Samer och andra urfolk strävar idag efter att frigöra sig från seklers rasism, synliggöra sin historia, revitalisera den traditionella kulturen och hävda rätten till landområden som koloniserats. Anne Heith orienterar här om dessa rörelser och presenterar några konstnärsskap där dessa teman gestaltas, särskilt Niillas Holmbergs roman Halla Helle.
Bakgrund
Urfolk på olika kontinenter delar erfarenheten av att ha blivit utsatta för rasism och assimileringspolitik. Europas enda urfolk, samerna, har i skandinaviskt nationsbyggande konstruerats som de ”Andra”. I början av 1900-talet utgjorde den svenska ”lapp skall vara lapp-politiken” grunden för segregeringen av de nomadiserande, renskötande samerna från majoritetsbefolkningen.
Nomaderna i fjällområdena ansågs då inte lämpade för varken fast bosättning eller en modern livsstil. Samer som inte var nomader sågs inte som ”riktiga” eller ”autentiska” utan förväntades anpassa sig till majoritetskulturen. De nomadiserande samernas barn fick en speciell skolform, nomadskolan, som hade en lägre ambitionsnivå än folkskolan. Barn till bofasta samer däremot hänvisades till folkskolan. Dessa tankegångar, grundade i darwinistiska och rasbiologiska tankemodeller, påverkade lagstiftningen, som sedan cementerade segregationen.
Uppgörelsen
Uppdelningen av samerna förstärktes med 1928 års lag om rätten till renskötsel och övriga samiska rättigheter. I sin artikel ”Rastänkande och särskiljande av samer” påpekar Eric Oscar Oscarsson att konsekvensen av lagen blev att merparten av svenska samer ännu idag står utanför dessa rättigheter och att de som utdefinierades med det förlorade också sin samiska identitet.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Oscarssons artikel ingår i tvåbandsverket De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna (2016), ett vitboksprojekt som syftade till att erkänna kyrkans skuld och att ge samer upprättelse för de oförrätter de utsatts för. I förordet till band 1 framhäver förra ärkebiskopen Antje Jackelén att det rör sig om en mörk historia och att Svenska kyrkan haft en viktig roll i den:
Vi har ett ansvar att ta: för vår del i Sveriges koloniala historia, för våra svårigheter att bearbeta den och bygga nya relationer samt för risken att upprepa tidigare fel och misstag.
Vitboksprojektet är karakteristiskt för de nutida postkoloniala strömningar, som kommit att inspirera kritiska skildringar av både rasism och skapandet av kulturella hierarkier. På 1970-talet medverkade till exempel den pansamiska rörelsen och nordiska samerådet till grundandet av en samarbetsorganisation WCIP, The World Council of Indigenpus Peoples (upplöst 1996) för världens urfolk med syftet att främja folkens rättigheter genom att bland annat synliggöra deras historia, revitalisera deras traditionella kultur och hävda deras rätt till landområden som koloniserats.
En av de samer som då engagerade sig i urfolkspolitik var aktivisten, konstnären, musikern och författaren Nils-Aslak Valkeapää (1943-2001), vars samiska namn är Áillohaš. För Valkeapääs del var bruket av det samiska språket en medveten strategi i revitaliseringen och återtagandet av traditionell samisk kultur. Áillohaš var en mångsidig person som skrev på samiska och var engagerad i skapandet av publikationskanaler för samiskspråkig litteratur i ett skede då många samer hade förlorat språket.
Den samiska litteraturforskaren Vuokko Hirvonen, som skrivit den första akademiska avhandlingen helt på nordsamiska (1998; på engelska 2008 som Voices from Sápmi: Sámi Women´s Path to Authorship), pekar på att det var först på tidigt 1970-tal som samiskspråkig litteratur fick ett genomslag. I avhandlingen lyfter hon särskilt fram språkrevitaliseringens betydelse för den moderna, samiska litteraturen.
Litteratur, konst och aktivism
Urfolksförfattare, konstnärer och musiker på andra kontinenter bidrar alla utifrån sina specifika folks historier till avkolonisering. Den amerikanska urfolksförfattaren Leslie Marmon Silko (f. 1948), är den främsta av författarna i rörelsen The Native American Renaissance, som tog sin början sent på 1960-talet.
Även ekofeministen Linda Hogan (f. 1947) är en del av rörelsen. Hennes roman Solar Storms skildrar en period då protester initierades mot extraktivt våld (”extractive violence”). I romanen är gräsrotsrörelsen AIM, American Indian Movement, som startade 1968, en inspirationskälla för stammar som är kritiska mot utbyggnaden av vattenkraft. Genom regleringen av floder ändras natur och fauna radikalt vilket utsätter urfolksbefolkningen för ett kulturellt folkmord (cultural genocide); förutsättningarna för deras traditionella livsstilar undanröjs och de blir till främlingar i de landområden där deras folk hört hemma sedan urminnes tider.
Alexis Wright (f. 1950), som har aboriginbakgrund, skildrar såväl extraktivt våld som kulturellt folkmord och gör det utifrån aboriginernas historia och den marginalisering i det australiensiska samhället som de blivit utsatta för. I romanen Carpentaria står etableringen av gruvor på landområden som traditionellt hört till aboriginer i fokus. I likhet med andra urfolk ser de landet, marken och naturen som heliga och levande, vilket gör ingreppen särskilt plågsamma och traumatiserande.
Liksom samisk och amerikansk urfolkslitteratur skildrar Wright också protesterna och kampen mot den nedbrytning som sker av en traditionell livsvärld. En central person i romanen är en ung aktivist som tar upp kampen mot gruvbolaget genom att utföra attentat. Gruvor sprängs i en kamp som den unge mannen ser som del i ett försvar av aboriginernas land och kultur.
Avkolonisering
Frågan om samers rättigheter ställdes på sin spets under 1970-talet då den norska staten ville bygga ett vattenkraftverk vid Alta-Kautokeinoälven. Bygget skulle medföra att samisk mark lades under vatten och att jordbruks- och betesmark förstördes. Protesterna mot dammen från samer och miljövänner kunde inte hindra bygget, då väl Högsta domstolen avgjort att regleringen var laglig. Det var ett bakslag, men proteströrelsen fick ändå stor betydelse genom att den gjorde samernas situation känd inte bara i Norden, utan även internationellt.
Liksom i tidigare exempel från USA och Australien är gruvetableringar och utbyggnad av vattenkraft på traditionell mark ett återkommande inslag i litteratur, konst och musik också hos samer i Norden. Invasiv teknik (”invasive technology”) som haft förödande inverkan på samiska grupper som drabbats av tvångsförflyttningar skildras av konstnären Katarina Pirak Sikku (f. 1965) som baserar sina verk på sin egen familjehistoria.
Utgångspunkten för utställningen Nammaláhpán, som ingick i Åtta samiska konstnärer på Bildmuseet i Umeå 2014, är svensk rasism och kolonialism. En av frågorna som utställningen kretsar kring är om sorg kan ärvas. Bakgrunden är de rasbiologiska undersökningar som samer utsattes för och som Katarina Pirak Sikku använder som motiv i sin konst, bland annat i självporträtt. Titeln, som är ett samiskt ord som syftar på gamla renar som förlorat sina namn, är en referens till rasbiologernas utsuddande av individers identitet genom att i stället för deras namn använda siffror i arkivmaterialet.
Hennes verk Minnenas karta behandlar tvångsförflyttningarna på grund av utbyggnaden av vattenkraft och då inte bara förlusten av landområdena, utan också av självkänsla och identitet. Negativa självbilder, skam och trauman är inslag i kolonialismens psykosociala följder för de drabbade.
En av de viktigaste teoretikerna som analyserat kolonialismens följder, Franz Fanon (1925–1961), hävdade att de som förtryckts måste sluta se sig själva med förtryckarens, kolonisatörens, blick för att åstadkomma avkolonisering. Det har också blivit ett centralt tema bland aktivister, författare, konstnärer och musiker.
Niillas Holmbergs roman Halle Helle
Ett exempel på det från senare år är samisk- och finskspråkige Niillas Holmberg. Han kommer från Utsjoki i Sápmi i norra Finland och är poet, musiker, skådespelare, aktivist och programledare. Två av hans diktböcker på nordsamiska har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris medan romanen Halla Helle (2021) är hans debutroman på finska.
I romanen inleder den unga, samiska konstnären Elle Hallala, det som blir hennes avkoloniseringsprojekt, när hon börjar samverka med samiska aktivister som är öppet kritiska mot planer på att bygga Nordeuropas största vindkraftspark på det som traditionellt är samisk mark. Liksom andra samer ser de den typen av invasiv teknologi som en grön kolonialism (”green colonialism”) som hotar de renskötande samernas överlevnad.
*
I centrum för handlingen står alltså Elle Hallala, som slagit igenom under sitt artistnamn Halla Helle, men senare flyttat tillbaka till sina hemtrakter i Utsjoki. En beundrare med majoritetsbakgrund, Samu, har följt henne dit där han får jobb på biblioteket. Elle flyttar snart ensam vidare till en ödsligt belägen plats, för att kunna leva som hennes samiska förfäder en gång gjort, men drabbas av en djup depression.
Samu, som läser de dikter han fått av Helle, som uttryck för hennes undermedvetna och drömmar, vill med stöd av Jung och Freud hjälpa henne. Men trots hans ansträngningar blir hon bara sämre och går in i en psykos. Hennes samiska aktivistvänner sätter istället krisen i samband med att hon förlorat sin samiska identitet och kultur. Den insikten gör att hon småningom kan förstå och acceptera sig själv och med det tillfriskna. Processen förändrar inte bara henne utan också Samu. Han, som trott sig vara rationell och i samklang med modern vetenskap, blir medveten om att han har en dragning till mystik, något han tidigare förträngt.
*
Holmberg varvar i boken kontrapunktiskt de prosaavsnitt, där Samu är berättare och fokalisator, med Elles tankar som de presenteras genom hennes dikter och via repliker, beskrivningar och kommentarer i prosaavsnitten. I relation till Elle framstår han till en början som en okunnig besserwisser utan insikt i den påverkan som den historia av kolonialism och assimileringspolitik har haft på nutida samer. Elle har å sin sida alltmer dragits in i samiska strävanden för en avkolonisering och tillsammans med unga samiska aktivister engagerat sig i en kamp för samisk kultur och traditioner.
Till en början kan Samu inte förstå varför Elle flyttat och pausat sitt konstnärskap på obestämd tid för att ägna sig åt jakt, fiske och hantverk och för att söka sig mot en traditionell samisk kultur, där man inte skiljer på konst, hantverk och handarbete.
Han saknar inte manipulativa drag och när Elle talar om handarbete och om farmodern som föregångare för han hellre in samtalet på västerländska, självlärda, nyskapande konstnärer, som den franske målaren och grafikern Jean Dubuffet. Han ser sig som en marionettspelare som bara behöver dra i rätt trådar för att få Elle att återgå till ett måleri i en experimentell, västerländsk tradition.
Även om han också förefaller uppskatta samisk kultur, saknar han verkliga kunskaper om hur man ser på konst i samisk, traditionell kultur. Hans goda vilja till trots förmedlar hans tankar och repliker ett majoritetsperspektiv som ingår i en koloniserande struktur som osynliggjort och tystat samer genom århundraden. Han blir därmed en del av det förtryck som Elle måste lära sig att bemästra för att komma ur depressionen och psykosen.
Hans bristande kunskaper gör också att han felbedömer orsakssammanhangen. Som modern och beläst upplever han sig veta vad som är bäst för Elle och spekulerar om att det är hennes intresse för ”samifiering” (sámáidahttin, saamelaistaminen) som ligger bakom hennes tillstånd: ”Om hennes samifierade liv inte gör henne nöjd och balanserad, kommer hon säkert tilllbaka till civilisationen.” (min översättning). Den skenbart välvillige Samu likställer här avkoloniseringens samifiering (dvs återupplivandet av samiska traditioner och kultur) med ett sjukdomstillstånd som han känner sig manad att behandla och bota.
*
Både Elle och Samu förändras och utvecklas under romanens gång, något som skildras parallellt. Av sin far påminns Samu om att han i tio-elvaårsåldern fått reda på att familjen har samiska rötter, något han förträngt. Både far och son har också ett stort intresse för litteratur om lappmarkspräster och om Lappland överhuvudtaget. Detta inslag i gestaltningen av Samu ger honom ett ambivalent drag. Är kanske hans litterära intressen kopplade till koloniala strukturer som exotifierar Lappland och dess invånare, som då konstrueras som de ”Andra” i den moderna nationen? Röjer de samtidigt en nyfikenhet på den egna familjebakgrunden? Här ställs frågor både om hur okunskap om familjeband hos assimilerade kan leda till förlust av den samiska kulturen och om hur den egna bakgrunden kan väcka känslor av skam och leda till förträngning.
När Samu i olika arkiv börjar söka information om sina samiska förfäder hittar han en person som registrerats som ”lapp” och tycker med det att han hittat hem, när han i Utsjoki också engagerat sig i frågor som rör samisk politik och kultur. Men det ska visa sig mer komplicerat än så. Vad som krävs för att man ska räknas som same är kontroversiellt på flera sätt. Enligt Elle skulle han inte accepteras som same på ett möte för enbart samer, och skulle därför inte vara välkommen där. Och även om han utifrån sina dokumenterade släktband skulle få rätt att rösta i Sametinget skulle han, som andra ”nysamer”, inte anses ha varit del av en levande samisk kultur på århundraden. Människor som inte levt som samer, ska väl inte få vara med och bestämma om frågor som rör samernas framtid?
För Samus del tillkommer dessutom en mer formell osäkerhet om hans förfader verkligen var same. Finländare som på den tiden flyttade till norra Finland, och där valde att inte bli nybyggare utan renskötare, kategoriserades som ”lappar” av myndigheterna oavsett deras tidigare tillhörighet.
*
Romanen tar alltså upp såväl samisk historia som nutida teman i samisk aktivism och frågor om identitet och kulturell revitalisering och gestaltar dem genom huvudpersonerna Elle och Samu. Inledningsvis har Samu liten förståelse för Elles perspektiv med dess fokus på rättigheter och självbestämmande. Men hans självbild förändras då han får veta att hans egen familj har samiska rötter och då han till sist kan ta till sig en alternativ verklighetsförståelse grundad på urfolks traditionella andlighet. Elle kan för sin del efter kontakten med samiska myter styra sitt liv i en positiv riktning via sina drömmar och visioner och låta dem ingå i ett narrativ om utveckling och pånyttfödelse.
- Klicka här för att läsa mera om den norske författaren Sigbjørn Skåden som varken idealiserar det samiska eller skildrar samer som renodlade offer för kolonialism och assimileringspolitik
- Klicka här för att läsa om den i en mening första science fiction-romanen av en samisk författare
- Klicka här för att se en video (svenskt tal) där Katarina Pirak Sikku berättar om sin konst med utgångspunkt i de rasbiologiska mätningar som ägde rum här