Om Alexis de Tocqueville, den franske diplomaten och politiske teoretikern med mera, mest känd för sitt verk Om demokratin i Amerika, har Françoise Mélonio, professor vid Sorbonne och ansvarig för utgivningen av Tocquevilles samlade verk, nyss givit ut biografin Tocqueville, som framöver kommer att ses som ett oumbärligt referensverk anser här Tommy Andersson.
Mediernas fixering vid det amerikanska mellanårsvalet har än en gång visat hur landet aldrig upphör att fascinera. Sedan grundandet har det fortsatt att fylla utomstående betraktare med förundran och – på senare år – med skräckblandad häpnad.
En av de betraktare som historiskt spelat störst roll för synen på Förenta staterna i Europa är fransmannen Alexis de Tocqueville (1805–1859). Hans banbrytande politiska analys Om demokratin i Amerika (de båda delarna kom ut 1835 respektive 1840), med inriktning på det amerikanska samhällets föreställning om individernas jämlikhet som utgångspunkt för sin existens, gör att hans namn ofta nämns när amerikansk politisk diskuteras.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Just i år förstärks hans aktualitet av en nyutkommen biografi av Françoise Mélonio, professor emerita vid Sorbonne och ansvarig för utgivningen av Tocquevilles samlade verk. Titeln lyder kort och gott Tocqueville och bokens främsta mål är att klarlägga kopplingarna mellan Tocqueville som privatperson och som politisk aktör, vilket hittills inte gjorts på ett helt genomfört sätt.
Naturligtvis finns det också tidigare biografier – Julien Jaumes Tocqueville: Les sources aristocratiques de la liberté från 2008 är ett framstående exempel – men Mélonio har under årtionden av forskning på området samlat material som nu bidragit till en fyllig helhetsbild byggd på brev, dagboksanteckningar och utkast till senare färdigställda texter. Därmed kan Tocquevilles politiska tankegångar nu följas i detalj, från ofullgångna hugskott till färdiga uppfattningar.
Tocquevilles ses vanligen som en konservativ politisk tänkare, vilket överensstämmer med drag i hans personlighet, men den nya biografin visar hur ofta han ändå slets mellan motstridiga uppfattningar, vilket får honom att framträda som en mångfacetterad och intellektuellt intressant person. Här återges Alexis de Tocquevilles levnadshistoria i sju övergripande kapitel med avstamp i den adliga släktens härkomst och de traumatiserande upplevelserna under franska revolutionens skräckvälde.
Minnena av dessa hölls vid liv under barndomsåren, då han intensivt omhuldad av familjen uppmuntrades till studier och förkovran. Chateaubriand som var ingift i släkten agerade under ungdomsåren både som viktig inspiratör och ledstjärna. Efter juristexamen 1826 följde studier i historia för François Guizot vid Sobonne 1820–1830, en kontakt som kom att betyda såväl ett intellektuellt och analytiskt utvecklingssprång som ett första närmande till liberala politiska idéer.
*
I en diskussion om Toucqueville är det omöjligt att förbise portalverket Om demokratin i Amerika, vars stora inflytande i samtiden berodde både på att han var tidigt ute och på den analytiska grundligheten i jämförelserna mellan det amerikanska och det franska politiska systemet. Minst lika betydelsefullt – men då för förståelsen av Frankrikes politiska historia – var hans andra stora verk Den gamla regimen och revolutionen (1856) med fokus på förstadierna till franska revolutionen och beskrivningen av denna inte som en historisk brytpunkt utan som slutpunkten för en lång utveckling fram emot den centraliserade staten.
Mélonio visar att inget av de båda verken hade kommit till om inte Tocqueville 1827 fått en befattning som domare i Versaille, där han också blev vän med Gustave Beaumont. De två skickades 1832 till USA för att utarbeta en rapport om det amerikanska fängelsesystemet vilken också publicerades 1832 som Du système pénitentiaire aux États-Unis et de son application en France. För Tocqueville var den uppgiften bara ett sätt att finansiera resan, eftersom hans intresse snarast gällde det demokratiska systemet i USA och frågan om hur detta kunde garantera människor så stor individuell frihet.
Trots bristfälliga förkunskaper om landet och skrala kunskaper i engelska fick Tocqueville och Beaumont ut mesta möjliga av sin knappt ettåriga vistelse, fylld av extensivt, strapatsrikt resande och starka intryck som stämde Tocqueville positiv till den tekniska utvecklingen i USA och den form av demokrati som genomsyrade hela samhällsstyret. En viktigt effekt av framgångarna med Om demokratin i Amerika, som för övrigt bara behandlar New England och Pennsylvania eftersom vägen västerut ännu inte öppnats, var att Tocqueville kunde etablera sig som offentlig intellektuell och en sorts specialist på Amerika, roller som på sikt möjliggjorde tillkomsten av Den gamla regimen och revolutionen. I det sammanhanget bidrog också de internationella framgångarna med Om demokratin som lästes av personer som John Stuart Mill, John Quincy Adams, Metternich och Karl XIV Johan (!), samtidigt som succén även renderade honom en plats i Franska akademin 1841.
*
Särskilt intressant är Mélonios behandling av Tocquevilles politiska karriär, som efter starten som lokalt aktiv i släktens normandiska hemtrakter med tiden ledde till både en plats i parlamentet och till sist en kort period som andra republikens utrikesminister under premiärminister Barrot. Därvid ter sig hans mycket moderna inställning i fattigvårdsfrågor som särskilt framsynt. Efter läsning av Malthus och jämförelser med statistiska uppgifter från flera länder kunde Tocqueville bevisa att välgörenhet, som var den tidens dominerande socialvårdsgrepp, leder till social passivitet och ekonomisk stagnation, stick i stäv med givarens avsikter. Som liberal kom han därför att förorda personlig välgörenhet utan direkt statlig inblandning, och lyckades i samma anda genomdriva lagstiftning som innebar att staten indirekt gav fattiga en chans att lyfta sig upp ur sin sociala situation.
Det kan då från vårt perspektiv tyckas underligt att Tocqueville parallellt kunde förorda kolonialisering av Algeriet, särskilt som han också kritiserade den engelska dominansen över Irland och slaveriet i den amerikanska södern. Men detta var ingen ovanlig ståndpunkt i en tid då många franska politiker såg skapandet av en fransk befolkning i Afrika och spridandet av franska värderingar där som avgörande för Frankrikes internationella roll och nödvändigt för landets överlevnad i konkurrens med andra makter.
*
Efter revolutionen 1848 valdes Tocqueville i egenskap av parlamentsledamot in i den kommission som fick uppdraget att utarbeta en ny konstitution sedan monarkin störtats. Genom revolutionen blev Tocqueville, som inledningsvis tillhört den socialistiska gruppen, fullfjädrad republikan med ett enkammarparlament och en folkvald president för ögonen. När konstitutionen till sist förelåg i november 1848 hälsade han den med både stolthet och hopp, vilket dock snart skulle grusas då han som utrikesminister fick erfara hur illa rustad den var att klara politikens hårda realiteter.
När Louis-Napoléon Bonaparte, som valts till Frankrikes förste president i december 1849, utropat sig till kejsare 1852 och därmed i praktiken upplöst andra republiken, lämnade Tocqueville desillusionerad posten som utrikesminister. Efter statskuppen blev det politiska livet inte längre detsamma för Tocqueville, men han fick i stället uppleva en intellektuell revansch genom framgången med Den gamla regimen och revolutionen tre år före sin tidiga död 1859.
Att kort göra rättvisa åt ett så rikt verk som Tocqueville är omöjligt när det mesta ändå måste utelämnas. Här har varken hans engelska hustru Mary Mottley eller de postumt utgivna memoarerna Minnen ens nämnts. Men den läsare som ger sig i kast med Françoise Mélonios biografi blir rikt lönad av hennes lysande framställningskonst, som genom sin fullständighet uppfyller alla uppställda mål och framöver kommer att ses som ett oumbärligt referensverk.
- Klicka här för att läsa Stefan Hedlund om en Rysslands Tocqueville
- Klicka här för att läsa om USA – en stormakt på dekis? Om Andrew Bacevichs The Age of Illusions
- Klicka här för att läsa Hans-Ingvar Roth om Alexander Hamilton, en av grundlagsfäderna
- Se en intervju med Françoise Mélonio om hennes bok här