För snart ett decennium sedan kom den norska författaren Maja Lundes bok Binas historia. I den boken skildras en framtid där alla pollinatörer har dött ut, och där pollinering av blommor måste göras för hand. Det är ett mödosamt och svårt arbete, som tar åtskilliga timmar under långa arbetsdagar.
Pollinering är, både i Maja Lindes roman och i vår egen verklighet, ett uppenbart exempel på hur människan är beroende av ett fungerande ekosystem där det finns nog med insekter som förmår utföra den så viktiga uppgiften att bära pollen från en hanblommas ståndare till en honblommas pistill. Pollinering krävs inte bara för växternas fortplantning och överlevnad, utan är också nödvändig för människans livsmedelsproduktion, då omkring en tredjedel av all den mat som hamnar på våra tallrikar är beroende av pollinering. Pollinatörerna, alla de små insekter som flyger omkring oss, bidrar med andra ord till vår överlevnad.
Det domesticerade biet, honungsbiet, tjänar människan med hela sin livsuppgift. Bina flyger mellan blommor för att samla nektar och bidrar på så vis till pollineringen, och för sedan med sig nektarn hem till kupan där de omvandlar den till honung och lagrar den över vintern till föda åt hela bikolonin, till drottningen och till larverna. Och människan drar sedan nytta av allting, av de frukter och de fröer som blir resultatet av pollineringen, av honungen och den nya generation bin som föds.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Såväl pollineringen som honungsproduktionen är resultatet av en biologisk utveckling som sägs ha tagit åtminstone 100 miljoner år att förfina. Och honungsbiet, apis mellifera mellifera, har fascinerat människan minst lika länge som människa och bi levt nära varandra.
*
Den romerske poeten Vergilius diktade om bin i Georgica, bok IV, och hyllade deras förmåga att bygga ett bo med gemensamma krafter, drivna av vilja att skapa honung. För Vergilius blev bina en spegling av det mänskliga samhället, där varje bi har sin roll och uppgift och där ingen enskild individ önskar bryta mot några normer, utan där rättrådighet och enighet råder.
Närmare tvåtusen år efter Vergilius, i början av förra seklet, skrev belgaren Maurice Maeterlinck essän La Vie des Abeilles (1901), utgiven på svenska året efter som Biets lif (1902). Det är en kärleksfull betraktelse över honungsbiet som företeelse, med lika mått barnslig förtjusning som vanan att tillskriva djuren antropomorfa drag. Även Maeterlinck fascineras av binas inbördes ordning och organisation, men tycker sig också skönja en tendens till skvaller (binas förmåga att kommunicera en särskilt rik fyndort till andra bin).
*
I boken Des abeilles au travail. Productivisme agroécologique et précarisation du vivant (Arbetsbiet. Agroekologisk produktivitet och livets osäkerhet), berättar den franske antropologen och biodlaren Robin Mugnier om biodlingens historia i Frankrike, men också om dagens tillvaro för biodlaren.
Det är en historia om omvälvande förändringar. Bin och människor har levt sida vid sida i ett par tusen år, men det var först på 1700-talet som människan inledde processen att domesticera honungsbiet. Bina fortsätter alltjämt att pollinera våra växter, och ger oss fortfarande honung, men symbiosen mellan människa och bi är en trots allt skör överenskommelse som idag utsätts för påtryckningar från många olika håll.
Robin Mugnier berättar om industrialiseringen av jordbruken vid 1900-talets början och omdanandet av jordbrukslandskapet. Dagens stora jordbruksslätter med monokulturer som främjar enstaka grödor på bekostnad av andra ställer många gånger det ekologiska samspelet på huvudet. Storodlingarna kräver inte bara mycket mänskligt arbete utan gör också livet svårare för många levande varelser, när till exempel vilda gräsmarker ersätts av gräsmarker anpassade för boskapsuppfödning. Skiftet har lett till det som kallas troubled ecologies, som kanske bäst kan översättas med rubbade ekosystem.
Bland annat tär dessa rubbade ekosystem på symbiosen mellan pollinerare och gröda. När odlingsytorna växer i storlek och naturliga avlägsnar i form av häckar och buskage tas bort, försvinner också småbiotoperna som ger bland annat pollinatörerna utrymmen att vila. För honungsbiets del kanske det arbete som läggs ned på att hitta föda då inte längre kan säkerställa artens överlevnad: om de tvingas flyga långt för att nå blommorna finns risken att de inte orkar ta sig hem med nog mycket nektar för att det ska vara värt besväret.
Ovanpå det gäller att insekter generellt sett lider under stor stress i dagens värld. Insekterna utgör den absolut största delen av hela djurvärlden, ca 90%, men forskningen har visat att insekternas biomassa minskat kraftigt under de senaste decennierna, med så mycket som 75%. Det kan ha flera orsaker. Monokulturerna är en faktor, men en större fara är de bekämpningsmedel som används i det närmaste rutinartat i det industrialiserade jordbruket, och som gör att insekter i stort – även de som behövs för pollineringen – riskerar att dö.
I Sverige har honungsbin fått allt svårare att klara övervintringen, och många biodlare har förlorat så mycket som 25% av sina kolonier. Från USA kommer ännu värre siffror. Under andra halvan av 2024 dog mer än tre femtedelar av alla honungsbin i landet, i så kallad CCD, colony collaps disorder. En förklaring är varroakvalstret som sprider allvarliga virusinfektioner till bina. Kvalstret har visat sig extra svårhanterligt eftersom det blivit resistent mot dagens kvalstermedel.
*
Problemen med att det inte finns nog med pollinatörer i ett område eller att det blivit för långt för dem att flyga, har lett fram till vad man kallar transhumans, det vill säga att biodlarna själva transporterar sina bikolonier över långa avstånd för att komma närmare enskilda odlingar. Merparten av Europas biodlare är amatörer, med bara ett litet antal kolonier i trädgården. I Frankrike, berättar Robin Mugnier, finns närmare 70 000 biodlare, men bara omkring 23 000 av dem har mer än 150 kolonier, och av dem har blott ca 900 fler än 400 kolonier. Det är därmed de professionella biodlarna som tar fram den största mängden honung, och det är också de som säljer pollineringen som tjänst.
Robin Mugnier berättar om biodlingen i Rhône-dalen i sydvästra Frankrike, ett område som karaktäriseras inte bara av den stora floden utan också av de stora odlingarna av framför allt frukt, bland annat körsbär, aprikoser och päron. Alla sådana odlingar är direkt beroende av pollinatörerna. Där har transhumansen med bin kommit att utgöra själva grunden för pollineringen och för odlingens avkastning. Medan biodlarna i Rhône-dalen tillbringar vintern i det milda klimatet runt Avignon, rör de sig sedan under våren successivt uppåt i riktning mot Lyon, följer blomningen hos de många fruktträden och hyr ut sina bin till de olika fruktodlarna. Det är ett intensivt arbete under framför allt mars och april, och för människornas del innebär det många timmar på vägarna nattetid, när bina vilar inne i kuporna.
Transhumansbin finns även i Sverige och de används framför allt i södra Sverige, där det finns stora odlingar med fruktträd som blommar intensivt under en kort period. Transhumansbina blir särskilt viktiga när blomningen sker innan de lokala bina hunnit vakna och utvecklats till kolonier stora nog att kunna ansvara för pollineringen på egen hand.
Pollineringen är viktig inte bara för maten som landar på vår tallrik, utan också rent ekonomiskt. Robin Mugnier anger att värdet av pollineringen i Frankrike är närmare tre miljarder euro. Enligt Jordbruksverket är värdet i Sverige sett till enbart pollineringen ca 300–600 miljoner kronor och ytterligare omkring 300 miljoner vad gäller honungs- och vaxproduktionen. Båda siffrorna gäller värdet före förädling, varför buktiksvärdet alltså är mycket högre än så.
För en professionell biodlare är ändå intäkterna från pollinering närmast försumbara, förklarar Robin Mugnier, eftersom mer än 90% av den sammanlagda vinsten kommer från honungen. Men utan pollinering ingen honung, så de där månaderna på vägarna är en nödvändig del av odlingscykeln över året.
*
För tio år sedan invigdes konstverket The Hive, av den brittiske konstnären Wolfgang Butress, på Kew Gardens i London. Konstverket skapades ursprungligen till den brittiska paviljongen vid världsutställningen i Milano 2015, men har nu fått en permanent placering i Kew.
På håll ser det ut som en svärm av bin, men när man kommer närmare upptäcker man en kup-liknande struktur av tusentals små aluminiumtrådar, som både surrar och lyser med små LED-lampor. Ljud- och ljusinstallationen speglar faktiska bins rörelser, i en bikupa i anslutning till konstverket.
Wolfgang Buttress ville hylla binas arbete och deras värde i ett förändrat jordbrukslandskap. De kan ses som vaktposter för planetens hälsa, säger han. När bina dör är det en tydlig signal att någonting gått galet i naturen.
*
Samtidigt kan man, åtminstone en liten aning, modifiera varningen för bidöden. I Sverige finns många olika arter av bin. Honungsbiet apis mellifera mellifera kallas på olika språk ’det mörka biet’, ’det svarta biet’, eller ’det bruna biet’, och har över tid förgrenat sig i olika grupper. Det bi som räknas som det ursprungliga i norden kallas vanligen ’det nordiska biet’. Det nordiska biet är förhållandevis tolerant mot kyla, det lever länge och är också fredligt och därmed lättare att hantera. Under andra halvan av 1900-talet trängdes det nordiska biet långsamt undan av andra honungsbin som importerats från andra länder, men sedan ett par decennier tillbaka har man skapat reservat för att främja det nordiska biets överlevnad.
Att det nordiska biet är mer tåligt mot angripare som till exempel varroakvalstret talar förstås för att ha det kvar inom binäringen, och sedan 1970-talet har det därför gjorts försök att använda sig också av icke-domesticerade bin som pollinatörer. Här behövs kanske ett förtydligande. Med begreppet ”vildbin” menar man både solitärbin, som till exempel megachile rotundata, och humlor, men en och samma devis gäller för dem alla: Wild bees make money, not honey. Varken solitärbin eller humlor producerar honung, så det enda sätt de kan nyttjas är som pollinatörer. Från 1990 och framåt, förklarar Robin Mugnier, använder sig tomatodlare allt mer av humlor som pollinatörer, medan till exempel megachile-biet passar särskilt bra för pollinering av solrosor.
Många grödor, som egentligen är oberoende av pollinatörer och istället använder sig av vinden, kan också ha hjälp av pollinatörerna. Att växten på egen hand kan släppa stora mängder pollen som sprids för vinden (något alla som lider av pollenallergi vet alltför väl) gör den mer självförsörjande. Men att utan hjälp producera tillräckligt stora mängder pollen för att arten ska kunna överleva innebär en stor kostnad för växten. Så pollinatörerna förblir viktiga. Den raps som odlas idag pollineras av vinden, men studier har visat att insektspollinering kan ge en markant större skörd.
Med andra ord: naturen behöver ett fungerande ekosystem där många olika arter kan samspela. Låt oss värna bina. Själv säger jag som Peter Englund, när han lade ifrån sig Maeterlincks bok om Biets lif: Jag vill också någon gång bli biodlare.”
- Klicka här för att läsa Karin W. Tikkanen om Stararnas böljande dans
- Klicka här för att läsa Torgny Nordin om de tusenåriga Kauriträden på Nya Zealand
- Klicka här för att läsa Jarl Torgerson om Vargen, hunden och människan