Både årets vinnare av Leipziger Buchpreis, Am Goldstrand av Katerina Poladjan och en av böckerna på korta listan, Im ersten Licht av Norbert Gstrein, tar sig an inte bara förra seklets ohyggligheter – om än från helt olika håll och på alldeles olika vis – utan också vårt ansvar för vårt eget liv.
De två stora bokmässorna i Tyskland – den ena på hösten i Frankfurt i före detta Västtyskland och den andra på våren i Leipzig i före detta Östtyskland – delar ut två av landets finaste litteraturpriser. Även om det snart är fyrtio år sedan Tysklands återförening, skiljer sig ofta tematiken åt: i Frankfurt domineras de korta listorna ofta av titlar som utspelar sig i gamla väst, medan man i Leipzig blickar mer mot de postsovjetiska staterna.
Årets vinnare av Leipziger Buchpreis var romanen Am Goldstrand av Katerina Poladjan, en av många författare som skriver på tyska men hade ryska som förstaspråk. Hon föddes i Moskva 1971 och kom via Rom till Västtyskland i slutet av 70-talet. Andra exempel på postsovjetisk-tyska författare är Natascha Wodin, Wladimer Kaminer, Lena Gorelik, Olga Grjasnowa, Vladimir Vertlib, Eleonora Hummel och Nino Haratischwili, och alla anses vara några av de bästa författarna i Tyskland.
I Sverige har vi också sett denna ”trend”, författaren och översättaren Lida Starobtseva, som ursprungligen är från Ryssland, nominerades till Borås debutantpris och Katapultpriset 2024 för En oändligt lång vår. Jag är enormt imponerad och har inga svar på varför just ryskspråkiga står för en så stor andel av dessa självtillägnade tvåspråkiga författare.
*
Am Goldstrand är Poladjans femte roman. ”Det krävs en omväg till historien, för att förstå vår samtid”, sa hon i sitt tacktal. Så även om romanen utspelar sig i nutid, är det dåtiden som sätter tonen. Romanen inleds med att den framgånsrike filmregissören Eli berättar om sin faster Vera som 1922 kastade sig i havet från ett skepp på väg från Odessa och bolsjevikernas terror. Fadern slutade aldrig leta efter dottern, och tillsammans med sonen Felix bosätter de sig längs en strand för att hitta henne – förgäves. Så småningom utbildar sig Felix till arkitekt och ska rita en turistby vid Svarta havets bulgariska kust, Golden Sands, en plats för soltörstande på östra sidan järnridån.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Där möter han den italienska turisten Francesca, som tagit avstånd från sin fascistpräglade familj. Efter en romantisk natt blir hon gravid och senare föds Eli. 62 år senare går samme Eli som bor i Rom, till analytikern dottoressa Malatesta (”Sjuk-i-huvudet”). Med honom ligger hela förra seklet på terapisoffan.
En analys har sina strikta ramar och dottoressa Malatesta lyssnar intresserat, men avslutar abrupt varje session med terapifrasen ”då är vår tid ute”. Hennes tid må vara slut, men Elis fortsätter, och i sju korta kapitel slingrar sig hans minnen hit och dit: över hans eget misslyckade faderskap, relationer och fantasier om Paolo (hans dubbelgångare?) till hans många olika filmprojekt. Film, historia, verklighet och fantasi går in i varandra – lika säkert och opålitligt som allas våra minnen.
Poladjans intrikata romanbygge är fullt av anspelningar: morfaderns namn Omer (Homeros eller Romeo), mormodern heter Giulia, namnet Malatesta återfinns i Dantes inferno, baren ”Coniglio Bianco” får en att tänka på den vita kaninen i Alice i Underlandet och så vidare. Det strösslas med psykoanalytiska tolkningsmöjligheter – och på sista sidan informeras läsaren om att Poladjan dessutom hämtat många ord och citat från Italo Calvino, Marcel Duchamp, C.D. Friedrich, J.W. Goethe, Heiner Müller och Ludwig Wittgenstein, ännu en kurragömmalek.
På slutet vet jag inte om jag förstår all psykoanalytisk symbolik, men Eli lär komma upp till ytan igen – i dubbel bemärkelse, för varken han eller fastern Vera tycks ha drunknat. Minnen och om de går att lita på är ett återkommande tema hos Poladjan.
*
Norbert Gstreins roman Im ersten Licht, som även den var nominerad till Leipziger Buchpreis, handlar också om minne. Gstrein var den ende österrikaren på listan, men så bor han också sedan länge i Hamburg. Denna, hans nittonde roman sedan debuten 1988, är inte lika symboltyngd som Poladjans, utan en till synes mer traditionell, linjär berättelse. På 410 sidor har Gstrein lyckats skriva en oerhört stark och mycket drabbande antikrigsbok.
Redan på första sidan och i en enda mening sammanfattas romanens handling:
”Adrian war selbst nicht im Krieg gewesen, aber dreimal im Lauf seines Lebens hatte er mit jungen Männern zu tun, die im Krieg gewesen waren und die dann sein weiteres Leben jeweils für lange bestimmten.”
”Adrian hade inte själv varit i kriget, men tre gånger hade han i sitt liv att göra med unga män som hade varit vid fronten och som sedan på olika vis länge präglade hans fortsatta liv.”
Det handlar alltså om Adrian, men lika mycket om hela förra seklet. Adrian Reiter föddes nämligen 1901 i en by i Salzkammergut. Hans far var en enkel posttjänsteman och stor motståndare till alla krig. För att skydda sin son från att bli inkallad slinter han med vilje med yxan och träffar Adrians vad, ”der goldene Hieb”.
Adrian blev med det aldrig den krigshjälte han drömde om, inte i något av världskrigen, men eftersom han haltade betraktades också han som en av alla krigsinvalider. Den som aldrig varit i ett krig har lätt att förhärliga det och när Adrian inte kunde bli soldat blev han istället besatt av det. Han lär sig all statistik om det, om hur mycket man åt, hur många hästar som dog och var striderna utkämpades.
Romanen inleds i fredens år 1919 då när Adrian som artonåring är passopp åt krigsskadade som inkvarterats i byns slottsliknande byggnad. Sonen till den rike godsägaren där hade överlevt krigshelvetet, men hade fått sitt ansikte så vanställt vid ett granatanfall, att familjen hellre än att kännas vid honom, uppgav att han stupat vid fronten. Han överlevde kriget men inte hemkomsten och tar sitt liv.
Adrian, som hunnit bli hans vän, kan sedan med stöd från godsägarfrun flytta från byn och blir så småningom lärare i engelska och historia. När nästa krig står för dörren är han snabb på att anpassa sig och får med det personifiera medlöperiet. Romanen påminner här inte så lite om Heinrich Manns Undersåten, även om Gstrein inte har samma satiriska ådra utan snarare betraktar utan att döma. Adrians krigsentusiasm har stor inverkan på eleverna. En av dem – den andre unge man som ska komma att påverka Adrian mycket och länge – deltog vid östfronten. Men vad hände där? Avrättades fångar? Adrian får inga svar, han frågar inte ens på riktigt.
Föga förvånande anpassar sig Adrian snabbt även efter att kriget tagit slut 1945. En amerikansk officer ger honom en frisedel, en ”Persilschein” uppkallad efter tvättmedlet, efter bara några tafatta frågor om eventuella nazisympatier. Det verkar inte ha varit särskilt svårt att tvätta sig ren från skuld. Senare i romanen nämns även den österrikiske förbundspresidenten och generalsekreteraren i FN, Kurt Waldheim, som ju inte heller han ställdes till svars efter kriget
Den tredje person, som i romanen påverkar Adrian, är sedan länge död när Adrian hör talas om honom. Engelsmannen Teddy Stephen dömdes till döden av sina egna för att han försökt desertera under första världskriget. Långt senare, när den dödes syster vill återupprätta broderns heder, visar det sig svårt, då krigsvägrare ännu efter två världskrig ansågs vara fega landsförrädare.
Dessa tre unga män, vars liv förändrades och förstördes av krig, gestaltar både förra seklets historia och kanske Adrians mycket långsamma ansvarstagande. Titeln ”I första ljuset” anspelar på alla tre: anfallen under första världskriget inleddes ofta i gryningen, och det var också då masskjutningarna utfördes under Förintelsen. Titeln kan också syfta på en början på ett ansvarstagande för allt som hände under krigen, för all skuld och skam. Inte heller Adrian, som själv inte skjutit någon, kan till slut värja sig mot tanken att också han bär ett ansvar.
På ålderns höst vill han till sist lätta sitt hjärta och bjuder in en ung författare (inte helt olik Norbert Gstrein själv) som kommit till staden för att presentera sin nya bok. Men denne dyker aldrig upp – han bryr sig inte om att höra vad den gamle kunde ha att säga. Det blir här till en lek med fiktionen, vilka upplevelser kan vi berätta och vilka inte?
Gstrein har lyckats skapa en trovärdig bild av förra århundradet genom denne handlingsförlamade man som själv inte deltog i något av krigen, alltid var ett år yngre än förra seklets årtal, som aldrig tog ansvar och alltid haltade ett steg efter. Det är en genial bild, för den stämmer också överens med den nutida läsarens obefintliga krigserfarenhet – vi betraktar också bara vad som skedde, om än mycket senare.
Poladjan och Gstrein tar sig an förra seklets ohyggligheter från helt olika håll och på alldeles olika vis, men båda skildrar liv som präglades av dåtidens politik, krig, begränsningar och ideologier. Både Eli och Adrian är män som är oförmögna att ta ansvar och att älska, de är åskådare i sina egna liv – och båda är djupt sorgliga porträtt, men de säger oss mycket om vår tid, om våra krig och om vårt ansvar.
- Klicka här för att läsa om Ralph Rothmanns mästerliga och i Tyskland lovprisade Die Nacht unterm Schnee om hur kriget för de överlevande aldrig riktigt tar slut, en i våra dagar med alla krig mycket aktuell bok
- Klicka här för att läsa om Ulrike Draesners mästerliga romantriptyk där hon ställer frågor om vem som äger berättelserna om kriget och om vem som skriver om vems upplevelser?
- Se en intervju med Katerina Poladjan
- Lyssna på en intervju med Norbert Gstrein