Jenny Erpenbeck
Gehen, ging, gegangen

Jenny Erpenbeck är en av de tyska författare som också blivit internationellt känd. Hon är uppvuxen i gamla Östberlin och kommer från en författande släkt; hennes far, John Erpenbeck, som är fysiker och filosof, har skrivit skönlitterärt liksom hennes farfar Fritz Erpenbeck och farmor Hedda Zinner. Efter att ha läst teater- och musikvetenskap har hon regisserat på flera tyskspråkiga teatrar. Hon debuterade 1999 med ”Historien om det gamla barnet” (på svenska 2001). Hennes senaste roman som är översatt till svenska är Hemsökelse (2010). 2012 nominerades hon till det stora tyska litterära priset Deutscher Buchpreis med Aller Tage Abend.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (bookdepository.com, ingen fraktkostnad)
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (bookdepository.com, ingen fraktkostnad)

Bilder på människor på flykt, vandrande längs autobahn, i båtar över Medelhavet eller fast vid en gräns, dominerar höstens nyheter. Vi kan inte längre blunda. Vart och ett av dessa ansikten har ett namn. På samma sätt som Magnus Gertten i filmen Every face has a name lyckades ge några i de vita bussarna ett namn, lyckas Jenny Erpenbeck med det i sin nya roman Gehen, ging, gegangen. Också denna är nominerad till Deutscher Buchpreis och kommer på svenska under våren 2016.

En grundförutsättning för att bli en del av ett lands gemenskap är förstås att man kan prata med varandra. Vem har inte kämpat med att komparera verb – gehen, ging, gegangen… – i ett nytt språk? Det är mig fortfarande en gåta, att jag faktiskt lyckats använda rätt verbform i verkligheten. Men bara listor på oregelbundna verb räcker inte, de duger kanske för att examinera studenter i konforma inlärningssituationer, men det är först mötet med andra som gör att vi lär oss – isolerade med en lärobok händer ingenting.

Richard i Gehen, ging, gegangen är en emeriterad professor i klassiska språk. Han levde och lärde i gamla Östtyskland, bor i Berlin, är änkling och hans älskarinna har lämnat honom. Han har inga barn och bara ett fåtal vänner, som han inte har en alltför nära kontakt med. Det är som om slutet på livet är kommet, utan att han egentligen är redo för det. Hans liv är fyllt av rutiner. Varje morgon äter han två smörgåsar, en med ost, en med honung och varje söndag ett ägg. Tristess. 
Han brukar simma i sjön där han bor, nära Berlin, men denna sommar har en man drunknat där och innan man funnit mannen vill Richard inte bada. Istället åker han in till staden.

Genom en ren tillfällighet träffar han en grupp asylsökande afrikanska flyktingar som hungerstrejkar nära Alexanderplatz. De bor sedan 2012 i ett tältläger vid Oranienplatz i Kreuzberg där han besöker dem. Sedan de flyttats till ett gammalt ålderdomshem inte så långt ifrån där han bor, lär han långsamt känna dem. Flyktingarna har i flera år väntat på att livet i Tyskland äntligen ska börja. Richard vill höra deras livsöden. Han lär han känna dem och hans eget liv får därmed också ett nytt innehåll.

Är Gehen, ging, gegangen en feelgoodroman, som vill visa att kontakt med flyktingar är möjlig? En saga om ett vackert tillsammans – Richard en fin, stilfull gammal herre, flyktingarna öppna, goda och utan inre konflikter. Det finns ingen antisemitism, inget kvinnoförakt, inga tunga droger. Allt verkar möjligt – om det inte vore för den tyska rigida byråkratin.

När Richard, professorn, kör en av de nya vännerna, Osarobo, genom staden och visar honom olika monument, kommer de att tala om andra världskriget, vilket Osarobu aldrig hört talas om. ”Har du aldrig hört talas om Hitler, som började kriget och som dödade alla dessa judiska människor?”, ”He killed people?”, undrar Osarobu förskräckt och Richard svarar snabbt: ”Ja, men bara några.” Han vill inte skrämma Osarobu, eller visa honom att landet han flydde till för inte så länge sedan var precis lika osäkert som landet Osarobu flydde från.

Är Gehen, ging, gegangen då en naiv och tillrättalagd historia? Den får mig att tänka på videoklippet där Hans Rosling gästar ett danskt debattprogram och talar om hur medierna beskriver flyktingkatastrofen. Rosling vill visa hur snedvriden skrämselpropagandan är och att vi endast matas med katastrofer, istället för alla positiva förändringar, som i själva verket är många fler. Kontakten med det främmande är i de allra flesta fall positiv. De flesta vill göra rätt för sig, vill göra något gott – de som skrämmer oss är ett fåtal. Erpenbeck lyckas väl med att beskriva att förändring är möjlig och det är oerhört viktigt att också denna syn på världen får tillräckligt med utrymme. Vi skulle alla kunna göra som Richard: möta den andre och bygga något nytt tillsammans.

Jenny Erpenbecks roman bygger på en verklig historia: från 2012 till december 2014 demonstrerade flyktingar på Oranienplatz i Berlin. Ingen kommunalpolitiker tog ansvar för deras situation. I många fall hade de fått vänta i flera år på ett besked. Till sist räckte inte afrikanernas traumatiska livsöden för att de skulle få stanna i Tyskland. När tältlägret utrymdes fick nästan ingen av dem uppehållstillstånd.

 

  • Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken
  • Lyssna på radioprogrammet Gute Mischung där boken tas upp:
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).