Långt innan västerländska samhällsvetare börjat citera Tocqueville, hade dennes tankar uppmärksammats av en annan fransk ädling, Markis Astolphe de Custine. Inspirerad av hur Tocqueville hade återvänt från Amerika full av beundran och inspiration över det ”stora experiment” han där sett genomföras, begav sig Custine till Ryssland, i en föresats att bli vad en del har kallat ”Rysslands Tocqueville”.
Ett av de mest berömda verk som någonsin skrivits om Amerikas Förenta Stater publicerades redan 1835 – i Frankrike. Författaren, Alexis de Tocqueville, var en ung adelsman. Uppfylld av klassiskt liberala ideal, från parlamentarism och fri handel till avskaffande av slaveriet, var han politiskt aktiv under Julimonarkin (1830-48). Han kom dock på kant med etablissemanget, både till höger och till vänster, och började snart söka en anledning att lämna Frankrike. År 1831 utverkade han ett uppdrag att resa till Amerika för att studera dess fängelsesystem.
Vid sin återkomst, efter nio månader av resor och möten, presenterade han visserligen sin rapport. Betydligt viktigare var dock de omfattande anteckningar han hade gjort, om det som skulle bli hans dominerande intresse – sociala förhållanden och individens relationer till stat och marknad i västerländska samhällen. Sina tankar presenterade han i två volymer, under titeln De la démocratie en Amerique (utgivna 1835 och 1840).
Översatt till engelska som Democracy in America, betraktas Tocquevilles verk som ett betydelsefullt tidigt bidrag till utvecklingen av statskunskap och sociologi. I ett av de mest citerade avsnitten, mot slutet av volym två, förutsäger han att Ryssland och Amerika skall komma att styra världen:
”Det finns nu två stora nationer i världen, som trots att de startat från olika utgångspunkter tycks vara på väg i samma riktning: ryssarna och anglo-amerikanerna … Var för sig tycks de vara kallade, av en hemlig ödets nyck, att en dag hålla halva världens framtida öden i sina händer”.
Långt innan västerländska samhällsvetare börjat citera Tocqueville, hade hans tankar uppmärksammats av en annan fransk ädling, Markis Astolphe de Custine. Inspirerad av hur Tocqueville hade återvänt från Amerika full av beundran och inspiration över det ”stora experiment” han där sett genomföras, begav han sig till Ryssland, i en föresats att bli vad en del har kallat ”Rysslands Tocqueville”.
Till skillnad från liberalen Tocqueville var Custine närmast att beskriva som reaktionär. Hans förhoppning var att han i Ryssland skulle finna ett alternativ till Frankrikes Ancien regime, och argument till stöd för sin tes att demokrati hotade att leda till pöbelvälde. I ytterligare skarp kontrast till Tocqueville skulle han komma att återvända till Frankrike djupt desillusionerad.
Custine besökte Ryssland under 1839. Han tillbringade det mesta av sin tid i Sankt Petersburg, och träffade flera gånger den kraftfulle Tsar Nikolaj I personligen. Han besökte även Moskva och Jaroslavl. Det Ryssland han kom att bevittna var ett land som utmärktes av envälde, livegenskap och efterblivenhet. Custine förfärades inte bara av enväldet som sådant, utan än mer över ryssarnas synbart villiga medverkan i det egna förtrycket.
Den bok han senare publicerade, La Russie en 1839, skulle komma att tryckas i sex utgåvor och bli vida läst inte bara i Frankrike utan också i England och Tyskland. Utgiven på engelska med titeln Empire of the Czar: A Journey through Eternal Russia, försvarar den ännu sin ställning som en klassiker om det ryska enväldet på 1800-talet.
Hans skildringar av den ryska adeln och dess relationer till tsaren, av spioneri, repression och lismande smilfinkar, var obarmhärtiga. Han levererade också ingående skildringar av Peter den store som roten till mycket av det onda. Skaparen av Sankt Petersburg, annars ofta sedd som den liberale reformator som öppnade Rysslands fönster emot Europa, odödliggjord i Pusjkins lysande poem Bronsryttaren, presenterades av Custine som en grym despot, en man som under en kväll i tortyrkammaren personligen kunde hugga av 20 huvuden, och som kunde höras skryta med denna bedrift.
Custines skildring förbjöds i Ryssland och skulle inte komma att ges ut där i sin helhet förrän 1996. Den är så fylld av sarkasmer och bitande skildringar av livet vid det ryska hovet att den av vissa har framhållits som en del av upphovet till dagens påstådda västerländska russofobi. Av andra har han hyllats för sina djupa insikter, för att ha avslöjat enväldets inre natur och dess dåliga förutsättningar att skapa utveckling.
Kontrasten mellan dessa båda franska reseskildringar framstår som särskilt betydelsefull då den säger en hel del om hur samhällssystem byggs upp, och om sårbarhet respektive uthållighet i olika institutionella arrangemang.
Tocquevilles berömda fascination av vad han kallade det ”stora experimentet”, att bygga ett samhälle på helt nya grundvalar, grundades i att han såg hur emigranterna från Europa hade lyckats extrahera ”den demokratiska principen” ur den ordning av aristokrati och ojämlikhet som annars präglade den gamla världen, och transplantera denna princip till den nya världen.
Hans skildring av hur det demokratiska styrelseskicket i sig, som en bieffekt, frigör energi som främjar industri och skapar välstånd, föregrep mycket av vad modern samhällsvetenskap har att säga om betydelsen av institutioner: ”Denna rastlösa agitation, som det demokratiska styret har introducerat i den politiska världen, påverkar allt samhällsumgänge. Jag undrar om inte just detta, i det stora hela, är den främsta fördelen med demokratin; jag är mindre benägen att applådera den för vad den gör än för vad den får att bli gjort”.
Trogen sina liberala värderingar var Tocqueville övertygad om betydelsen av egenintresset som drivkraft i marknadsekonomin, så som det hade framställts av Adam Smith i The Wealth of Nations. Men likt Smith, i dennes tidigare verk The Theory of Moral Sentiment, var han också medveten om behovet av normer som hindrar sunt egenintresse från att urarta till osund egoism. Han riktade ofta skarp kritik mot individualism och själviska begär.
Om Alexis de Tocqueville hade återvänt till Amerika idag hade han med stor sannolikhet blivit djupt bedrövad över den polarisering som präglar det amerikanska samhället, över hur maktmissbruk och naken girighet breder ut sig och river upp stora revor i vad Adam Smith en gång kallade ”det mänskliga samhällets stora väv”, samt över hur bruk av rättsordningen till renodlade politiska vendettor leder till att rättsstatens grundläggande institutioner undermineras.
Han hade funnit god anledning att instämma i den amerikanske statsvetaren Robert Putnams oro över hur landets ”sociala kapital” urholkas, och över hur tilltron till staten undermineras, oro som först uttrycktes redan 1995, i essän Bowling Alone: America’s Declining Social Capital.
Om däremot markisen de Custine hade kunnat återvända till dagens Ryssland hade han med lika stor sannolikhet funnit bister bekräftelse för att hans skildring av det ryska enväldet hade varit träffsäker. Den allt mer auktoritära regim som vuxit fram under Vladimir Putins styre har blivit allt tydligare förknippad med behov av att smickra och underkasta sig envåldshärskaren, med allt hårdare repression mot oliktänkande, och med allt sämre utsikter för en god ekonomisk utveckling.
Den stora paradoxen ligger i att Tocquevilles klassiska profetia, att ryssar och amerikaner skulle hålla världens öden i sina händer, kom att besannas via två mycket skiljaktiga utvecklingsvägar. Där den amerikanska liberala demokratin skapade grundvalar för en utveckling mot aldrig tidigare skådad marknadsekonomisk styrka och konkurrenskraft, låg nyckeln till det ryska enväldets framgångar i att med tvång extrahera och koncentrera knappa resurser till en uthållig militär konkurrens, först med Europa och sedan med Amerika. Idag är USA på reträtt medan Ryssland fortsätter att vinna inflytande.
Det sammanfattande budskapet är att inskärpa demokratins bräckliga natur, att den västerländska tilltron till demokratiska institutioner vilar på ett underskattande av de krafter som verkar för att underminera dessa institutioner, samt att det autokratiska styrelseskicket i kontrast har visat mycket stor motståndskraft mot försök till ”demokratisering”. Här finns en hel del att begrunda.
- Klicka här för att läsa När girigheten gjordes till dygd, om Adam Smith och The Theory of Moral Sentiment