Christian Kracht är en omtalad tyskspråkig författare från Schweiz, i fjol på korta listan för Deutscher Buchpreis med lika omtalade Eurotrash. Magnus P Ängsal skriver här om flera av hans böcker, särskilt om den mångbottnade reseberättelsen Der Gelbe Bleischrift.
Christian Kracht har alltid varit både omstridd och omtyckt. Hans romaner är på ytan egentligen inte så kontroversiella. Men den schweiziskfödde författaren har fått rollen av bad boy, och han har spelat den väl åtminstone fram till utgivningen av den senaste romanen, Eurotrash (2021), som är en för författaren oväntat ömsint och ogarderad historia trots fiktionslekar och spefullhet.
Debutromanen Faserland (1995) var en klassisk roadmovie i litterär form där berättaren rörde sig mellan hetsiga rejvfester och Bodensjöns idylliska natur. Med blaserad ton och ständigt fokus på det yttre (kroppar, ansikten, klädmärken) blev den ett portalverk i 90-talets tyska poplitteratur. När Kracht för tio år sedan publicerade Imperium (2012), en färgsprakande romanfantasi vävd kring August Engelhardt, som grundade en solorden i Tyska Nya Guinea byggd på kokovorism och nudism, anklagades han av kritikern Georg Dietz för att ha idoliserat fascism. ”Krachts koordinater har alltid varit förintelse och frälsning. Han har därmed mycket medvetet placerat sig utanför den demokratiska diskursen” skrev Dietz i Der Spiegel hösten 2012 och utlöste ett ordentligt bråk.
Men Kracht skriver inte tendenslitteratur. Han företräder ingen särskild politisk riktning. Hans litterära verk och uttalandena han gör är ofta tvetydiga, svårfixerade. Helt klart provocerar hans långt drivna estetisering också av sådant som totalitarism, som i förordet till Die totale Erinnerung (2006), en storslagen fotobok om Nordkorea. Hans till omfånget blygsamma verk, med de sex romanerna som stomme, har ändå menat ut i en litteraturvetenskaplig exeges som med tiden blivit omfattande.
Vill man hitta fler nycklar till författarskapet kan man leta sig tillbaka till den ytterst läsvärda samlingen resereportage i Der gelbe Bleistift (2000). Här har Kracht ställt samman texter skrivna från och om Asien till tidningen Welt am Sonntag mellan åren 1992 och 1999. Han dricker dyr öl på ett hotell i Baku, åker tåg med sin mor från Bangkok till Singapore, konstaterar att allt har förändrats på sju år i Ho Chi Minh-staden.
Vad är det då som gör reportagen läsvärda? Jag uppfattar dem som bärare av några kvaliteter som präglar Krachts författarskap i stort, trots att det finns många skillnader mellan dessa troligen flyktigt hopskrivna tidningstexter och de noggrant frammejslade romanerna.
För det första rör det sig om en rad riktigt roliga reportage. Man ler och skrattar åt skildringen av Goethe-institutet i Bangkok, den monumentala känslan av främlingskap i Tokyo eller åt hur författaren bara några kilometer från gränsen till talibanernas Afghanistan erbjuds att testa skjutvapen på en avlägsen plats till vilken han förts av ljusskygga män:
”Det luktade skarpt och frätande och underbart, som för länge sedan i min barndom, efter fyrverkerierna på den schweiziska nationaldagen 1 augusti. Jag prövade den här dagen ytterligare några vapen som jag aldrig hade skjutit med tidigare i mitt liv, Uzi, M16 och några obskyra tjeckiska fabrikat, och jag insåg att skjutandet är som att äta potatischips, eftersom man har fått nog av det först när man mår illa.”
Det är en förhållandevis ung men på inget sätt naiv människas blick som filtrerar världen på dessa boksidor. Ofta tränger sig misstanken på att Kracht medvetet ironiserar. Kanske är det så, men samtidigt är det svårt att värja sig mot intrycket av en skribent som verkligen uppskattar det som är udda och utstött. Krachts romaner är visserligen inte alltid roliga, men där finns en liknande komisk fascination för det absurda och bisarra.
Med denna lågintensiva humor hänger en annan egenskap samman, typisk för reportagen och Krachts författarskap i allmänhet: den till synes moralfria återgivningen av skeenden och personer vilka hade tänt förklaringslustan eller väckt indignation hos en skribent med ambitioner att klarlägga och förstå. Kracht skriver om oljemagnater, kulturbyråkrater, turister och ”locals” i länderna han besöker utan tillstymmelse till vilja att förstå det som är annorlunda. Berättaren gör inga nya insikter, han förändras inte av mötet med det främmande, vilket annars är ett grundmotiv i den litterära reseberättelsen. Han ”förhåller sig likgiltig inför det som är främmande i den främmande världen” konstaterar litteraturvetaren Elias Kreuzmaier i en analys av Krachts berättarhållning, publicerad i antologin Christian Krachts Weltliteratur (2018).
I boken från Asien finns ytterligare något som bryter av mot den välregisserade liknöjdheten: moralism. Den träder särskilt fram i en berättelse om Goa. Kracht skriver här med undertryckt äckel om västerländska flummare och knarkare som invaderat den indiska turistregionen. Det kan tyckas motsägelsefullt men hänger nog ihop med indifferensen. Krachts hållning tycks ju vara att man inte förändras i mötet med det nya eller främmande. Man kan inte på allvar förstå det. Det radikalt främmande förblir oförklarat, främmande i sin egen rätt.
Västerlänningarna i Indien, däremot, har vallfärdat dit för att förändras. Detta väcker berättarens indignation. Det är lätt att associera till den skoningslösa kritik av hippiegenerationens självförverkligande som Michel Houellebecq – en författare som Kracht har jämförts med – förde fram i Elementarpartiklarna (1998).
I författarens senaste roman, Eurotrash, ställer sig Kracht ansikte mot ansikte med sin familjs historia, som inbegriper nazisympatier, alkoholism, psykisk misär. Vid ett makert fynd drivs ett äckel upp som liknar det i reportaget om Goa. I en recension av romanen skrev Sebastian Hammelehle i Der Spiegel att Krachts böcker alltid kretsat kring något outtalat, ett för läsaren oklart tema. En smärtpunkt, kanske. I Eurotrash, menade Hammelehle, närmade sig Kracht detta centrum, i och med konfrontationen med familjen. Möjligen är det äcklet över denna hotfulla punkt som finns antytt redan i moralismen som tränger fram i reportaget om Goa.
Sist och slutligen är resereportagen iscensättning. Vad som är sant och vad som är fantasi i en märklig dialog mellan berättaren och en pr-ansvarig på Sonys huvudkontor i Tokyo vet ingen utom författaren själv, om den ens har ägt rum. Lika lite kan man veta om den tyska discoorkestern Supermax spelas så frekvent i Baku som Kracht låter påskina. Och så vidare. Resereportagen är mer litteratur än dokumentär. Att stycket som avslutar boken – om en läkare i Andamanerna, pedofil och tidigare förbunden med Allen Ginsberg – har formen av novell behöver därför inte komma som någon överraskning för läsaren.