I Les irresponsables skildras hur Weimarrepublikens sista år med dess presidentmakt i förening med storföretagens intressen – dess ”auktoritära liberalism” – beredde vägen för demokratins fall, för Hitler och nazistpartiet. Mycket bra och originell i sin analys, anser Olle Svenning om boken.
Den 30 augusti 1932 samlades det då nyvalda tyska parlamentet. Clara Zetkin hälsade välkommen i egenskap av ålderspresident. Hon representerade kommunistpartiet och hade levt större delen av sitt långa liv som revolutionär. Zetkin sa till ledamöterna att kapitalismen var söndersliten och riksdagen maktlös, underordnad en auktoritär presidentmakt. Zetkin, 76 år, hoppades en dag kunna få öppna ett nytt parlament, omvandlat till en ”tysk rådsrepublik”, hennes ord löd ”Sowjetdeutschland.” Sedan gav hon plats i talarstolen för Hermann Göring, utsedd till parlamentets talman.
Den symboliskt laddade scenen skildras i Johann Chapoutots Les Irresponsables. Qui a porté Hitler au pouvoir? Boken har sålts i bortåt 50 000 exemplar. Titeln är ett lån från författaren Hermann Brochs Die Schuldlosen (1950). Temat hos de båda är detsamma, det handlar om dem som utan att känna skuld eller ansvar hjälpte till eller underlättade det nazistiska maktövertagandet 1933.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Chapoutot är professor vid Sorbonne och specialist på tysk historia. Han har givit ut ett femtontal böcker om nazismens ideologi och praktik. Les Irresponsables fokuserar på åren under rikskanslern Heinrich Brüning, 1930 – maj 1932, och på den korta, dramatiska perioden därefter under Franz von Papen och Kurt von Schleicher, som varade fram till Hitlers maktövertagande 1933. I centrum finns de krafter som löste upp Weimarförfattningen och bröt sönder demokratin: junkrar, industrioligarker, högernationalister, svaga politiker och hovet kring den åldrande presidenten Hindenburg.
*
Heinrich Brüning företrädde, trots sin nationalism och vurm för monarkin, det kristdemokratiska partiet Zentrum. Han förde en hård ekonomisk deflationspolitik och eliminerade stora delar av den tyska sociala modellen. Följden blev en extrem arbetslöshet, rader av konkurser och hårdnande klasskonflikter. Hans regering förlorade sitt röststöd och väljarna vände sig istället till kommunister och nazistpartiet NSDAP, som tillsammans hade fått bortåt 30 procent av rösterna. Socialdemokraterna förblev det största partiet.
Regeringen Brüning lyckades ändå överleva genom en politisk manöver som skulle få svårartade effekter för den bräckliga demokratin. Rikskansler Brüning överlät nämligen, genom ett slags undantagslag, parlamentets makt till president Hindenburg, som kunde styra utan riksdagens godkännande med stöd av presidentdekret (Notverordnungen). Parlamentarismen upphävdes paradoxalt nog för att Brüning skulle kunna förbli regeringschef ytterligare något år. Presidentmakten, långt borta från folkligt inflytande och insyn, bestod sedan också under von Papen och von Schleicher.
Den åldrade och auktoritära Hindenburg blev ett skydd för den härskande eliten och högernationalismen. Carl Schmitt, den uppburne rättsfilosofen, gav alibi för inskränkningarna av parlamentets och de politiska partiernas makt. Schmitt förklarade att det var Hindenburg som inkarnerade folket. Det var relationen mellan honom och det tyska folket som uttryckte nationens vilja. Brüning kunde behålla posten som regeringschef i drygt två år, skyddad av Hindenburg och accepterad av Socialdemokraterna som ”det minst dåliga alternativet.”
*
Efterträdaren Franz von Papen var tidigt integrerad i Hindenburgs kamarilla, i vilken presidentens son Oskar fungerade som förbindelselänk mellan deltagarna. En av de främsta uppgifterna för denna feodalt präglade allians var att skydda junkrarnas markägor i Ostpreussen.
Beskyddad av Hindenburg bildade van Papen en ministär kallad ”Baronernas regering”, då majoriteten var adelsmän och fyra av dem bar titeln ”Baron.” Den förtroendefulla gemenskapen manifesterades på den exklusiva ”Herrklubben.” Där utfördes också politiskt programarbete.
Chapoutot beskriver en tidig konvergens mellan den i ordets verkliga mening reaktionära makteliten och den uppstigande nazismen. Fienden var gemensam, fanns till vänster och kom särskilt från kulturbolsjevismen, ett begrepp under vilket en rad förgripliga företeelser samlades, feminism, homosexualitet, etnisk och kulturell mångfald, judarna.
*
Inom de dominerande företagskretsarna fanns dock en viss osäkerhet om den uppåtstigande nazismens förståelse för äganderätt och näringsfrihet. Genom en rad skickliga manövrar från bland andra tidningsmagnaten Alfred Hugenberg bjöds Hitler till såväl privata möten med ledande direktörer som till massmöten med företagarvärlden. I Düsseldorf tog 1 500 näringslivsrepresentanter emot naziledaren. Han talade om sina långgående ambitioner att skapa ett nytt tyskt rike, där samhällshierarkin återupprättats, rasgemenskapen var självklar och företagarvärlden med sina starka ledare skulle ha en framskjuten position. Han utlovade också en väldig militär upprustning, mycket gynnsam för näringslivet.
Alfred Hugenberg, som ägde 26 mediehus och kontrollerade över tusen tidningar förmedlade denna ideologi via utskickade ledartexter och lämpliga reportage om sina favoritämnen: socialdarwinism, Blut und Boden, rashygien och kolonialism. Hugenberg var tidigt välvillig till nazistpartiet och sympatisör med Hitler.
Chapoutot skriver att den gemensamma ideologi som skapades var en ”auktoritär liberalism”. Ekonomin skulle vara kapitalistisk utan begränsningar från fackliga organisationer eller välfärdssystem. Staten skulle svara för lag och ordning och bygga en stark militär makt. Ideologin formulerades i Walter Schottes skrift Den nya staten, säkert inspirerad av den portugisiske diktatorn Salazars bok med samma namn. En avsikt var att bygga ett korporativt influerat parlament.
Vare sig den gamla elitens ideologi och strategi eller den uppstigande nazismens var fastställda . Olika modeller ställdes mot varandra; den revolutionära konservatismens idéer mätte sig med den auktoritära republikens. Ännu rådde villrådighet inför frågan om nazistpartiets medverkan i en framtida regering. Ett inbördeskrig kunde hota och Rikets ordningsmakt var numerärt svagare än de många miliserna. En återkommande idé var att Hitlers parti skulle integreras i ett nationalistiskt högerblock och därmed domesticeras. Nazistpartiet tilläts dock tillsätta ministrar i ett antal delstatsregeringar.
Von Papen bjöd in Hitler till samtal 13 augusti 1932, men rikskanslerns förhandlingsposition var extremt svag. Hans regering, kallad ”centerextremistisk” av Chapoutot, hade enbart 7,5 procent av väljarna bakom sig, medan nazistpartiet samlade bortåt fem gånger så många. Hitler hade skäl att tacka nej till von Papens erbjudande om att bli hans vice kansler.
*
Hitler hade ännu föreställningen att hans parti skulle erövra makten med legala medel, i politiska val. Chapoutot menar att det skulle kunna uppnås genom samarbete med näringslivet. Hitler kunde läsa det ekonomiskt-ideologiska program i vilket riksbankschefen och en rad ledande företagare förklarade: ”Vi ser i den nationalistiska rörelsen, som strömmar genom vårt folk, att vi går mot en ljusnande era.” Upprepade gånger krävde näringslivets ledare att demokratins ineffektivitet skulle ersättas med den starke mannens handlingskraft.
Den mäktige bankdirektören Kurt von Schröder tillhörde dem som försåg nazistpartiets sinande kassa med miljoner i bidrag. Ledande företagare bildade organisationer som Freundeskreis Reichführer SS. Fritz Thyssen tog vid en galamiddag emot Hitler med utropet ”Heil, Herr Hitler!”
Valsegrarna tunnades ut för Nazi-partiet, två miljoner väljare försvann i novembervalet, det andra under 1932. Joseph Goebbels gick in i en av sina återkommande depressioner: ” I fjorton år har vi kämpat och nu kan allt vara förlorat.” En viss schism plågade partiet. Fortfarande låg väljarstödet en bit över trettio procent men att nå egen majoritet tycktes omöjligt. Den växande nazistiska rörelsen med alla underavdelningar, stormtrupper och miliser blev alltmer otålig. Det allt mäktigare SA gjorde sig beredd på att med våld erövra makten.
Goebbels försökte nå nya sympatisörer genom att stödja en omfattande strejk men nazismens lockade långt ifrån en majoritet av arbetarna. Hans gest mot facket kom i stället att oroa dem inom partiet som ville förbli lojala mot företagarvärlden.
*
Inom NSDAP utmanade också rörelsens andre man Gregor Strasser ledarskapet. Han företrädde på en gång en revisionistisk och en mer socialistisk linje. Strasser, beskriven som en briljant person, akademiskt utbildad ville att partiet skulle gå in i en samarbetsregering och engagera sig för sociala reformer.
Han kom att bli en central gestalt i det politiska spel och i de avancerade intriger som pågick under generalen Kurt von Schleichers korta tid som rikskansler. von Schleicher sökte bryta nazisternas dominans genom att försöka splittra partiet, knyta an till Strasser och dessutom vinna fackliga representanter, socialdemokrater, nationalbolsjeviker och konservativa revolutionärer. Schleicher – djupt opålitlig och grandios – misslyckades med denna bisarra uppgift.
Besynnerligt nog bedömer den annars suveräne analytikern Chapoutot Schleichers plan som realistisk. Den kunde ha förhindrat Hitlers maktövertagande, skriver han, om socialdemokrater, fackföreningsrörelse och bönder accepterat den. Den kontrafaktiska historieskrivningen är sällan seriös.
Motståndet mot Hitler var tillintetgjort. Strasser, Röhm och von Schleicher likviderades 1934 under Hitlers blodiga uppgörelse med sina oppositionella. Bakom maktövertagandet stod såväl militär som president, finans- och industrikapital, högernationalister och högerextremister. Men aldrig de tyska väljarna.
- Klicka här för att läsa om Eric Vuillards L´ordre du jour – Dagordningen – om hur tyska storföretag anpassade sig och bidrog till nazisternas partikassa mot löften bl.a. om att partiet skulle kväsa fackförbunden och ge varje verkställande direktör oinskränkt makt över sitt företag
- Klicka här för att läsa om Otto Meissner – medlöpare eller bara en oskyldig tjänsteman?