Om Georg Brandes såg den litterära naturalismen som en kamp mot de rådande samhällskrafterna, ville de som kom efter honom att mer existentiellt kännetecknade livshållningar skulle få komma till uttryck, gärna i en impressionistisk, symbolistisk och småningom expressionistisk stil.
I den första texten om Det moderna genombrottet i Danmark handlade det inte minst om hur strömningens chefsideolog, den i skandinaviskt kulturliv centrale figuren Georg Brandes, såg den litterära naturalismen som en kamp mot de rådande samhällskrafterna och den traditionsbundna politikens och religionens makt. Med socialt engagemang skulle konsten, och i förlängningen medborgarna, befrias från den gamla världens strukturer.
En av Brandes främsta adepter, Herman Bang, skulle både infria och bryta med dessa ideal. Att som Brandes huvudsakligen betrakta litteraturen som en produkt av rent konkreta miljöer och tidsförhållanden, kom småningom att uppfattas som en alltför snäv och prosaisk programförklaring, inte minst alltså hos några av hans egna och mest omhuldade skyddslingar. Mer existentiellt kännetecknade livshållningar skulle komma till uttryck, nu snarare i impressionistisk, symbolistisk och småningom expressionistisk stil, och därmed också med alltmer formupplösande element.
”Det bästa med boken – det må jag säga dig direkt – är att ingen skriver danska som du. Absolut ingen […] Det är en alldeles vidunderlig förmåga du har där. Din stil liknar bergkristall.”
I sitt begeistrade brev till den unge författaren J. P. Jacobsen 1880 ger Edvard Brandes – politiker, författare och kritiker, lillebror till Georg – uttryck åt vad många andra upplevde under läsningen av den nu snabbt omtalade och tongivande romanen Niels Lyhne. Inför denna Jacobsens andra (och sista) roman, som slog ner som en bomb inte bara i skandinaviska litteraturkretsar utan i hela Europa, var inte minst bröderna Brandes förväntningar höga.
Jacobsen hade ju tidigt trätt in i den litterära världen som en idealisk representant för Det moderna genombrottet. Fyra år tidigare hade han 29 år gammal romandebuterat med det naturalistiska huvudverket Fru Marie Grubbe, som skildrar en självständig kvinna i 1600-talets Danmark. Här har vi alltså en ung manlig författare porträtterande en historisk adelsdam som gärna bryter mot tidens normer och inte hymlar om sina sexuella drifter. Snacka om modernt genombrott! Lägg därtill att Jacobsen inledde sina intellektuella verksamheter med naturvetenskapliga studier, och gjorde sig tidigt ett namn som översättare av Charles Darwins revolutionerande verk, bland annat Om arternas uppkomst. Ännu ett stort plus i kanten och ett angeläget tecken i tiden – att förena vetenskap med konst och konsten med samhället.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Och visst blev det succé också med Niels Lyhne! För Brandes och andra socialt engagerade litteraturmänniskor dock snarare en skandalsuccé. I den här romanen dyker nämligen titelfigurens övertygade ateist upp, och som snarast representerar den dödsmärkta ungdomens nederlag inför verkligheten. Övertygande förenar sig här skarpsynt psykologi med hantverksskickligt bruk av motstående begreppspar som tro och tvivel, realism och fantasi, men som – enligt Brandes måttstockar – mynnar ut i ”fel” attityd: i resignation och i drömmarnas och begärens fångenskap, med ryggen vänd mot den pulserande samtidens allt blekare ljus.
Ett decennium innan fin-de-siècle-diktare och dekadenta nyromantiker äntrade scenen, skrev alltså denne ”prosans store kolorist” en melankolisk och stilistiskt briljant outsider-roman som snart skulle förvrida huvudet på dem alla: Hermann Hesse och Thomas Mann, Hugo von Hofmannsthal och Stefan George, Gottfried Benn och Rilke. Sistnämnde lärde sig rentav lite danska, enkom för att kunna läsa Jacobsen på originalspråk (för övrigt ett infall James Joyce också fick, fast med norska och Ibsen.) Och så har vi förstås vår egen ”Jacobsen”, Hjalmar Söderberg, i vars roman Martin Bircks ungdom följande citat står att läsa: ”Men den första orsaken till deras vänskap var den, att de bägge hade läst Niels Lyhne och älskade den mer än andra böcker.”
Romanen innebar ett stort steg närmare världsberömmelse för Jacobsen, men samtidigt ett jättekliv bort från bröderna Brandes litterära rättesnören. I sin recension beklagar sig Georg över att romanen är ”inåtvänd” och ”för abstrakt”, medan lillebrodern Edvard (ungefär samtidigt som han alltså skrev det entusiastiska brevet som citeras här ovan) påpekar att romanen ”gjort ett dåligt intryck på mig” och att den har ”minst lika många brister som förtjänster”. Ja, si dessa kritiker …
Jacobsen själv var märkbart influerad av den store ryske realisten Ivan Turgenjev, vars roman Fäder och söner innehåller motiv som återfinns i Nils Lyhne: en nihilistisk brist på tro och en trevande längtan efter sann mellanmänsklig samvaro. Här fann Jacobsen också inspiration till den impressionistiska litterära gestaltning han själv skulle komma att behärska till fulländning.
Turgenjev, som vid den här tiden översattes flitigt till danska, utövade överlag en stark påverkan på den danska romankonsten. Det brukar rentav framhållas att det var ryssens förtjänst att en helt ny typ av romanfigur infördes i den danska samtidsprosan: den sociale, bildade och godhjärtade mannen, som dock är i total avsaknad av förmågan att på allvar engagera sig, att vara i nivå med omständigheterna, eller att över huvud taget handla.
Denna lika charmanta som hopplösa karaktär dyker bland annat upp i ett par av den mycket produktive och motsägelsefulle prosaisten, lyrikern och dramatikern Holger Drachmanns romaner, exempelvis En Overkomplet från 1876. Den färgstarke Drachmann har en självklar plats i Det moderna genombrottets namnregister, men är också ännu en författare som allt emellanåt avvek från rörelsens socialiserade litteraturbegrepp. Ständigt pendlande mellan radikala, liberala och konservativa livshållningar, men stadig som få i sin bländande berättarteknik, är han jämte Jacobsen den mest centrale danske diktaren i sin generation.
Hans psykologiska mognad och skarpa blick på sin samtid till trots, hemföll han lätt och gärna till just det som Georg Brandes ville rädda den moderna litteraturen från: det romantiska, det harmoniska, det lyriska. Om än en realistisk berättare – med en rad genomträngande porträtt av den köpenhamnska politiken, bildningsborgerligheten och kulturvärlden, inte minst i den episka romanen Forskrevet (1890) – var Drachmann genom hela sin litterära gärning, i själ och hjärta, något av en fantast och mångfacetterad romantiker.
Periodens brännande frågor om kvinnans ställning, och om könsmoralen i stort, intensifierades på bred front under 1880-talet. En lång rad kvinnliga författare från hela Norden, med norsk-danska Amalie Skram och hennes svenska kollega och vän Victoria Benedictsson i spetsen, skrev utifrån egna äktenskapliga erfarenheter om dubbelmoralen i synen på den manliga och kvinnliga naturen och på deras olika roller i familjen och samhället.
Parallellt med kravet på social emancipation gjorde man anspråk på samma sexuella rättigheter som mannen, och där särskilt den officiella moralens falska idealisering av kvinnan hamnade i skottgluggen. Här hittade den skandinaviska samtidslitteraturen en både till form och innehåll idealisk plattform för det slags ”problem under debatt” som Brandes efterlyst under Det moderna genombrottets flagg. Hans egen översättning av den engelske filosofen och liberale ideologen John Stuart Mills och hans hustru Harriet Taylor Mills essä The Subjection of Women (1869), fick stor betydelse för meningsstriderna i Danmark.
Amalie Skram är bland annat känd för sina fyra mer eller mindre självbiografiska äktenskapsromaner utgivna mellan 1885 och 1892, med den naturalistiskt detaljrika debutromanen Constance Ring som den på sin tid kanske mest lästa och debatterade, i synnerhet efter att offentligt ha blivit stämplad som osedlig. I denna, liksom i uppföljaren Lucie, skildrar hon bland annat motsättningen mellan barndomens och det första olyckliga äktenskapets moralisk-religiösa miljöer i Norge och de nya tankar om frigörelse som präglade henne (och hennes medsystrar) i Det moderna genombrottets Köpenhamn, som hon vid tidpunkten nyligen flyttat till.
Hennes romaner demaskerar tidens lögner och utgörs av kompromisslösa avslöjanden av livets realiteter och en besk kritik av det borgerliga samhällets allt genomträngande mansdominans. Trots det politiska sprängstoffet förbyts dock ofta huvudgestalternas motståndsvilja i vanmakt och deras protest i misstro mot någon verklig förändring. Ännu en påminnelse om livets eviga kraftmätningar mellan de höga idealen och den krassa verkligheten, också i en omvälvande tid med radikala idéer om en ny värld.
Att alla dessa författares romaner och noveller, dikter och dramer ännu läses och spelas över stora delar av världen, är icke desto mindre ett aktningsvärt genombrott i sig.
- Klicka här för att läsa del 1 av denna essä i två delar om Det moderna genombrottet i Danmark