Den 13 eller 14 september 2021 var det 700 år sedan Dante Alighieri dog. I Italien firas Anno Dantesco, Danteåret, med en mängd kulturevenemang, inte minst i Florens där han föddes och i Ravenna där han ligger begravd. Bo Gustavsson reflekterar här över hans huvudverk Den gudomliga komedin, en av västerlandets klassiker.
Den som idag läser Dantes Divina Commedia läser om sig själv och om sitt eget liv här och nu. Så fungerar en klassiker. Samtidigt läser man om det större livet, det möjliga som finns där i allt som känns omöjligt. Därför är Dante hoppets diktare och det förklarar varför han ständigt är aktuell. Det förklarar även varför varje tid har sin egen Dantebild. I våra dagar måste vi på nytt lära oss hoppas och göra hoppet till vår livsvilja. Hoppet är människans själ men vi har kanske förlorat vår själ.
Länge präglades bilden av Dante av paradisvisionerna i Paradiso, den tredje delen av Den gudomliga komedin. I en kristen värld tog sig hoppet uttryck i en längtan efter Gudsnärvaron i paradiset. Det var målet för varje sann kristen, medan jorden bara utgjorde en färdsträcka mot lycksaligheten. De övriga delarna av verseposet upplevdes som moraliska varningar till de troende. I och med sekulariseringen på 1900-talet ändrades allt detta. De tre metafysiska tillstånden efter döden – helvetet, skärselden och paradiset – kom på 1900-talet att ses som mentala och existentiella tillstånd. I en sekulär värld blev jorden människans hem och mål. Men livet på denna jord tycktes bara bestå av lidande och död under de båda världskrig som präglade århundradet och det efterföljande kalla kriget.
Det var orsaken till att bilden av Dante försköts till författaren av Helvetet, Inferno, den första delen av Den gudomliga komedin. Många moderna författare och intellektuella fördjupade sig i denna del av verseposet för att kunna förhålla sig till sin samtid. Att i mitten av sin levnad befinna sig i alienationens och ångestens skog blev en metafor för den moderna människans livssituation. Dantes empati med de fördömda gjorde hans skildring av vandringen genom helvetet till en igenkännbar realitet i 1900-talets värld. Lidandet var inte ett gudomligt straff utan en historisk verklighet.
Det faktum att Dante i början av verseposet möter den antike diktaren Vergilius som blir hans vägvisare fick också stor betydelse. Konsten och dikten skulle peka ut riktningen genom det moderna livets infernovandring. Konsten kom att ersätta religionen. Den blev källan till hopp i den moderna världen.
Den gudomliga komedin är exilens litteratur. Dante skrev diktverket då han levde i exil efter att ha tvingats fly av politiska skäl från Florens. De båda familjerna Guelferna och Ghibellinerna stred om makten och Dante stödde Guelferna som splittrades i två fraktioner. Han deltog aktivt i konflikten både som soldat och politiker. Hans egen familj drabbades eftersom fadern var Guelfo och modern Ghibellina. Själv dömdes han till döden i sin frånvaro och inte förrän 2008 upphävdes dödsdomen mot honom av staden Florens. Lojalitetskonflikter kom att prägla inte bara Dantes liv utan även hans verk. Frågan gällde vad människans egentliga trohet bestod i. Det blev även 1900-talets ödesfråga. Vem eller vad skulle man ge sin trohet i en värld på drift efter första världskrigets katastrof? Svaret avgjorde valet av framtid.
Under århundradet satte många människor sitt hopp till sådana politiska ideologier som nazismen och kommunismen som utlovade ett nytt samhälle och ett nytt liv. Det resulterade i förföljelser, krig och efterkrigstidens delade Europa. Exilens villkor kom därför att prägla livet för stora folkskaror. Även intellektuella och författare tvingades fly från sina hemländer och kände en själsfrändskap med Dantes öde som flykting. I våra dagar befinner sig människor åter igen på flykt och migrationsfråga har blivit en het fråga i den politiska debatten.
Att vara flykting i tillvaron bildar den centrala tematiken i Den gudomliga komedin. Det är det traditionella kristna temat – människan ses som en främling och flykting i denna världen. Av Dantes älskade Beatrice, som befinner sig i paradiset, har Vergilius fått uppdraget att ledsaga Dante genom Inferno och Purgatorio. Hon representerar kärleken på avstånd och det är hon som förvaltar och förverkligar Dantes hopp under vandringen. För moderna författare kan Beatrice sägas inkarnera själva diktkonsten, vars mål är sökandet efter meningsfullhet i en alienerande tillvaro. Beatrice representerar Vergilius, men även Dante som under sin vandring hela tiden längtar efter att förenas med henne i paradiset. Det är bråttom eftersom själens öde står på spel. Ofta tillrättavisas han av sin älskade eller Vergilius för att han är för senfärdig. Dikten är långsam, själen snabb.
Den egentliga huvudpersonen i Den gudomliga komedin är därför Beatrice. Hon sublimeras till trons och konstens vandring genom tillvaron. Kärleken på avstånd är det som leder rätt genom de livsval som slutar i de tre eviga tillstånden efter döden – helvetet, skärselden och paradiset. Här följer Dante katolska kyrkans dogmlära. Men han inför en brasklapp genom att låta Beatrices kärlek bryta upp de eviga tillstånden och göra dem till stadier på kärlekens väg. Den kvinnliga sensibiliteten vet mer om frälsningen än kyrkans lära.
Mariakulten under högmedeltiden och införandet av idén om skärselden på 1100-talet befäste en sådan uppfattning. Det ledde till en högkonjunktur för kvinnliga mystiker under samma period då olika versioner av kärleksmystiken kom i fokus. I sitt versepos gör sig Dante till ett språkrör för upphöjandet av kvinnans andlighet över den etablerade religionen. När han följer Vergilius ner i Inferno, följer han den kvinnliga spiritualiteten eller kärleken på avstånd snarare än den katolska kyrkans lära om den kristna tron. Beatrice kan sägas symbolisera den mänskliga själen och Vergilius det mänskliga förnuftet som i förening finner den rätta vägen genom tillvaron.
Begreppet kärlek på avstånd kommer från trubadurpoesins amor de lohn. Trubadurpoeterna riktar oftast sina kärleksdikter till en dam som är onåbar på grund av sin högre sociala status eller det faktum att hon är gift. Deras poesi handlar om denna omöjliga kärlek på avstånd som uppfyller hela deras liv. Den gudomliga komedin kan ses som ett verk i trubadurernas tradition. På 1900-talet fick trubadurdiktningen en renässans genom Ezra Pound. I Sverige stod Evert Taube för en nyupptäckt av de provensalska diktarna.
På det engelskspråkiga området var amerikanerna Ezra Pound och T S Eliot de poeter som lät sig inspireras allra mest av första delen av Den gudomliga komedin. Utmaningen blev att skriva en längre dikt om den moderna världens Inferno och samtidigt söka ett Purgatorio och Paradiso. Vad Pound och Eliot gjorde var att historisera och sensibilisera de tre transcendenta tillstånden hos Dante. Båda levde större delen av sina liv i exil och deras poesi kan beskrivas som exildiktning. Speciellt Eliot tog intryck av Dante i sitt författarskap. När han tilldelades Nobelpriset 1948, löd motiveringen ”för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi”. Vidare menade Svenska Akademien att han var ”en av Dantes sentida efterföljare”. Själv såg Eliot sin föregångare framför allt som en mästerlig hantverkare snarare än en kristen diktare. Speciellt beundrade han Dante för hans förmåga att uttrycka idéer genom konkreta bilder och för att han kunde sätta ord på ogripbara känslor. Det blev även Eliots mål som poet. 1929 gav han ut en bok om den italienske mästaren.
I sina båda centrala verk Det öde landet (1922) och Fyra kvartetter (1943) iscensätter Eliot den moderna människans trohetsproblematik. Verken kan sägas komplettera varandra. Det senare skildrar en annan version av infernovandringen än det tidigare. Det öde landet handlar om efterkrigstidens känslokomplex av alienation och hedonistisk utlevelse. Människorna är fångna i sig själva, ändå anar de ibland möjligheten till ett annat liv. Fyra kvartetter undersöker denna känsla av befrielse och dess förutsättningar.
Trohetsproblematiken blir här en kunskapsproblematik. Enligt modern filosofi är språket och kunskapen bedrägliga. Vi vet inte vad vi vet och vi säger inte vad vi säger. Eliots svar är att göra ett kunskapsmässigt språng i slutet av Fyra kvartetter in i en paradisvision mitt i modernitetens oroliga värld. Han förenar då Dantes bildspråk i Purgatorio och Paradiso genom slutorden ”och elden och rosen är ett”.
