Med den mästerliga och i Tyskland lovprisade Die Nacht unterm Schnee avslutade Ralf Rothmann häromåret sin trilogi om andra världskriget och efterkrigstiden, om hur kriget för de överlevande aldrig riktigt tog slut, hur deras upplevelser och trauman levde kvar hela livet i ett slags outtalad närvaro, som också överfördes på deras barn. Margareta Flygt skriver om denna också i vår tid så högaktuella bok.

Böcker avslutar inga krig”, slog den ukrainske författare Serghij Zhadan fast i sitt tal då han tilldelades Deutscher Friedenspreis 2022. Det är tyvärr sant, men han sa också att ”böcker kan hjälpa dig i krig så att du fortsätter vara den du är, inte tappar bort dig och inte går under”. De kan också få oss att förstå vad som hände och hur det påverkat oss.

Otaliga är de romaner som skrivits om andra världskriget och dess följder – och förhoppningsvis kommer det att ges ut många fler. De ger oss fortfarande nya infallsvinklar på det oerhörda som påverkat Tyskland och Europa sedan dess, erbjuder små skärvor av förståelse och bryter framför allt tystnaden kring allt som förtigits om krigsåren. 
Den tyske författaren Ralf Rothmann, född 1953 i Schleswig är en av Tysklands viktigaste författare och en av dem som lyckats med detta. I sin romantrilogi – som härom året avslutades med Die Nacht unterm Schnee (Natten under snön) – har han, utifrån sina föräldrars historia, beskrivit krigs- och efterkrigsåren i Tyskland och gestaltat hur deras och andras krigstrauman påverkat hans egen familj och landet.

Idag vet vi att de traumatiska upplevelser, som de som varit i krig eller på flykt har varit med om, kan föras vidare till kommande generationer. Inom traumaforskning kallas det transgenerationellt eller intergenerationellt trauma, som dessutom kan ärvas vidare utan att de efterlevande egentligen förstår orsaken till sitt lidande.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

I Tyskland handlar transgenerationella trauman främst om vad föräldrar och släktingar varit med om under andra världskriget och hur följderna av dem sedan drabbat de så kallade krigsbarnen. I Die Zeit Online (11.5.2014) beskrevs fenomenet med ett exempel: En man lider under många år av svår klaustrofobi. Först när han är vuxen får han reda på att hans morfar blev levande begravd under Förintelsen, och först då inser han att mordet har ett samband med hans egen ångest. Många har upptäckt att de inte är ensamma om problemen, utan att det är något som många i efterkrigsgenerationen delar. Annat har haft sin grund i frågor som om det är möjligt att förlåta sina föräldrar för allt ont de åsamkat eller att barn inte sällan tar på sig skulden för föräldrarnas olycka eller aggressioner.

*

Skulle en senkommen förståelse för de svåra, ibland omöjliga villkoren under ett krig kunna bidra till att bryta den onda kedjan och bli ett första försök att närma sig varandra? Ralf Rothmanns trilogi är just ett sådant försök. Den inleddes 2015 med Im Frühling Sterben (i svensk översättning 2019 som Att dö om våren) och handlar om Rothmanns fars upplevelser under krigets sista månader.

Walter och hans vän Friedrich är bara sjutton år när de blir tvångsinkallade. Tidigare hade SS-soldater varit nazistiska elitsoldater. Man kände igen dem på att de fått sin blodgrupp intatuerad på överarmens insida. Men i krigets slutskede blev även unga, oerfarna pojkar också SS-soldater, de brännmärktes som boskap på väg till slakt med ett tecken som de tvingades bära så länge de levde.

När Friedrich senare deserterar döms han till döden och hans bästa vän beordras att skjuta honom. Det moraliska dilemmat mellan att skjuta sin vän eller rädda sig och de andra soldaterna plågar sedan Walter resten av livet. Kan man någonsin bli hel efter något sådant Fanns det verkligen oskyldiga SS-soldater under kriget?

Frågan, som väl egentligen gäller alla krig och definitivt Rothmanns roman, blev plötsligt aktuell nu inför EU-valet 2024. Det högerradikala partiet Alternative für Deutschlands (AfD) toppkandidat Maximilian Krah påstod i en intervju med italienska La Repubblica påstått det: ”Jag kommer aldrig att säga att alla som bar SS-uniform per automatik var kriminella. Bland de 900 000 SS-männen fanns det även många bönder. En hög andel var säkert kriminella”. Uttalandet har lett till att flera högernationalistiska partier, som franska Nationell samling, italienska Lega Nord och Dansk folkeparti har tagit avstånd från sin tyska bundsförvant och Krah har lämnat partistyrelsen.

Får vi tro Rothmanns berättelse om sin far och hans vänners medlemskap i SS kan uttalandet ändå kanske ha en gnutta sanning i sig. Det går naturligtvis inte att döma dem alla, om också 99% av dem skulle ha varit skyldiga. Men det går lika lite att relativisera SS ogärningar med att några av dess medlemmar kan ha varit tvångsrekryterade. Ralf Rothmanns beskrivning är ett starkt argument för ett sådant synsätt. Han är den siste att skyla över nazismens brott, men visar oss gråzonerna i krig.

Egentligen ville Ralf Rothmann inte skriva något om kriget efter den romanen, men ett oväntat möte med en kvinna som känt hans far som ung mjölkare på ett gods, fick honom att skriva Der Gott des Sommers (”Sommarens Gud”, 2018) innan han därefter avslutade trilogin med berättelsen om sin mor i Die Nacht unterm Schnee (2022), vilket nog är hans bästa text hittills.

*

Romanen inleds med att Wolf, Ralf Rothmanns alter ego, ber sin mors väninna Louisa om gamla brev och tidningsurklipp. Han vill skriva en bok om sin mamma Elisabeth. Men det blir ingen bok ur sonens perspektiv, utan i stället får vi läsa om Louisas minnen av sin väninna. I vartannat längre kapitel berättar hon om Elisabeths liv efter kriget fram till hennes död. De andra, kortare kapitlen utspelar sig tidigare, under den kalla vintern 1945, då den sextonåriga Elisabeth flyr från Ostpreussen. Under flykten till väst våldtas hon av flera ryska soldater, skadas så grovt hon nästan förblöder och räddas bokstavligen under snön i en övergiven  bunker av en annan ryss – antagligen en präst eller läkare, som syr ihop hennes uppslitna underliv.

Men hon blir aldrig hel igen – hur skulle hon kunna bli det? Hon talade heller aldrig om gruppvåldtäkten, nämnde den bara i förbifarten ”ja, en gång fick nån tag på mig”. I en enda mening sammanfattade hon sitt livsöde, allt som påverkat henne.

Det är ett smart val av Rothmann att låta väninnan berätta. På så vis undviker han en sons  trevande anklagelser mot en mor som misslyckats med att vara den trygga gestalt ett barn behöver. 
Efter flykten från Ostpreussen arbetade Elisabeth som servitris på Louisas mors krog, blev så småningom med barn och flyttade då till Walter som arbetade som mjölkare på ett gods. Men vart Elisabeth än kommer möts hon av män som förgriper sig på henne, även i fredstid är hon dömd att inte kunna få upprättelse, skam läggs istället på skam. Ingen talade om trauman, istället byggde man på det tyska välståndet, Wirtschaftswunder. Vad det var för ett underverk kan man ju undra.

Till skillnad från sonen Wolf har Louisa en bättre relation till Elisabeth och hennes vackre man Walter med SS-tatueringen, samme Walter som var huvudperson i trilogins första del. Nu en bruten man som liksom Elisabeth aldrig fick bli den människa han kunde ha blivit. För dem tog kriget aldrig riktigt slut, det fortsatte i en ständigt outtalad närvaro (”eine stets schwebende Gegenwart”).

Rothmann målar skickligt upp efterkrigstyskland när han i bisatser anspelar på det politiska klimatet, som till exempel med Adenauers kända citat från 1953 om att man inte ska slänga smutsigt vatten innan man fått rent. Adenauer ville med det rättfärdiga att gamla nazister fick statliga anställningar. För Schleswig-Holsteins del, där romanen utspelar sig, förde det med sig att en av ministrarna och merparten av dennes kabinett tidigare varit NSDAP-medlemmar, att de första kriminalpolischeferna deltagit i Himmlers SS och att en Gauleiter, som bevisligen mördat judar i Riga, ansågs vara ”mindre belastad” av den dåvarande Avnazifieringsmyndigheten och beviljades pension. För när männen tagit av sig uniformen syntes det inte längre vad de hade på sitt samvete. Ingen ställde dem till svars för vad de gjort, och bara alltför många kunde återgå till civila arbeten.

När Louisa i en annan talande gestaltning av den här tiden inleder en sexuell relation med en ung läkare från norra Italien, visar det sig att också han bär tatueringen. Hon har ingen aning om vad han har varit med om, men läsaren inser småningom vad han gjorde under krigets sista skälvande minuter. Då var han som SS-officer en av dem som siktade på koncentrationslägerfångar och krigsfångar som försökte ta sig i land från de skepp som blivit vådabeskjutna av brittiska bombplan, i tron att de var krigsfartyg. Mellan 7 000 och 8 000 människor, varav de flesta var fångar från koncentrationsläger, tros ha dött när fartygen gick under. En av dem som lyckades överleva, blir senare Louisas man.

*

När jag som liten under tidigt sjuttiotal hälsade på hos min mormor bodde det två äldre par i huset bredvid, dit de flyttat in 1945. Båda familjerna hade fått lämna bondgårdar och allt de ägde i Ostpreussen. De kom med bara två skrindor till den bayerska byn, delade en toalett i trappen och på baksidan av huset en kombinerad tvättstuga med ett badkar. Vattnet värmdes i en varmvattenberedare med olja, golvet var av grov cement och ängen började utanför dörren. Det luktade alltid kokt kål hos dem, mögel och gammal hårpomada från herr Müllers eller herr Dörflers bakåtkammade hår. Bara antydningar gjordes om deras barn; Müllers son som hängt sig och de andras som spelat rysk roulett. Det var mycket man inte talade högt om. I varje familj i byn fanns hela Tysklands historia – det hade de också förstått om de bara förmått tala om vad som hänt.

För liksom i romanen talade de vuxna mest om vädret och vad som skulle lagas till middag. Som Louisa uppbragt säger till Walter i en scen där hon förtvivlar över att inte nå honom:

”När man inget har att säga varandra, vad pratar man om då? Om vädret. Även om man skulle ha haft något att tala om, kanske till och med något viktigt eller livsviktigt, talar man om vädret, om något som försiggår där ute, utanför fönstren {…} Vädret, vädret – i hela världen är det så.” (min övers.)

Det är så otroligt sorgligt att läsa om denna språklöshet, dessa vingklippta människors oförmåga att göra livet lite bättre, få det att läka. Lika sorgligt är det att läsa i intervjuer att Ralf Rothmann, innan han skrev om sin mor, inte kunde känna någon medkänsla med henne. Hon lät sin frustration gå ut över barnen, hon var orättvis, nyckfull, grym och slog dem. Och både Walter och Elisabeth dränkte sina sorger i den ena flaskan snaps efter den andra. Man talar ju ofta om tysk dryckeskultur, en öl till maten, en snaps för matsmältningen och kallar det för matkultur. Efter 1945 blev det för många snarare en självmedicinering. Men inte heller det pratade man om.

I sina böcker har 

Ralf Rothmann mästerligt lyckats benämna och tala om det, som så länge var outtalbart. Hans texter har visat sig behövas, många har vittnat om liknande erfarenheter. Det får mig att tänka också på dagens krig och övergrepp. Hur lång tid kommer det ta för såren därifrån att läka? Kommer de drabbade att kunna tala med sina barn om vad de varit med om? Kan våldsspiralen få ett slut? Säkert är att romaner kan hjälpa oss förstå, kanske också att förlåta.

• Klicka här för att läsa Margareta Flygt om andra exempel på tyska försök att närma sig historien
• Klicka här för att läsa fler texter om folkmord, rättvisa och försoning