I år är det 800 år sedan Franciskus från Assisi, eller den helige Franciskus, avled. Hans fattigdomsideal och lovprisande av hela skapelsen har gjort honom aktuell i vår tid med dess konsumism, miljöhot och rovdrift av naturen. Martin Berntson berättar om Franciskus, och om hur han uppfattats genom åren från den medeltida helgonlegenden till den moderna historieskrivningen.
År 2026 är det 800 år sedan Franciskus av Assisi avled, endast 44 eller 45 år gammal. Han föddes omkring 1181–1182 i den italienska staden Assisi och växte upp i en välbärgad köpmannafamilj. Som ung övergav han emellertid sitt tidigare liv för att följa Kristus genom fattigdom, enkelhet och omsorg om människor som levde i samhällets utkant. När han dog 1226 var han märkt av sjukdom och utmattning och nästan blind.
Under sitt korta liv hade Franciskus lagt grunden till en ordensgemenskap som på sikt skulle förändra Europas religiösa landskap. Hans efterföljare hörde till de så kallade mendikanterna, eller tiggarbröderna: religiösa gemenskaper vars medlemmar ofta vandrade mellan städer och levde av gåvor och allmosor. Han hade också mött påvar och under det femte korståget fört ett religionssamtal med den muslimske sultanen al-Malik al-Kamil i Damietta i Egypten. Framför allt inspirerade han många människor att ansluta sig till hans livsideal.
Men hur långt skulle fattigdomen drivas? Kunde en växande ordensgemenskap leva utan egendom och ändå fungera? Redan tidigt blev förhållandet mellan Franciskus radikala ideal och ordens institutionella behov omstritt. Kort efter hans död helgonförklarades han, och olika levnadsskildringar började spridas. De var inte neutrala biografier i modern mening utan texter avsedda att förmedla förebilder, väcka fromhet och legitimera bestämda uppfattningar om ordens inriktning.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Vem var då den historiske Franciskus? Under åtta århundraden har han framställts som kyrkans trogne son, religiös rebell, mystiker, poet, fredsstiftare och föregångare till modern miljömedvetenhet. Bilderna säger något om honom, men också om de tider då de formulerades. Historien om Franciskus är därför även historien om hur eftervärlden har velat förstå honom.
Källorna: helgonet och människan
För att närma sig Franciskus måste historikern börja med källornas karaktär. En hagiografi, en helgonbiografi, syftar inte bara till att berätta vad en människa gjorde. Den visar också varför personen bör vördas och efterföljas. Just därför kan skildringarna av samma liv skilja sig åt, särskilt när författarna företräder olika ideal.
Den första större levnadsskildringen skrevs av Tomas av Celano (död omkring 1260), som hade tillhört Franciskus krets. På uppdrag av påven Gregorius IX färdigställde han 1228 den biografi som brukar kallas Vita prima, den första levnadsskildringen. Den följer i mycket den etablerade helgonbiografins former och undviker sådant som kunde tolkas som motsättningar inom den unga ordensgemenskapen. Under 1240-talet fick Tomas i uppdrag att utarbeta en ny framställning med ytterligare material, bland annat från bröder som känt Franciskus. Resultatet blev Vita secunda. Att författaren stod händelserna nära gör hans texter värdefulla, men de är knappast opartiska.
En annan källa är Legenda trium sociorum, (”De tre följeslagarnas legend”), som traditionellt har knutits till bröderna Leo och Angelo Rufino. Dess tillkomst och sammansättning har diskuterats, men texten brukar föras till den tidiga franciskanska traditionen. Här framträder en mer vardaglig och mänsklig Franciskus, och fattigdomsidealet ges stor tyngd. Just därför har skildringen ibland uppfattats som särskilt trogen hans ursprungliga anda, en bedömning som i sig behöver granskas källkritiskt.
På 1260-talet sammanställde ordensgeneralen Bonaventura (c:a 1217–1274), som själv inte personligen hade träffat Franciskus, den officiella levnadsskildringen. Hans Franciskus framstår som en nästan övermänsklig helgongestalt. Framställningen är betydelsefull för förståelsen av hur orden ville minnas sin grundare, men mindre direkt användbar som vittnesbörd om hans vardagliga personlighet. År 1266 beslutade ordens generalkapitel att äldre levnadsskildringar skulle undanröjas till förmån för Bonaventuras framställning. Beslutet kunde inte genomföras fullständigt, och flera tidigare texter bevarades och återupptäcktes senare.
En särskild ställning har Franciskus egna skrifter – ordensreglerna, testamentet, breven, bönerna och sångerna – som finns i svensk översättning (av Henrik Roelvink) under titeln Skrifter. De ger inte någon sammanhängande självbiografi. Däremot visar de vilka religiösa frågor som upptog honom och hur han själv formulerade sina ideal. I testamentet återkommer han exempelvis till mötet med människor som led av lepra som en avgörande vändpunkt. Också dessa texter har skrivits i bestämda situationer och behöver tolkas i sitt sammanhang.
Vi har alltså inte en enda Franciskus i det medeltida materialet, utan flera delvis konkurrerande bilder. Det är detta som gör hans liv till ett historiskt problem och inte bara till ett ämne för en levnadsteckning.
Den första vågen: att återfinna den historiske Franciskus
I den moderna forskningen kan man urskilja två breda, delvis överlappande vågor. Den första tog form under det sena 1800-talet och början av 1900-talet. Dess centrala gestalt var den franske reformerte prästen Paul Sabatier (1858–1928), vars Vie de Saint François d’Assise utkom 1894. Boken blev snabbt uppmärksammad, översattes bland annat till svenska som Den helige Franciskus 1895 och fick många upplagor.
Sabatier ville frigöra Franciskus från den traditionella katolska helgonbilden och skildra honom som en mänsklig, självständig religiös reformator. Han undersökte handskrifter och jämförde motstridiga källor på ett sätt som fick bestående betydelse. Samtidigt präglades hans tolkning av den egna protestantiska bakgrunden. Han kunde observera en motsättning mellan Franciskus evangeliska frihet och den senare ordensutvecklingens lagar, hierarkier och prästerliga disciplin. Boken fick en hel del kritik för sin protestantiska underton och sattes samma år upp på den katolska kyrkans förteckning över förbjudna böcker, Index Librorum Prohibitorum.
Sabatier kom senare att sympatisera med den katolska modernismen, som var en reforminriktad strömning som bland annat ville förena historisk bibel- och traditionskritik med katolsk teologi. Han blev professor i kyrkohistoria i Strasbourg och hedersmedborgare i Assisi. Även om han förblev protestant menade han att den katolska modernismen kunde betraktas som uttryck för den ”äkta kristendomen”. Sabatiers bestående insats var emellertid metodisk: han gjorde frågan om källornas tillförlitlighet central. Den så kallade ”franciskanska frågan” handlar just om hur man kan nå den historiske Franciskus bakom de delvis motsägelsefulla traditionerna.
Sabatiers inflytande märks också i Norden. Teologen, pedagogen och kväkaren Emilia Fogelklou (1878–1972) gav 1907 ut den lilla boken Frans av Assisi. Hon hade besökt Italien 1902 och skildrade i Sabatiers anda Franciskus som en fri religiös personlighet, snarare än som företrädare för kyrklig dogmbildning. Fattigdomen, naturmystiken och kärleken till allt levande fick stor betydelse. Hennes bok är också präglad av samtidens intresse för psykologiserande historieskrivning. Hennes kväkarbakgrund märks i betoningen av den inre religiösa erfarenheten, fredstanken och distansen till hierarkiska strukturer. Också här blev Franciskus i någon mån en spegel för författarens egen religiösa hållning.
En annan bild gav den danske författaren Johannes Jørgensen (1866–1956), som hade konverterat till katolicismen 1896. Hans bok Den hellige Frans af Assisi: en levnedsskildring utkom, liksom Fogelklous bok, 1907 och blev mycket inflytelserik. Jørgensen tog Sabatiers källkritik på allvar (men utvecklade den inte särskilt mycket) men avvisade tanken på Franciskus som en föregångare till protestantisk kyrkokritik. Franciskus var radikal, men hans radikalitet måste enligt Jørgensen förstås inom den katolska kyrkans sakramentala liv. Han var inte någon ”reformationens förelöpare”. Han framträdde också som en estetisk och poetisk gestalt, som uttryckte sin tro genom handling, sång, klädsel och levnadssätt.
En liknande katolsk motbild möter vi hos den engelske författaren G. K. Chesterton, som konverterade 1922 och publicerade St Francis of Assisi 1924. Hans bok är knappast en akademisk biografi. Den är snarare en poetisk och religiös tolkning, där Franciskus kärlek till skapelsen och hans glädje över tillvaron blir begriplig genom hängivenheten till Kristus och kyrkan. Den människa som avstår från att äga kan, enligt Chestertons sätt att se, desto starkare uppfatta världen som gåva.
Skillnaden mellan Sabatier å ena sidan och Jørgensen och Chesterton å den andra var således inte bara en fråga om historiska detaljer. Det handlade också om vilken religiös värld Franciskus ansågs tillhöra. För Sabatier kunde han framstå som en fri, nästan förprotestantisk reformator; för de katolska författarna var just hans kyrkliga tillhörighet avgörande. Ingen av dem kunde dock bortse från den källkritiska utmaning som Sabatier hade formulerat.
Franciskus i nordisk historieskrivning och kultur
De båda nordiska böckerna från 1907 visar hur starkt Franciskus kunde engagera författare med skilda konfessionella utgångspunkter. Under jubileumsåret 1926 utgav historikern Rurik Holm Den helige Franciscus. Holm var docent i historia och verksam som lärare vid slöjdseminariet på Nääs utanför Göteborg. Han hade tagit intryck av Sabatier, Jørgensen och Chesterton. I första hand var Holm en historiker och arbetade omsorgsfullt med källorna. Samtidigt visade han förståelse för Franciskus religiösa värld utan att försöka förklara bort dess andliga dimensioner, något som (med positiv förvåning) uppmärksammades av samtida katolska recensenter.
Franciskus levde emellertid vidare också utanför historieskrivningen. Ett svenskt exempel är Olov Hartmans (1906–1982) bearbetning av Solsången, Cantico di fratre sole, till psalmen ”Tack, gode Gud, för allt som finns” (nr 23 i Den svenska psalmboken). Hartman arbetade med texten efter en vistelse i Assisi i början av 1970-talet. Sången uttrycker hur Franciskus lät den materiella skapelsen bära lovsången till Gud. Den har också tonsatts och framförts i andra former, bland annat av Börge Ring på albumet Allting har sin tid (1979). Här blir Franciskus inte i första hand föremål för historisk rekonstruktion, utan en levande del av religiös kultur. I sången lovprisas ”Broder Sol” och ”Syster vatten” som alla har en naturlig del i skapelsen, liksom även ”Syster död” som framträder i den sista versen.
Den andra vågen: Franciskus i sin historiska värld
En andra forskningsvåg växte fram under det sena 1900-talet. Den kännetecknas inte av att källkritiken övergavs, utan av att den förenades med ett starkare intresse för 1200-talets sociala och religiösa sammanhang. En viktig företrädare var den italienske historikern Raoul Manselli (1917–1984), vars San Francesco d’Assisi utkom 1980 och senare på engelska som St. Francis of Assisi (1988).
Manselli försökte förstå Franciskus inifrån den medeltida kristendom som formade honom. Franciskus var i denna tolkning framför allt kristocentrisk: hans liv kretsade kring Kristus och viljan att följa honom. Fattigdomen var inte ett romantiskt självändamål utan en form av efterföljelse. Manselli ifrågasatte också Sabatiers skarpa motsättning mellan Franciskus och kyrkans institutioner. Den historiskt intressanta frågan blev snarare hur en radikal evangelisk fattigdom kunde förenas med den kyrka inom vilken Franciskus faktiskt verkade.
Ett annat perspektiv utvecklades av den franske historikern Jacques Le Goff (1924–2014) i Saint François d’Assise (1999; engelsk översättning 2004). Le Goff hörde till Annalesskolan, en fransk forskningstradition som särskilt uppmärksammade långsiktiga sociala strukturer, vardagsliv och kollektiva föreställningar, och i Le Goffs fall också mentalitetshistoria. Hans intresse låg därför inte främst i att återberätta Franciskus liv från födelse till död, utan i att förstå varför en gestalt som han kunde framträda omkring år 1200. Europa förändrades vid denna tid genom växande städer, ökad penninghushållning, nya former av lekmannafromhet och religiösa uttryck på folkspråken. De kringvandrande mendikantordnarna skilde sig från äldre klostergemenskaper som var knutna till bestämda platser. Hos Le Goff blir Franciskus både ett uttryck för denna samhällsomvandling och en aktör som själv bidrog till att förändra den.
Ett senare och i flera avseenden annorlunda bidrag är den tyske kyrkohistorikern Volker Leppins Franziskus von Assisi (2018), utgiven på engelska 2025 som Francis of Assisi: The Life of a Restless Saint. Leppin tar osäkerheten i källorna på största allvar. Hans Franciskus är karismatisk och andligt intensiv, men också rastlös och stundtals obekväm inför den rörelse som växte fram omkring honom. Framför allt är han inte en person vars utveckling kan beskrivas som om den från början ledde mot ett färdigt mål.
Leppin fäster stor vikt vid Franciskus egna skrifter och använder de senare berättelserna som oumbärliga men tendentiösa vittnesbörd. Varje biografi blir därmed en rekonstruktion, inte ett återfinnande av en redan färdig och entydig person. Hos Manselli betonas den medeltida religiösa kontexten, hos Le Goff de långsiktiga samhällsförändringarna och hos Leppin gränserna för vad källorna låter oss veta. Tillsammans visar de hur forskningen har gått vidare från frågan om vilken helgonbild som är den rätta till mer öppna frågor om sammanhang, förändring och historisk kunskap.
Samtida svenska bilder: sökare, samhällskritiker och ekolog
Även i senare svensk litteratur har Franciskus blivit en gestalt genom vilken vår egen tids frågor kan formuleras. Här rör vi oss delvis bort från den akademiska biografin och in i dramatik, teologi och existentiell litteratur. Just denna förskjutning är belysande: Franciskus har inte bara studerats utan också använts som samtalspartner.
Dramatikern, författaren och barnprogramledaren Staffan Westerberg (1934–2026) låter i sin pjäs Broder Frans, var är du någonstans? (1986) ett berättarjag resa tillbaka till 1200-talet. Franciskus, eller ”Frans”, framträder som en sårbar människa, och påminner om Westerberg själv, märkt av (den bristfälliga) relationen till sin far och samtalen med djuren (dockorna) samt av mötet med människor som andra undviker. Dramat uppmärksammar särskilt de leprasjuka, bland annat genom gestalten ”den näslösa”. Det är möjligt att läsa denna skildring mot bakgrund av 1980-talets AIDS-epidemi och den rädsla för smitta och utanförskap som då präglade samhället, men en sådan parallell är en tolkning snarare än ett belagt författaruppsåt. Westerbergs ”Frans” har beröringspunkter med den mänskliga och sökande gestalt som vi möter hos Sabatier och Fogelklou.
En närbesläktad men tydligare samhällskritisk framställning finns hos teologen och prästen Gunnar Granberg (född 1943), Franciskus av Assisi: poet, revolutionär och sökare (2016). Granberg framhåller Franciskus som fredsstiftare, ekolog och förespråkare för rättvisa och solidaritet med fattiga. Han drar paralleller mellan 1200-talets ekonomiska och kulturella förändringar och vår egen tids omvandlingar. Franciskus blir en människa som söker sin väg och ifrågasätter etablerade mönster. I en kritisk recension i Signum lyftes problem särskilt med tanken på Franciskus som en ”sökare”, en bild som riskerar att säga mer om vår tids sekulariserade ideal än om 1200-talets religiösa verklighet.
I Ted Harris och Carolina Johanssons Att leva helhjärtat: inspiration från Franciskus av Assisi (2013) står i stället den moderna människans sökande efter äkthet, mening och personliga livsval i förgrunden. Här blir Franciskus närmast en existentiell vägledare. I Anna Karin Hammars Allt hör samman: med Franciskus in i framtiden (2025) betonas hans betydelse för ekoteologi, fred och universellt syskonskap. Hammar utvecklar därmed en bild av Franciskus som talar direkt till vår tids ekologiska och sociala frågor. Hennes perspektiv kan jämföras med Mansellis betoning av ett teologiskt sammanhang i Franciskus syn på skapelsen, även om hon inte uttryckligen anknyter till honom.
Dessa framställningar bör inte avfärdas därför att de aktualiserar Franciskus. Historiska gestalter har alltid blivit tolkade i nya sammanhang. Men skillnaden mellan historisk rekonstruktion och nutida användning behöver hållas synlig. En Franciskus som beskrivs som ekolog, revolutionär eller livscoach kan väcka fruktbara frågor, samtidigt som orden bär betydelser som inte utan vidare hör hemma i 1200-talet.
En människa som inte var färdig
Det är slående hur många av de senaste 150 årens skildringar som trots sina olikheter söker en sammanhängande och avslutad Franciskus: rebellen, den trogne katoliken, mystikern, poeten eller samhällskritikern. Risken är att han på nytt fångas i ett helgonnarrativ, även när berättelsen uttryckligen vill frigöra honom från medeltidens helgonlegender.
Här framstår Leppins perspektiv som intresseväckande. Det påminner om att en historisk människa förändras, reagerar på nya situationer och sällan lämnar efter sig ett färdigt system. Leppin har tidigare forskat om Martin Luther och reformationen. Även Luther utvecklade och omprövade sina ståndpunkter under livet. Den som säger ”Luther säger att” utan att fråga när, var och i vilket sammanhang bör därför mötas med viss skepsis. Detsamma gäller Franciskus.
Varken Luther eller Franciskus var systematiska teologer i den meningen att de först utarbetade ett fullständigt tankesystem och därefter levde efter det. De formulerade sig i mötet med konkreta och praktiska utmaningar. Franciskus kan i den meningen kallas en sökare, men då utan att vi lägger in alla de moderna och sekulära associationer som ordet ofta väcker.
Kan vi då alls nå den historiske Franciskus? Källkritiken kan föra oss närmare honom, och kunskapen om 1200-talets samhälle och religiösa värld kan göra hans handlingar begripligare. Men ingen metod befriar oss helt från tolkningens villkor. Kanske ligger därför det mest historiskt fruktbara inte i att finna den slutgiltiga bilden av Franciskus, utan i att förstå varför bilderna har blivit så olika – och vad deras olikheter avslöjar både om honom och om dem som har berättat hans historia.
Läslista
Jørgensen, Johannes, Den hellige Frans af Assisi: en levnedsskildring. København: Gyldendal 1907. Utgiven på svenska som Frans av Assisi. Skellefteå: Artos 1987.
Leppin, Volker, Franziskus von Assisi: Ein unbequemer Heiliger. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft 2018. Utgiven på engelska som Francis of Assisi: The Life of a Restless Saint. London: Yale University Press 2025.
Manselli, Raoul, San Francesco d’Assisi (Biblioteca di cultura, vol. 182). Roma: Bulzoni 1980. på engelska som St. Francis of Assisi. Chicago: Franciscan Herald Press 1988.
Sabatier, Paul, Vie de Saint François d’Assise. Paris: Fischbacher 1894. Översatt till svenska som Den helige Franciskus. Stockholm: Hugo Geber 1895.