Idag den 4 juli skriver Anders Björnsson om Andrew Bacevichs nya bok, The Age of Illusions, om hur USA engagerat sig i hopplösa krig, blivit en stormakt på dekis och med bokens undertitel Squandered its Cold War Victory.
Det fanns en föreställning om att kalla krigets slut och murens fall med Internationalens ord skulle bära lycka åt alla människor på jorden. Den var särskilt spridd i Förenta staterna, som kunde kora sig som krigets segrare. Landet såg sig, som enda kvarvarande världsmakt, som den främsta förmånstagaren efter sovjetimperiets upplösning. Men murens fall följdes snart av tornens, blott ett drygt decennium senare, och USA framstår idag som en supermakt på dekis. Få amerikaner var beredda på detta utfall. De flesta – förutom de allra rikaste – har fått bära bördorna av den nya efterkrigstidens många misslyckanden.
Sådan är utgångspunkten för Andrew Bacevichs nya bok, The Age of Illusions (2020). Bachevich deltog som soldat i Vietnamkriget, och när han därefter beordrats som befälhavande officer till tyska Fulda, där ett tredje världskrig antogs ta sin början, var allting redan över. Under Gulfkriget förflyttades han till tjänstgöring vid gränsen mellan Irak och Kuwait. En olyckshändelse där med dödlig utgång fick han ta personligt ansvar för. Han begärde avsked som överste ur US Army och slog istället in på en akademisk karriär. Han fick en professur i Boston, med en doktorsgrad från Princeton i bagaget. År 2007 blev hans son dödad under en militärtjänstgöring i Irak.
The Age of Illusions är en lägesanalys, skriven av en konservativ, kristen, desillusionerad medlem av den nordamerikanska eliten. Boken kommer ut lagom till presidentvalet i USA denna höst. Författaren är född 1947, året efter Donald Trump. Mellan deras yrkesbanor är det vattentäta skott. Bacevich föraktar Trump som person och anser honom inkompetent att leda landet, men han fritar honom från alla de olyckor som drabbat landet efter kalla kriget.
Åren 1989–1991 framkallade en hybris i det amerikanska samhället, menar Bacevich. Murar och gränser föll, globaliseringen gödde ett välstånd, som närde en aldrig tidigare skådad frihet, både ekonomisk och moralisk, en ny typ av teknologisk krigföring ledde till att människor (i den anfallande staten) inte behövde omkomma en masse, och i det amerikanska imperiet efterträdde den ena presidenten den andra med alltmer suveräna maktbefogenheter.
Vad som tog skada var inte bara vanliga amerikaners levnadsförhållanden – den processen hade inletts redan under 1980-talet, girighetsdecenniet framför andra. Vad som bröt samman var en samhällsanda. En frihet som hade begränsats av moraliska imperativ avlöstes av ett allmänt självförverkligande, en njutningskultur, som inte brydde sig det minsta om vad som kunde vara det allmänna bästa. Den var alltigenom destruktiv.
Nästan alla indikatorer på välfärd sjönk under kvartsseklet efter murens fall. Samtidigt som massor av individer, amerikaner, började må dåligt, engagerade sig USA i hopplösa krig – interventioner utan stöd i folkrätt – medan elitens egna söner satt hemma på sina rum och njöt av att den allmänna värnplikten avskaffats efter Vietnamkriget. Yrkesarmén blev ett tillhåll för underklass. De generösa satsningarna på militär uppbyggnad (efter ett parentetiskt nittiotal då USA nedrustade men mindre än alla andra länder och därmed ökade sitt relativa övertag) skapade astronomiska hål i statsfinanserna. Ingen ansvarig för 00-talets finanskrascher ställdes någonsin inför rätta.
Bacevichs huvudpoäng i denna bok, som jag ser det, är att han förbinder den individuella ansvarslöshet som ”segern” i kalla kriget utlöste med den militära omnipresens som den amerikanska statsledningen, alltmer frigjord från konstitutionens balanserande krafter, har skaffat sig världen runt. Washington har idag truppnärvaro i hela tre fjärdedelar av alla självständiga stater. Och detta är en fullkomligt irrationell overstretch, även om själva ordet inte förekommer i Bacevichs bok.
Vad denne pensionerade militär och akademiker istället förespråkar är återhållsamhet, restraint, istället för aktivism och gränslöst självuppfyllande. På den privata såväl som på den världspolitiska arenan. Det är inte detsamma som isolationism. Det är medborgerlighet inåt och jämlikt samarbete utåt. Bacevich beklagar oupphörligt att kalla kriget följdes av varma krig och att den amerikanska demokratin har urholkats av en djup ekonomisk ojämlikhet med åtföljande social misär för betydande segment av amerikaner.
Viktigt nog: Andres Bacevich är ingen pratmakare. Han leder sedan hösten 2019 Quincy Institute for Responsible Statecraft, en kvalificerad think tank sponsrad av medel från Charles Koch-stiftelsen och Georg Soros Open Society-stiftelse – den ena institutionen på den konservativa, den andra på den liberala kanten i amerikansk offentlighet.
Institutet bär namn efter John Quincy Adams, Förenta staternas sjätte president. Denne var ursprungligen diplomat i Europa, tackade nej till en plats i USA:s högsta domstol, blev senator och sedan utrikesminister i president James Monroes ministär, efter presidentskapet (1825–29) under sjutton år medlem av representathuset, där han mer än någon annan ivrade för sydstatsslaveriets avskaffande.
Quincy författade Monroe-doktrinen (1823), som slog fast att USA inte skulle blanda sig i andra länders inre angelägenheter (”US goes not abroad in search of monsters to destroy”) och att europeiska länder, främst Storbritannien, inte hade på den amerikanska kontinenten att göra.
Bacevich skriver att han 2016 tillhörde den hundra miljon amerikaner som stödde varken Donald Trump eller Hillary Clinton. Han hyllar inga hjältar. Han predikar pragmatism. Han anser att klimatet är vår tids ödesfråga. Också den torde kräva någon form av återhållsamhet.
– ”My explanation of how we got Trump…” – Andres Bacevich om sin bok The Age of Illusions: