Vems är berättelserna om kriget och vilka skriver om vilkas upplevelser? Den tyska författaren Ulrike Draesner har med sin mästerliga trilogi om flykt, fördrivning och hemlöshet under 1900-talet – Sieben Sprünge vom Rand der Welt, Schwitters och Die Verwandelten – skapat ett mästerverk som både ger kvinnorna en röst och ett språk och de namnlösa offren en berättelse.
Jag har många gånger mött vänner, som i vuxen ålder förvånats över att det i deras hem aldrig talades om flykten under och efter kriget, trots att varit en så viktig del av deras familjehistoria. Tigandet, förtigandet och stumheten gör något med de efterkommande generationerna. Flera författare har skrivit om denna erfarenhet och Ulrike Draesner är en av dem.
Med sin trilogi – som hon själv kallar triptyk – Sieben Sprünge vom Rand der Welt, 2014 (”Sju språng från världens ände”), Schwitters (2020) och Die Verwandelten, 2023 (”De förvandlade”) har hon skapat ett litterärt mästerverk om flykt, fördrivning och hemlöshet under 1900-talet.
Draesner föddes i en schlesisk-bayersk familj i München 1961. Hon kom att doktorera i medeltidsstudier men hade egentligen tänkt bli jurist. Det var först under utbytesåret i Oxford som hon började intressera sig på allvar för skönlitteratur och bytte inriktning. Idag är hon författare, poet och litteraturprofessor vid Literarisches Colloqium i Leipzig, Tysklands mest renommerade skrivarutbildning.
Hon debuterade som poet 1995 med diktsamlingen gedächtnisschleifen, (minnesslingor). Minnet har sedan alltid haft en central roll i Draesners författarskap. Blandningen av katolskt och protestantiskt, dialekter och traditioner utmärkte hennes barndom och lade grunden för vad hennes författarskap senare skulle komma att kretsa kring. Men som i så många tyska familjer saknades det ett språk för släktens traumatiska flykthistoria.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Att ge sig i kast med hennes trilogi är, som man säger på tyska, ”kein Zuckerschlecken”. Den är full med vindlande associationer, tvära kast och en hoper anspelningar där jag bara anar att jag inte förstår eller hänger med i allt – men det är fantasifullt, vackert och fullt av både tragik, smärta och humor.
I Sieben Sprünge vom Rand der Welt skriver Draesners om sin far och hans familj, hur de efter krigsslutet likt 18 miljoner andra flydde från Schlesien när området tillföll Polen. Romanens Simone älskar sin far, vars närhet hon söker, men Eustachius Grolmann är distanserad. Han hemsöks av mardrömmar från flykten och sin brors död. Hans mantra är ”Var glad att du lever”, något han trots att han överlevde inte kan leva upp till. Fyra generationers öden korsas i romanen och Draesner visar hur flykt och trauman ärvs vidare av nästa generation.
Schwitters, som är triptykens centrala del, handlar om en verklig person, dadaisten Kurt Schwitters, nu ihågkommen för sin kollageteknik, som han kallade Merz, och för sina installationer och performanceverk. Schwitters föddes 1887 i Hannover och utbildade sig i Dresden. Han fick sitt stora genombrott 1919 med den dadaistiska kärleksdikten An Anna Blume. Ett namn som många idag kopplar till Café Anna Blume i Prenzlauer Berg i Berlin. Hatad och trakasserad av nazisterna flydde Schwitters till Norge 1937 och tre år senare vidare till Storbritannien, där han dog 1948.
Draesners många anspelningar och språklekar – också jämförelserna mellan tyskan och engelskan, som Schwitters hade svårigheter med – rimmar väl med hans konstnärskap, och framstår som ett hommage till hans verks lekfullhet.
Läsaren befinner sig i en 600 sidors inspirerande virvelvind med tvära kast mellan högt och lågt, privat och politiskt, diskussioner kring skapande och profant, äktenskapsbry och kärleksaffärer, far-son-relationen, förtvivlan och hopp. Draesners lek med ord, nyskapelser och engelska liknar ett mentalt gympapass, lika roligt som konditionskrävande – det gäller att hänga med.
Men ändå, vad hade hänt med Schwitters och andras konstnärskap om de aldrig tvingats fly? Också sorgen över det som aldrig blev, om det ofullbordade, om det som aldrig fick utvecklas, lägger sig över boken.
Draesners romaner är inte lättsmälta, ingen burgare vi snabbt klämmer i oss på vägen – hon bjuder helt enkelt på romankonstens haut cuisine. Här gäller det att stanna upp under läsningen, läsa om på ett nytt sätt, låta sig överraskas av bilder och formuleringar och hinna uppfatta anspelningarna.
Här ett exempel ur Schwitters:
”Ich kenn nen Nachtklub bei King´s Cross, Serious, sagte Klaus. Kalus dental, Klaus lateral. Rilkes Malte gelesen?, hatt Kurt nach den ersten Lagertagen gefragt und de Augen geroll. Da wäre der Engeldichter einmal nützlich gewesen: männergemenschaften, das nicht nazifizierte Paris, Rasse auf Grimasse gereimt. Gemeinhin war der fischgesichtige Rilke bei Schwitters & Co als Rill-Rall bekannt: einige sagenhafte Verse, jede Menge Wurfgesten, beschworener Innenraum.”
(Jag vet en nattklubb vid King´s Cross, Serious, sa Klaus. Kalus dental, Klaus lateral. Läst Rilkes Malte? undra Kurt en av de första lägerda’rna och himla med ögona. För en gång skull gjorde ängelspoeten nytta: manlig gemenskap, det inte nazifierade Paris, ras rimmar på grimas. Rilke med sitt fisk-face kallades annars Rill-Rall av Schwitters &co: några sagolika verser, mängder av kastförsök, besjungna ihåligheter.
(Denna och följande översättningar av Margareta Flygt)
Die Verwandelten, den avlutande tredje delen, nominerades till Leipziger Buchpreis 2023. Här skildrar Ulrike Draesner kvinnor ur tre generationer, vars bakgrund korsas utan att de vet om det, och ställer frågan vad krig gör med familjer, kvinnor och barn.
Under efterforskningarna till den tidigare Sieben Srünge vom Rand der Welt insåg Draesner att hon skrev en främst manlig historia. När hon talade med människor som upplevt kriget i Polen, insåg hon hur olika männens ich kvinnornas erfarenheter varit, inte bara av de konkreta upplevelserna, utan också hur de sedan talade om dem. De då åttioåriga kvinnorna skämdes för vad de varit med om, det de upplevt var fortfarande skamfyllt. Även Draesners farmor hade tigit, om än inte utan att förmedla att där fanns något hon förteg.
Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj hade genom sina intervjuer i Kriget har inget kvinnligt ansikte förmedlat många kvinnors erfarenheter vid fronten. Draesner ville istället porträttera dem som varit civila.
Titeln Die Verwandelten (”De förvandlade”) anspelar på Ovidius Metamorfoser, där alla berättelser innehåller just en förvandling. Ibland sker den för att undvika en våldtäkt – som när Dafne förvandlas till ett lagerträd – och ibland efter en fullbordad. Som när Filomele blir våldtagen av sin svåger, och han efteråt klipper av hennes tunga för att tysta henne, och hon förvandlas till en stum näktergal. Det är denna språklöshet som Draesner skriver om, om kvinnor som ännu decennier efter kriget inte kunde uttrycka sina erfarenheter eller ställa någon till svars.
Med sin berättelse ger Draesner kvinnorna en röst, ett språk och de namnlösa offren en berättelse. Det är blandade upplevelser från krig och efterkrigstid, barndomsminnen, tankar på dödsbädden. Kriget har förvandlat dem, gjort dem till något annat än de annars varit. En efter en lär vi känna dem, mor, barn och barnbarn, adoptivmor, moster, halvsyster – ett facetterat nätverk av kvinnor.
Advokaten Kinga Schücking håller ett föredrag i Hamburg om framtidens föräldraskap, efteråt kommer en kvinna ur publiken fram till henne. Det är Doro, som visar sig veta mycket om Kinga. Kingas mormor Adele, en kokerska, fick dottern Alissa. Alissa och Doros mamma var halvsystrar, hade samma far; en växte upp som dotter, den andra som snedsteget med hushållerskan. Efter några år lämnas Alissa till ett av nazisternas Lebensbornhem i Steinhörig utanför München. Lebensborn var ett nazisternas avelsprogram för att ”förädla” den ariska rasen. Företrädesvis SS-män skulle sprida sin säd och ogifta kvinnor gavs möjlighet att föda i hemlighet.
Alissa adopterades av det barnlösa naziparet Gerd och Gerda och döptes om till Gerhild. Efter kriget letade Adele efter sin dotter i Steinhörig, utan framgång. Doros mor, Renate, bestämde sig för att stanna kvar i Polen – hon förnekade sin tyskhet och låtsades vara polska. Hennes föräldrar övergav henne och flydde till det nya Östtyskland. Krig och politik orsakade svek och såriga relationer, lidande och övergrepp.
Kinga kallar sin egen generation, 60-talisterna, för ”Nebelkinder”, dimm-barn, vars föräldrar var märkta av kriget, men aldrig talade om det. Kanske gjorde de det för att skydda sina barn, kanske för att det de upplevt helst skulle glömmas, kanske för att det inte fanns ord för ohyggligheterna.
”Es gibt, Mutti, Vati, versteht ihr das, es gibt Menschen, die sind bei Menschen zuhause. Und Menschen, die sind an Orten zuhause. … Menschenzuhausemenschen. Und Ortezuhausemenschen. Ich bin eine Odermenschin”
(Det finns mamma, pappa, förstår ni, det finns människor, som känner sig hemma med människor. Och människor som är hemma på en ort. …. Människohemmamänniskor. Och orthemmamänniskor. Jag är en varkenellermänniskinna.)
Långsamt korsas allas vägar, de möts igen i olika omgångar och deras öden berättas från deras inifrånperspektiv. Deras fragmentariska minnen, ordlösheten, återspeglas i sättet hur Draesner skriver, hur hon infogar blankrader:
Doch Sprachlosigkeit ist nicht Nichtsprechen. Nicht dasselbe wie ein geschlossener Mund. Wir redeten umso mehr: “Lotte wo ist der Tee”,…
(Men språklösheten är inte intetalandet. Inte samma som en stängd mun. Vi talade desto mer: ”Lotte, var är teet”, …)
Det är ingen enkel roman, men definitivt en annorlunda och inspirerande. Vart och ett av kapitlen inleds med ett slags dikt med namnet på den som talar. De poetiska bilderna är suggestiva och de överraskande radbrytningarna och avsaknaden av interpunktion påverkar läsningen, vi tvingas stanna upp vid orden.
Det påminner mig om atonal musik – tankarna är inte raka, på varandra följande, utan brusande, virvlande, lekfulla och djupt förstörande – där ändå allt hänger samman som i ett välkomponerat free jazz-solo. Draesner har skapat ett alldeles eget sätt att skriva när hon gestaltar kvinnornas erfarenheter. Och hon gör det mästerligt.
Es ist ”das Schlimmste”, doch das Schlimmste ist explodiert, in zahlreichen scharfen Bruchstücken ist es um dich verstreut: Das Bildschlimmste, das war Benschi das Traumschlimmste, das Gehschlimmste, das Schmerzschlimmste, das Übelkeitsschlimmste, das Kotzschlimmste, das Kratzschlimmste, das ZwischendenBeinenSchlimmste, das IndenMundstopfSchlimmste, das NägelausreißSchlimmste, das BenzinSchlimmste, das ZungennagelSchlimmste, das LiderabschneidenSchlimmste, das Verleugnetwerden das Vergessensein.
(Det är ”det värsta”, men det värsta exploderade, i många små skarpa delar ligger det omkring dig: det bildvärsta, det var Benschi, det drömvärsta, det gåvärsta, det smärtvärsta, det illamåendevärsta, det kräkvärsta, det klivärsta, det mellanbenenvärsta, det stoppaimunnevärsta, det drautnaglarnavärsta, det bensinvärsta, det tungnagelvärsta, det klippavögonlockenvärsta, det bliförnekade det varaglömt.)
Under arbetets gång utkristalliserade sig för Ulrike Draesner insikten att den kvinnliga kroppen utnyttjas både i och för krig – av alla, både av den egna staten och av ”fienden”. Det patriarkala systemet, klass och makt drabbade alla. Men trots allt det gräsliga som dessa kvinnor utsattes för, så överlevde de, de klarade sig. ”Det svaga könet” uppvisade en ofattbar kraft, styrka, mod och förmåga att överleva.
Jag har svårt att se hur denna språkexplosion skulle kunna översättas. Men den som kan läsa tyska bli rikligt belönad, framför allt den som inte är någon grammatikryttare, utan istället vågar se språket som något rörligt och utvecklande med vars hjälp en historia berättas på ett aldrig tidigare läst sätt. Draesner vågar skriva som vi tänker, jag har aldrig läst något liknande, en närmast fysisk erfarenhet.
Mein Land tat mir so weh, dass ich eine Herzentzündung entwickelte. Nein, der Körper ist nicht subtil
(Mitt land gjorde mig så ont, att jag fick hjärtinflammation. Nej, kroppen är inte subtil)
- Klicka här för att läsa om två tyska författare som i sina böcker bokstavligen vandrar i sina fäders spår för att komma dem och historien närmare
- Klicka här för att läsa om Sie kam aus Mariupol av Natascha Wodin, som själv växte upp i ett läger för sk displaced persons
- Se ett samtal med Ulrike Draesner om hennes bok Verwandelten