Den tyske författaren Rainald Goetz har alltid fascinerat, men varit långt ifrån omtyckt av kritikerna. Hans böcker har kallats ”upphöjd banalitet” och ”papperincest”. Kanske var det först med Georg-Büchner-priset 2015 som det riktiga erkännandet kom. Och det var rättvist, menar Mats O. Svensson, som här presenterar hans författarskap i anslutning till utgivningen av två nya böcker, wrong och Lapidarium.
Som icke-tysk är det ibland svårt att få grepp om Rainald Goetz ställning i den tyska litteraturvärlden. En stor del av den hyser en så stark kärlek till författaren att det nästan får drag av avgudadyrkan. Trots det är han en författare som idag i stort sett dragit sig undan offentligheten.
Men när han gör återbesök – som när han 2023 presenterade texten Absoluter Idealismus (Absolut idealism) på lilla Berliner Wissenschaftskolleg, eller höll ett anförande före premiären av sin nya pjäs Baracke (se föredraget i ett videoklipp i slutet av artikeln) – flockas Berlins litterära och mediala elit till tillställningarna och de stora tyska tidningarna rapporterar från dem som om det inte var en författare, utan Taylor Swift som stod på scen.
Och när han till sin 70-årsdag kommer med två nya böcker – de första sedan romanen Johann Holtrop (2012) – är det i påkostade Suhrkamp-utgåvor, som om vi hade att göra med en redan kanoniserad författare. wrong är en samling essäer, intervjuer, tal och föreläsningar från de senaste femton åren. Lapidarium är ett samlingsband med tre pjäser, Reich des Todes, om 11 september, Irakkriget och Abu Ghraib, Baracke om latent våld i den småborgerliga familjekonstellationen och Lapidarium, en monolog om döden. Båda två omslutna av ett vackert koboltblå omslag.
Om han äger kultstatus i Tyskland är han utanför dess gränser däremot nästintill okänd. Debuten Irre (Vansinne, 1983) har översatts till franska, spanska och engelska; Rave (1998) till engelska och danska. Ett rätt så magert internationellt genomslag med andra ord och man undrar varför vissa författare lyckas bli profeter i sitt eget land men förblir betydelselösa utanför. Det är ju inte som att den tyskspråkiga litteraturen annars är utan internationell framgång. Man tänker på bland annat Jenny Erpenbeck, Daniel Kehlmann och Christian Kracht.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Kanske är översättbarhet en relevant term i sammanhanget. Alltså hur väl de inneboende egenskaperna i en text låter sig överföras till andra språkområden, om de på en gång är både direkt begripliga och väcker en viss fascination för de element som är främmande. Just oöversättlig är ett adjektiv som ofta häftas vid hans böcker. Goetz stil tänjer på det tyska språkets möjligheter och leker med dess begränsningar: långa omständliga meningskonstruktioner, sammansatta substantiv och nominaliseringar jämte en språklig uppfinningsrikedom är alltid en utmaning för varje presumtiv översättare.
Lägg till det de många direkta och indirekta referenserna till vad man diskuterar och har diskuterat i de tyska tidningarna de senaste tjugofem åren och han blir svårtillgänglig utanför Tysklands gränser. Goetz böcker är rapporter ur verkligheten, ur nattlivet, mediabranschen, litteraturvärlden. Han är en samtidens krönikör och referensvärlden är specifikt tysk och därmed ett gissel för agenter som vill sälja in världslitteratur till den globala bokmarknaden.
Rainald Goetz föddes 1954 i München. Han är dubbeldoktor, utbildad läkare och promoverad historiker, men det var författare han ville bli. Genombrottet kom 1983 i Klagenfurt där den unga litteraturen samlas varje år för att tävla om Ingeborg Bachmann-priset. Goetz läste ett utdrag ur Irre, skar sig i pannan med ett rakblad så att blodet försade ner över ansikte och manuskript samtidigt som han spydde ut hatfyllda tirader över den litterära världen. Goetz etablerade sig som punk-författare och skrev med en rasande vrede över samhället och litteraturen. Han tog punkens öppna aggression och respektlöshet till sig och dess apodiktiska sätt att tala.
I sina dryga 17 böcker har han skrivit om heliga krig, slagfält och revolution (Krieg, 1986), postdramatiska pjäser om familjen och nationalsocialismen (Festung 1989), om den tyska hösten 1977 och RAF (Kontrolliert, 1991). Mellan 1998-1999 publicerade han en cykel under titeln Heute Morgen, en rekapitulation över 90-talets feststämning, techno-åren, nattlivet: Rave, pjäsen Jeff Koons, berättelserna Dekonspiratione och Celebration samt internetdagboken Abfall för alle.
I slutet av 90-talet kommer det till en vändpunkt i Goetz skrivande, han beskriver det som att han drivit sitt autenticitetssträvande litterära projekt till dess gränser. Med Abfall für alle var allt han tidigare gjort över, han tar ett smärtsamt avsked från ungdomen, »därefter EXISTENSKRIS«, som han beskriver det i en självbiografisk essä i wrong. I början av 00-talet försökte sig Goetz på att skriva en stor roman om det politiska livet, ett projekt som misslyckades. Då riktade han sig i stället in mot finansvärlden och skrev Johann Holtrop – sin första brett anlagda och mer klassiska roman om en finansmans uppgång och fall i den överhettade ekonomin på 00-talet.
Rainald Goetz har alltid fascinerat, men varit långt ifrån omtyckt av kritikerna. »Upphöjd banalitet« kallade Die Zeits Thomas Assheuer Goetz Rave. Och Abfall für alles menade Iris Radisch från samma tidning var »papperincest« och inte litteratur. Kanske var det först med Georg-Büchner-priset 2015 som det riktiga erkännandet kom.
Och det rättvist, då det inte finns någon annan författare som liknar Goetz, »man måste leva i en vansinnig galenskap för att själv kunna skriva böcker«, hävdade han i loslabern (2010); Goetz besitter ett slags hypernervös, vibrerande intelligens som registrerar och undersöker allt, en »paniskt tänkande människa« har han själv beskrivit sig som. »Många av hans böcker är nedskrivna rapporter från ett darrande, nervöst, kaotiskt jag, och energin i hans prosa hämtas framför allt från den omedelbara verkligheten, på TV och i fotografier, tidningsartiklar, intellektuella debatter, musik och inre upplevelser«, sammanfattade den tyske kritikern David Hugendick författaren Goetz precist i en artikel i Vagant (nr. 3/2015).
Fascinationen för Goetz handlar inte så mycket om vad han skriver om, utan om hur han skriver. Han har utvecklat en egen litterärt stil och hör väl tillsammans med Peter Handke och Elfriede Jelinek till de tyskspråkiga författare som utforskats och utmanat språkets gränser. Kännetecken för stor litteratur, slår han fast i wrong skulle kunna vara koncentration, egensinne, konstgjorthet och oförutsägbarhet. Det är fyra passande egenskaper för att beskriva hans egen prosa.
wrong och Lapidarium visar upp två sidor av Goetz författarskap. Men det är nog inte där man ska börja och man intresserar sig för författarskapet. Goetz pjäser är skrivna i den post-dramatiska traditionen med textflöden som lämnar stort utrymme åt regissör och dramaturg att tolka och arbeta fram en pjäs ur ordmassan, en icke-lineär dramatik, kaotisk med tankekaskader, infall och få konkreta scener. Lättlästa är de inte, utan gör sig – precis som hos Jelinek – bäst när de får kropp och kontur på en scen.
Associativt rör sig Goetz kring det amerikanska imperiets förfall i krigets och tortyrens avgrunder efter 11 september i Reich des Totes. I Baracke är det den serie mord som begicks av den nynazistiska terrororganisationen NSU som lika associativt skrivs fram genom ett familjedrama. »Allt våld utgår från familjen«, skriver Goetz tillspetsat i sin undersökning av hur kärleken omvandlas i det institutionaliserade äktenskapet med sitt patriarkala förtryck som både döljer och reproducerar ett våld som når långt utanför det privata och som är sammanvävt med en historisk och samtida fascism.
Lapidarium är annorlunda. Man kan nog beskriva pjäsen som en splittrad monolog från en döende författare i München. Här samlas dagboksnotiser, listor över avlidna, en läserapport av författaren, och Goetz vän, Benjamin von Stuckrad-Barres Noch wach, en nyckelroman om Julian Reichelt, Die Welts chefredaktör som avskedades 2021 för maktmissbruk, i en språkligt förtätad text som leder fram mot en dödsbädd i kvällssol.
Textsamlingen wrong, eller textaktioner som Goetz kallar dem, riktar sig mot litteraturvärlden, mot de skrivande och läsande, den talar om influenser, om författare som varit viktiga för honom, innehåller uppgörelser med hans forna mentor Michael Rutschky, kärleksförklaringar till både pop-litteraturen och dagböcker. Geniala texter om spekulativ realism, absolut idealism och tidskriftens sociala energi. I sin föreläsning för skrivelever i Berlin förkunnar han att målet med föreläsningen är att hindra texter från att skrivas och hyllar i stället läsandet: Ständigt, oavbrutet och såklart allt.
I en annan text tar han den bespottade pop-litteraturen i försvar och jämför den med för-romantikerna. Här visar sig Goetz vad han alltid varit – en efterföljare till Novalis, en evigt ung och entusiastisk utforskare av hjärtat, känslan och den pulserande samtiden som i sina hybridtexter töjer litteraturens gränser och poetiserar livet.
wrong är ett glimrande komplement till den sene Rainald Goetz författarskap, men om man vill upptäcka författaren borde man nog börja med debuten Irre, eller romanen Johann Holtrop. Eller varför inte med Rave, en berättelse, eller rapport, från de tyska nattlivet under det sorglösa 90-talet. Det var i alla fall den första boken av Goetz som trycktes i min famn av en vänligt inställd ciceron i den tyska samtidslitteraturen med orden: Läs denna, du kommer inte att ångra dig.
- Klicka här för att läsa Margareta Flygt om Goetz Johann Holtrop
- Goetz framträdande i samband med premiären av hans pjäs Baracke