Erdogans vargar
Omtumlande och otroligt spännande

Omtumlande och otroligt spännande anser Olle Svenning om den franska Les loups aiment la brume (”Vargar älskar dimman”) som länkar Erdogans regim och dess säkerhetstjänst och spioner till olika turkiska maffianätverk och högernationalister i hela Europa. 

 

Den 6 januari 2020 invigdes den turkiska säkerhetstjänsten MIT:s nya väldiga byggnad, kallad Fästningen: ”Den garanterar den turkiska statens överlevnad. Vi behöver inte längre be om tillåtelse eller godkännande från något annat land i världen när vi med alla medel bekämpar terrorismen”, sa president Erdogan i sitt hyllningstal.

Bredvid presidenten stod landets säkerhetschef och ledaren för Turkiets religiösa institution Diyanet, mäktig härskare över allt fler av Europas sunniter (etablerat också här, bl.a. i Göteborg). Ceremonin demonstrerar den turkiska statens internationella makt, skriver Laure Marchand och Guillaume Perrier i boken Les Loups aiment la Brume (2022). ”Brume” kan också ges en mer politisk betydelse och översättas som ”förvirring”, ”ett dunkelt tillstånd.”

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Boken är ett väldokumenterat reportage om det turkiska maktsystemet och skildrar religion som ett maktinstrument. De båda författarna illustrerar hur en allians av politisk och religiös makt används för att ge löften om revansch för de nederlag och de förnedringar ett land eller ett imperiums utsatts för i det förflutna. En ledare kan skapa och utnyttja den sortens stämningar genom löften om att ge folket och nationen ära och upprättelse.

Erdogan har tagit sig det uppdraget, liksom Orbán i Ungern, Putin i Ryssland, Milosevic i 90-talets Jugoslavien och under en period  Trump i USA.

Den turkiske presidentens yttersta mål är att skapa ett nytt osmanskt välde, som ska omfatta stora delar av Asien och betydande områden också i väst. Hans strategi tycks ofta paradoxal. Han tar avstånd från Rysslands anfallskrig mot Ukraina, men vill samtidigt vara medlare i kriget och vägrar godkänna några sanktioner mot Ryssland. Tillsammans med Putin och Turkiets traditionella fiende, Syriens diktator Bashar al-Assad, bekämpar han oberoende kurdiska områden. Ibland kompliceras härskarnas relationer. I Libyen och Azerbajdzjan står rysk militär mot turkiska legotrupper, ryska imperiedrömmar mot osmanska.

Marchand och Perrier är annars till överväldigande del upptagna av Turkiets försök att expandera mot och inom Europa. Turkiets Natomedlemskap nämns endast i en fotnot och  landets försök till EU-medlemskap behandlas parentetiskt. Boken koncentreras till fyra fält: Beskrivning av Erdogans maktapparat, Det turkiska spioneriet i Europa, Alliansen mellan presidenten terrororganisationer och maffia och slutligen Turkiets ambitioner att befästa en hegemonisk, religiös dominans.

Efter försöket till statskupp mot Erdogan i juli 2016 rensades turkiska staten på motstånd av betydelse. Hundratusentals tjänstemän och militärer avsattes, fängslades eller deporterades. Oppositionella, särskilt från den islamska och gåtfulla Gülen-rörelsen, drevs i landsflykt. Domstolar underställdes presidenten, liksom medierna.

Men redan 2013 hade det civila samhället sargats svårt. Dess nederlag symboliseras främst av Osman Kaval, demokratiaktivist och finansiär av kulturliv och människorättsorganisationer. Han fängslades i samband med de folkliga protesterna mot skövlandet av Geziparken i Istanbul. Den väldiga mobiliseringen var i praktiken en demokratimanifestation.

Från protesterna 2013 (Wikimedia)

Turkiets konstitution skrevs snart om för att makten skulle centraliseras och i praktiken förkroppsligas av Erdogan, ledaren. Reis löd härskartiteln under den osmanska tiden. Författningen uteslöt varje form av försoning med kurderna trots att säkerhetstjänsten bara några decennier tidigare hade  samtalat med PKK, det kurdiska arbetarpartiet. I Oslo pågick då förhandlingar mellan turkiska staten och kurder. Numera är kurderna huvudfiender, ofta förföljda och benämnda terrorister. I jakten på oppositionella har den turkiska staten periodvis allierat sig med islamistiska IS. Kriget mellan Turkiets statsapparat och kurderna har dödat bortåt 50 000 människor.

Erdogan har också utvidgat förföljelsen av kurderna till de europeiska länder som tar emot och beskyddar politiska flyktingar. Det gäller inte längre bara dem med anknytning till PKK. Också de som anses höra till YPK, som framgångsrikt och i samarbete med USA bekämpade IS och deras kalifat, bedöms vara terrorister.

I Europa lever runt fem miljoner turkar, de flesta av dem med släktband till de många emigranter som på 60-talet utgjorde en här av ”Gastarbeiter.” Exilturkar har numera fått  rösträtt i turkiska val. En beräknande gåva från statschefen. Turkar i diasporan röstar nämligen med stor majoritet på Erdogans parti APK. Det tolkas ofta som utryck för nostalgisk nationalism, men också som en följd av att de första turkiska emigranterna så ofta kom från de fattiga och lantliga områden av Turkiet, där Erdogan har sin politiska bas.

Erdogan och APK bedriver intensiva valkampanjer i tyska och franska storstäder och samlar tiotusentals åhörare. APK-ideologin bekämpar utlandsturkars integration; de ska bevara sin turkiska identitet: ”I valet mellan det land du verkar och bor i och Turkiet måste du alltid välja Turkiet”.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Boken kartlägger det övervaknings- och spionsystem som Turkiets säkerhetstjänst använder. Runt tiotusen arbetar i säkerhetstjänstens nya byggnad, finansierad av samme byggmiljardär som lät uppföra Erdogans 1 200 rum stora palats. Författarna citerar en av den turkiska säkerhetstjänstens (MIT) främsta, som medger att tortyr och avrättningar förekommer – under förhör.

Turkiet har agenter i varje europeiskt land och dessa har hjälp av 8 000 informatörer, ibland på ambassader, oftast infiltratörer i civilsamhällets organisationer eller politiska institutioner. Ibland kan turkiska samarbetsmän samla på sig stora belopp när de lämnat ut särskilt attraktiva motståndspersoner.

Författarna kan hänvisa till extremt goda källor och har genomfört omfattande intervjuer med såväl spioner som övervakningssystemets offer och kan med juridisk precision visa hur den statliga säkerhetsapparaten och det privatfinansierade spionnätet SADAT, förföljer, eliminerar och mördar kurder och andra oppositionella verksamma i Europa. Författarna följer dem i spåren från Palermo till Stockholm, över Köln och Berlin.

Särskilt ingående berättas om ett bestialiskt mord i Paris 2013. Tre kvinnor avrättades på beställning. En av dem – Sakine Cansiz – var en av grundarna av PKK. Morden utfördes av en svårt cancersjuk agent. Före mordet hade han hunnit fotograferna medlemsregistret i en kurdisk förening, ett annat av hans uppdrag. Mannen fängslades men någon rättegång kom aldrig att genomföras. Efter att ha varit fängslad i fyra år och bara veckor innan processen skulle starta dog fången av hjärntumör. Processen avvecklades och de ytterst ansvariga kom undan.

Liknande mordscener upprepades i den franska huvudstaden i början av det här året: Tre personer dödades på ett kurdiskt kulturcentrum. En mentalt störd äldre man pekades ut som ensam ansvarig för avrättningarna. Ingen söker källan eller källorna som säkert skulle leda till den turkiska statsledningen, till dem som beslutade om morden.

Samma undfallenhet upprepas i flera europeiska storstäder: Bryssel, Berlin, Amsterdam, Wien, Pristina för att nämna några av författarnas exempel på platser där mord på oppositionella utförts. En undergivenhet som står i kontrast till hur brittiska domstolar – och med tiden, regeringen och parlamentet – pekade ut den ryska staten och därmed Putin som ansvarig för mordet på Aleksander Litvinenko.

Erdogan och Putin (de båda bilderna från Wikipedia commons)

EU betalar ett högt juridiskt och demokratiskt pris till Turkiet för att landet både ska hindra miljontals flyktingar, främst syrier, från att komma in i Europa och därefter hålla dem i läger i Turkiet. För denna uppgift som fångvaktare ersätts Turkiet med svindlande miljardbelopp. När politiska motsättningar mellan Turkiet och EU växer sig allvarliga, hotar Erdogan att skicka hundratusentals flyktingar till Europa.

Kurder, bosatta och verksamma i Europa, känner varken fysisk eller rättslig säkerhet. De är ofta medvetna om de listor MIT och SADAT håller sig med och som pekar ut dem som ska fängslas och föras tillbaka till Turkiet. Listorna omfattar bortåt tusen personer i europeisk exil.

Bland dem som undkommit finns Abdullah Bozkurt, journalist verksam i Sverige. Han är en av de få som har tillgång till hemligstämplat material och som därmed kan rapportera om övergrepp, förtryck och våld i Turkiet.

Erdogan gör nu anspråk på att regeringar och säkerhetstjänst i Europa ska samarbeta och uppfylla hans krav på utlämning av flyktingar och andra som har asyl i EU. Listorna på önskade personer är utskickade; EU-polisen behöver bara bocka av och leverera. Turkiets säkerhetschef anger att 127 beställningar redan effektuerats.

Uttrycket ”den djupa staten” används främst om länder som Egypten och Turkiet. Maktsystemen där, präglade av en stark stat och mäktig militär, är närmast ogenomträngliga. Därmed kan staten samverka med milis, terrorister och maffian, främst med den grovt kriminelle Sedat Peker. Han kallade länge Erdogan för ”min äldre bror”. Till slut övergav han sin bror och beskrev Erdogans son som vapenhandlare, knarkförsäljare och våldtäktsman.

I boken berättas utförligt om alliansen mellan staten och fascister som De grå vargarna, de som givit boken dess titel. Vargarna, som stod Hitler och nazisterna nära, har en ideologisk överbyggnad präglad av våldbejakande, rasism, antisemitism, etnisk rensning och krigisk nationalism.

Den turkiska statsapparaten använder sig också av organisationen Osmanen Germania, vars mördarband finns över hela Europa. Rörelsen förser Turkiet med villiga legosoldater. En motsvarighet till Rysslands och Putins Wagnerarmé. Ingen av dessa organisationer är terrorstämplad av EU. Bland de enskilda länderna är Frankrike ett undantag.

Necmettin Erbakan, politiker som 1969 gav ut manifestet Millî Görüş, där han varnade för ett närmande till Europa.

Erdoganstaten betraktar sig som beskyddare av det sunnimuslimska Europa. Stat och religion ska vara allierade. Presidenten gav tidigt i sin karriär denna ideologiska tolkning: ”Minareterna är bajonetter. Kupolerna våra stridshjälmar, Moskéerna våra kaserner och de troende våra soldater.”

Den religiösa makten hade långt före APK-styret varit en uppgift för den mäktiga religiösa rörelsen Milli Görüs. Den finansierar och övervakar moskéer i europeiska städer och utser de allra flesta av de imamer som är verksamma i Europa. Rörelsen, som är extremt antivästlig, driver också en omfattande skolverksamhet, strikt religiös och konservativ.
Författarna beskriver med ett något lustigt uttryck Erdoganstatens försök till religiös och kulturell expansion och infiltration som en väg att skapa ”softpower.”

Till Turkiets tjänst står också UID (Union of International Democrats), en organisation för att främja Erdogans intressen i Europa. Mottot är ”En nation, en flagga, ett hemland och en stat”. Till de turkar i exil, som kan känna tvekan inför detta krav på underkastelse, säger Erdogan: ”Glöm inte att ni har en 85 miljoner stark turkisk stat bakom er.” Han har givit alla turkar ett löfte om att de ska vara med om att bygga en ny civilisation, likt den osmanska.

Boken sista mening låter som en uppgiven suck: ”Inför hotet av den turkiska expansionismen har de europeiska regeringarna aldrig formulerat något gemensamt svar.” Kanske väntar de på att Erdogan och hela hans system ska röstas bort i valen 14 maj. Som om Turkiet vore en demokrati med fri opinionsbildning, oberoende rättsväsende och med fria medier med likvärdiga villkor för maktapparaten och oppositionen.

 

  • Klicka här för att läsa om Özgürüz – Det frihetliga Turkiets röst
  • Klicka här för att läsa om Gülen och om att tysk islam inte enbart är tysk, utan stora delar av den är samtidigt turkisk.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).