Den tysk-georgiska författaren Nino Haratischwili lanseras i Tyskland som ”en samtidens superstar” och fick sitt publika genombrott med den 1 300 sidor långa romanen Das achte Leben. (Für Brilka) som gestaltar en georgisk släkts öden under åtta generationer. Margareta Flygt har läst både den och uppföljaren, Die Katze und der General, om en våldtäkt och mord under Tjetjenienkriget, en händelse Anna Politkovskaja redogör för i sin bok om kriget där, och om de konsekvenser krigsbrottet får.
Det finns böcker man önskar aldrig tog slut – Nino Haratiwschwilis romaner hör till dem, och med tanke på deras omfång gör de nästan inte det heller.
Nino Haratischwili är en i raden av unga, begåvade och mycket framgångsrika författare som skriver på tyska, trots att språket inte är deras modersmål. Saša Stanišić, Feridun Zaimoglu, Terezia Mora, Sherko Fatah, Ilja Trojanow, Olga Grjasznowa, Katja Petrowskaja, Alina Bronsky är några andra. De marginaliseras inte längre som ”migrantlitteratur”, utan är en självklar del av tysk kultur och det litterära landskapet.
Nino Haratischwili marknadsförs som ”ein Superstar der Gegenwartsliteratur”, en samtidslitteraturens superstar. Hon föddes 1983 i Tbilisi i Georgien, gick på en modern tyskspråkig skola eftersom föräldrarna tyckte om dess pedagogik (familjen hade egentligen ingen tysk anknytning), flyttade till Hamburg där hon mellan 1998 till 2003 ledde den fria tvåspråkiga teatergruppen Fliedertheater innan hon flyttade tillbaka till Georgien för att studera drama, för att därefter återvända till Hamburg och fortsätta studierna där. Idag bor Haratischwili i Berlin med sin familj, har skrivit tjugo dramer och fyra romaner. Debutromanen Juja nominerades till Deutscher Buchpreis 2010.
Sitt stora publika genomslag fick hon emellertid med Das achte Leben. (Für Brilka). På dess närmare 1300 sidor gestaltar hon, genom en georgisk släkts öde i åtta generationer, både Sovjetunionens och Georgiens historia, ett slags Heimat fast i öst. Det väldiga omfånget påminner mig om sagostunderna när jag var liten, när jag inte ville att sagorna skulle ta slut, de var liksom Haratischwilis roman fulla av dramatik, glädje, kärlek och sorg – starka känslor som fick mig att fullkomligt drunkna i berättelsen, glömma allt runt omkring.
Romanen inleds år 1900 med Stasias födelse, dotter till en välbärgad konditor, vilken har ett alldeles speciellt och hemligt recept på en chokladdryck som nästan hade kunnat förändra världshistorien. Hela släktens liv påverkas av de omväxlande system de föds in i; revolutionen, tsarväldet, Stalin och hans terrorregim, andra världskriget, efterkrigsåren, kalla kriget, perestrojkan och den växande nationalismen.
Varje kapitel inleds med ett citat, som kan vara hämtat från propagandan, från dikter av Joseph Brodsky, från Anna Achmatowa, Jeltsin eller Mao. Inte sällan står dessa citat i stark kontrast till det sedan skildrade, som när citatet ”Vi tackar vår ledare för vår lyckliga barndom” får inleda kapitlet där Stasias dotter Kitty torteras av polisen.
Ibland klipper Haratischwili in händelser från andra delar av världen, som när jukeboxen börjar användas, Porgy and Bess har premiär, nazisterna förbjuder jazzen – allt för att skapa en större bild, ett sammanhang. Med hjälp av den kunskap vi redan har om t.ex. amerikansk kultur, hjälper hon oss att färglägga de vita fläckar vi har i vår kunskap om Sovjetunionen. Hon jämställer världar som annars ibland framstår som om de var belägna på olika planeter och ökar på så vis medvetenheten om hur sammanvävda de historiska skeendena är.
Haratischwili arbetar i sina romaner med upprepningar och skiftande perspektiv, olika personer får ofta berätta samma händelse. Inte sällan låter hon tidigare förhållningssätt upprepas också av nästa generation, och gestaltar hur lätt man blir fångad i omgivande strukturer om man inte förmår ställa sig de svåra frågor som möter en i livet. Barn ”råkar” hamna i precis samma dilemman som deras föräldrar en gång upplevt (även om, eller kanske just för att, de tagit avstånd från föräldrarna – historien tycks upprepa sig gång på gång).
Haratischwilis senaste roman Die Katze und der General kom i fjol och nominerades till Deutscher Buchpreis short list 2018. Denna roman är också en bred episk tegelsten, om än ”bara” på 760 sidor.
Om den förra romanen tematiserade frågor kring Georgiens historia och historiens offer, så präglas den nya romanen av en allmännare frågeställning kring skuld, straff och förövare. Den utspelar sig visserligen i Tjetjenien och Sovjet, men frågorna gäller alla krig.
Idén till romanen fick Nino Haratischwili efter att hon läst människorättsaktivisten Anna Politkovskajas bok om kriget i Tjetjenien. Speciellt en episod, som också kom att bli grunden för hennes roman, fick Haratischwili att förstå krigets perversion, säger hon i en intervju med Hessischer Rundfunk.
I inledningskapitlet möter vi kvinnan som berättelsen kretsar kring, den 17-åriga tjetjenska Nura, som lever i en by på landet men inget hellre vill än lämna det traditionella liv hon fötts in i. Nästa kapitel handlar om Alexander Orlow, en ung ryss som inte alls vill gå i sin fars fotspår och bli en krigshjälte som hans mor önskar, utan hellre läser och njuter av konst. Men som livet ibland blir, tar Alexander ändå värvning och skickas till Tjetenienkriget. Plötsligt befinner han sig på en plats dit han aldrig velat komma – och historien upprepar sig igen.
Liksom i Politovskajas återberättade historia ska Alexanders pluton vila upp sig i bergen efter striderna. En berusad officer löper amok när han får för sig att Nura som sålt höns och ägg till Alexander och hans vän, är en terrorist. Hon fängslas och torteras, våldtas och mördas. Hon var bara på semester, det fanns inget som helst hot, men officeren hade tråkigt och iscensatte ett eget krig.
Efter denna fasansfulla natt vill Alexander, som då fått sitt smeknamn ”Generalen”, sona sitt brott och anmäler det som skett. Men ingen vill höra hans vittnesmål. I stället öppnar sig en möjlighet att få mycket makt och pengar. ”Generalen” blir en av de rika i Rysslands nya samhällsklass, en oligark. Perestrojka, som i mina öron låter som öppnande och frihet, blir i Haratischwilis text snarare synonymt med rena vilda västern och en total, förråad laglöshet.
Det slår mig att det inte finns mycket, i vare sig fack- eller skönlitteratur, som beskriver oligarker – Haratischwili gör här ett försök att förklara fenomenet.
Långt senare, 2016, ser ”Generalen” en teateraffisch med en kvinna som liknar Nura. Det är en kvinna som arbetar som skådespelerska i Berlin och som kallas för ”Die Katze”. Med hennes hjälp vill han tjugo år senare själv skipa rättvisa och söker upp de män som var med under våldtäkten.
För Die Katze und der General är ingen ny version av Dostojevskijs Brott och straff, där huvudpersonen var mycket medveten om sin handling. Romanen påminner snarare om en grekisk tragedi; det har skett ett ohyggligt brott som ingen kunde fly ifrån och som har livsavgörande konsekvenser för de inblandade.
Haratischwili undersöker vad dessa rum gör med människor och hur vi i efterhand reagerar på dem. När våldtäkter och mord sker på platser där inga lagar gäller, där handlingar inte får några rättsliga påföljder, vad händer då? Någon tar till droger, en annan bli en orädd maktmissbrukare, någon förtränger, en fjärde blir psykiskt labil och så vidare.
Krig påverkar i generationer. Alla kan bli skyldiga, alla kan bli förövare – den stora frågan är – vem blir det inte? Romanens styrka är att den aldrig moraliserar eller kategoriserar i gott och ont. Vi alla kan, under vissa omständigheter, vara kapabla till onda handlingar.
Bäst är Haratischwili i passagerna där hon beskriver den längtan till hembygden som forna östmedborgare kan uppleva när de sitter i sina tvårummare i Berlin eller München, en ambivalent känsla av saknad efter något man flytt ifrån, eller när hon förklarar östeuropeisk politik och oligarker men också i filosofiska utläggningar om krigets natur eller frihet:
”Vi har alltid böjt oss för andras vilja och låtsat att det var vårt eget beslut. Tror du, att du ens för en sekund varit fri? Tror du det finns en enda ryss i världen som är fri? Som någonsin varit det? Vår frihet är köpt för osynlighet och tystnad, eller så leder den till ett arbetsläger eller i bästa fall till en nio kvadratmeter stor cell. Vår frihet är antingen stillestånd och apati eller rädsla.”
Die Katze und der General kom visserligen på shortlist till Deutscher Buchpreis, men alla recensenter var inte lika begeistrade. Romanen kritiserades för att vara ostrukturerad, klichéartad och för att intrigen ibland saknar trovärdighet. Riktigt stor litteratur är Die Katze und der General heller inte, men ändå ett stort läsnöje. Drivet i texten, de olika människoödena, beskrivningarna av Tjetjenien och Ryssland är så engagerande, att jag lätt förlåter textens ibland schablonaktiga gestalter, de chic lit-aktiga sexskildringarna och det thrillerinspirerade slutkapitlet med en cliffhanger värdig en Netflixserie.
Men kanske förväntningarna bara var för stora på romanen efter den förra succén, Das achte Leben, som var stor litteratur. Om omfånget, 1 280 sidor, kan göra den mastig att läsa, lär det väl tyvärr göra den ekonomiskt omöjlig att översätta. Jag vill ändå hoppas att ett svenskt förlag tar sig an denna utmaning, för läsare skulle romanen få. Det är inte mindre än en bragd av Haratischwili att skriva något så gripande, informativt och underhållande om ett land som annars är så okänt för oss läsare.
- Nino Haratischwili om betydelsen av den ryska revolutionen idag: