliga krisen ledde till förnyad kamplust. Hon organiserade antikrigsdemonstrationer i Frankfurt då hon uppmanade till vägran att lyda militära inkallelseorder. Hon arresterades och fick sitta ett år i fängelse för att ha ”provocerat till olydnad mot myndigheternas lag och ordning”. I januari 1916 bildade Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och Leo Jogiches Spartacusförbundet. Medlemmarna skrev illegala pamfletter mot kriget som signerades med pseudonymen ”Spartacus” efter den gladiator som ledde ett slavuppror mot romarna omkring 70 före Kristus. Vid en antikrigsdemonstration i Berlin i juni 1916 arresterades Rosa och Karl, varefter båda dömdes till två och ett halvt års fängelse. Hon omplacerades två gånger, först till Posen och sedan till Breslau.
I fängelset skrev hon artiklar som smugglades ut av vänner och publicerades illegalt. I en av dessa artiklar kritiserade hon Lenins revolution i Ryssland då hon varnade för kommunistpartiets diktatur. I det sammanhanget formulerades det berömda uttalandet att Freiheit ist immer die Freiheit des Andersdenkenden (”Frihet är alltid friheten att tänka annorlunda”). Rosa släpptes ur fängelset den 8 november 1918 och tog omedelbart tåget till Berlin. Karl Liebknecht, som även han befriats ur fängelset, proklamerade dagen därpå från ett fönster i Reichstag den Fria socialistiska republiken.
Det rådde politiskt kaos i Tyskland efter kaiserns abdikation och nederlaget i kriget. Den 29-31 december 1918 anordnades en kongress i Berlin för socialister, kommunister och medlemmar av Spartacusförbundet och den 1 januari 1919 bildades det tyska kommunistpartiet KPD under ledning av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Hon stödde valet till Weimarrepublikens konstitutionella församling, men röstades ner och KPD bojkottade valet. Då Spartacusupproret bröt ut, menade hon att det enda sättet att undvika anarki var att gripa makten med våld trots att hon tidigare förespråkat fredliga medel för samhällsomvandling. Upproret slutade med summariska massavrättningar på Berlins gator och klappjakt på sympatisörer. Rosa kropp hittades först efter fyra månader.

Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht begravdes på Friedrichsfeldekyrkogården i Berlin där de hedras varje år andra söndagen i januari. Den 13 januari 2019 samlades cirka 20 000 människor vid deras gravar. Många med en röd ros eller nejlika i handen. Rote Rosas grav täcktes av röda rosor.
Hennes minne har levt vidare på många sätt. Lenin kallade henne för arbetarklassens ”örn” som svävade i sin egen rymd. För regimen i DDR var hon en socialistisk martyr och hon fick ett torg uppkallat efter sig i Östberlin. Ett monument finns idag på den plats på Lichtensteinbron där hennes kropp dumpades i kanalen. Inom litteratur, film, konst och teater förekommer hon ofta men framför allt är hon fortfarande aktuell genom sitt tänkande som brukar beskrivas som luxemburgism. Det är ingen färdig teoribildning utan mer en praxis för revolutionär handling.
Luxemburgismen innebär en tredje väg för skapandet av ett socialistiskt samhälle i reaktion å ena sidan mot reformistisk socialdemokrati och å andra sidan leninistisk kommunism. Istället ville Luxemburg se byggandet av socialismen underifrån genom arbetarnas ökade klassmedvetenhet och spontana kamp mot kapitalismen och imperialismen. Hennes version består av en gräsrotssocialism där spontanitet och välplanerad organisation växlar dialektiskt i en fortgående process. Detta är den folkliga kontinuerliga revolution som hon skriver om i sin sista publicerade tidningsartikel den 15 januari 1919. Vad det handlar om är en medvetanderevolution som i sin tur leder till en politisk revolution. Egentligen kan hon ses som en existentialist som betonar individens ansvar att skapa sitt eget liv som samhällsvarelse genom aktivt engagemang. Förutsättningen är ett nytt medvetande som uppstår i konfrontationen med en alienerande tillvaro. Politiken blir därför hos henne existentiell.
Rosa Luxemburgs princip att frihet är frihet för oliktänkande gäller inte bara i diktaturer som Lenins Sovjetunionen utan lika mycket i våra dagars svenska samhälle där den som tänker annorlunda genast utsätts för hot och hat. Måttet på Andersdenkenden – att tänka annorlunda – utgör måttet på sann demokrati.
Det är budskapet till oss som lever i Sverige idag 100 år efter det brutala mordet på Rosa Luxemburg.
 
- Klicka här för att läsa Salomon Schulman om Rosa Luxemburgs Herbarium