En av förra årets vackraste böcker och en självklar vinnare av Deutscher Buchpreis 2022 skriver Margareta Flygt om Blutbuch av Kim de l`Horizon, en bok om att visa sitt inre, hitta ett nytt språk och om att söka efter den egna identiteten utanför normen.
Det var en riktig skräll när 2022 års Deutscher Buchpreis gick till Blutbuch av Kim de l`Horizon, den första ickebinära författaren som tilldelats det eftertraktade priset. Till prisutdelningen hade vinnaren från Schweiz inte förberett något konventionellt tal, utan efter ett mycket gripande tack till sin mor sjöng hen istället a capella Nightcall (av Kavinsky, från filmen Drive av den danske regissören Nicolas Winding Refn)
”I´m giving you a night call to tell you how I feel, I want to drive you through the night down the hills, I’m gonna tell you something you don’t want to hear, I’m gonna show you where it’s dark, but have no fear.”
Sångtexten ringar precis in vad också Blutbuch handlar om, att visa sitt inre, hitta ett nytt språk och söka efter den egna identiteten utanför normen. Efter sången tog Kim de l´Horizon fram en rakapparat och rakade sitt hår, för att stödja frihetskampen i Iran. ”Jag tror juryn har valt min bok för att göra en markering mot hat, för kärlek och för att stödja kampen människor utkämpar på grund av sin kropp, och priset är så klart också för kvinnorna i Iran.”
Prisceremonin, som kommer att gå till historien, speglar också Kim de l´Horizons författarskap: det privata är politiskt och det politiska är privat.
Kim de l’Horizon föddes 1992 utanför Bern, studerade tysk litteraturvetenskap, teater-drama-film i Zürich och litterär gestaltning i Biel. Blutbuch är en debutroman som slagit tyska recensenter med häpnad. Det är en bok om blodboken som står i Kims mormors trädgård, om blodsband, och om att skriva sig fri från sin härkomst, sin heteronormativa prägling, om att skriva in sig i sin egen historia och påverka den.
Romanens fem kapitel är skrivna ur olika synvinklar och med olika uttryckssätt och alla har ”Suche nach..” (”Sökande efter…”) i titeln utom det sista som heter ”Coming full spiral”. I det första kapitlet närmar sig Kim de l’Horozon sina tidiga barndomsminnen. Minnena liknas vid ett hav, vilket även gestaltas genom Berntyskans närhet till franskan, där mamma heter Meer, efter franskans mère, på tyska är ”das Meer” havet. Meer och Großmeer är kvinnorna som berättelsen kretsar kring och handlingen rör sig kring Großmeers tilltagande demens.
Det är en snarast konventionell, poetisk berättelse om försöken att minnas sin barndom, och ett porträtt av mormodern som varit en centralgestalt under berättarens uppväxt. Minnet skärskådas, det söndriga barnet gestaltas i fragment och själva språket dekonstrueras, ordens ursprung och dialektala uttryck förklaras och detaljstuderas liksom barnets första, präglande relationer.
Kim de l´Horizon beskriver sin mors och mormors olika hudlager, rustningar. Ytterst är talet, det ständiga talet som håller allt borta utan att det egentligen talas om någonting av det som hade behövt sägas. Pappan, Peer efter père, är det manliga som Kim försöker efterlikna. I en scen, när båda tittar på sportteve, härmar berättaren sin far och sätter sig med armbågarna ut, bredbent. Män ska ju ta plats och med jämna mellanrum klia sig i skrevet. För Kim är det en fars.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Men det är heller ingen hyllning till mormodern vi får läsa. Många minnen av henne är skoningslösa och skrämmande. ”Hennes blick är en knytnäve av is”. Det är lätt att föreställa sig barnets rädsla för denna kyla, denna hårdhet, som mor och mormor båda tvingats in i för att själva överleva.
I en annan scen har gammelmormodern fått struma, en stor klump på halsen, stor som ett barnhuvud. Kim föreställer sig att hon fått den för att hon svalt ner allt, allt hon egentligen borde ha sagt och borde säga. Spricker klumpen skulle allt flöda ut, allt elände, all skit. Det blir till ett skrivprojekt, att närma sig smärtpunkterna, men också att formulera om sin verklighet, att hitta ett nytt språk.
Gammelmorfader var den som skötte trädgården. Han gjorde det så noga, som vi i idag sköter våra kroppar. Och varje gång ett nytt barn föddes, planterade han ett träd. Den vackraste dottern fick en tårpil, som höggs ner när den då gravida 15-åriga flickan hämtades till kvinnofängelset. Hennes grymma livsberättelse är bara en av många.
Åt dottern, som blev Kims mormor, planterade gammelmorfadern en blodbok. I bokens tredje del handlar spaningen om moderblodboken, detta framavlade träd vars historia inbegriper kolonialism och Blut-und-Boden-ideologi, av Kim kallad ”Blodboksmadness”. I denna närmast kulturhistoriska essä får trädet spegla vår historia och kultur. Från att vara framodlad och sällsynt och därmed adelns och kungarnas träd övergår det till att bli vanligt, folkligt och tillgängligt för gemene man (och därför ointressant för eliten).
Nazisterna betraktade blodbokar som parkernas vackraste träd. Kim de l´Horiozon gör en intressant utvikning och skriver om landskapsarkitekten Heinrich Friedrich Wiepking-Jürgensmann, en av Heinrich Himmlers experter för tyskhet. Wiepking-Jürgensmann ansåg att det germanska även fanns i jorden, i växtligheten. Hans arbete var präglat av en nazistisk värdegrund och efter kriget visade han intresse för hur Auschwitz grönområde skulle gestaltas och deltog smaklöst nog 1952 i planeringen av det före detta koncentrationslägret Bergen-Belsens minnesplats.
I fjärde kapitlet ber Meer sin son att skriva ner mormoderns, Rosemaries, liv. Under letandet bland alla papper hittar Kim Meers samlade anteckningar om släktens alla kvinnor. Det är en mustig blandning av starka och utsatta kvinnor vi möter i rakt nedstigande led sedan medeltiden. Liksom med blodboken blir även detta en genderberättelse, en berättelse i berättelsen om ärvt lidande.
Kim de l´Horizon vill med sin roman skapa ett nytt sätt att uttrycka sig och blandar högtyskan med hens första språk: schweizerdütsch, schweizertyska, som skiljer sig i både bildspråk och uttryckssätt. Till exempel har schweizertyskan endast perfekt och inte imperfekt eller preteritum. ”När vi talar om det som varit äger vi det inte” och ”här säger man inte jag, vi, Ni, du, ni, man säger bara MAN.” Språket speglar tankarna, så vill vi ändra sättet att tänka, måste språket förändras. Istället för ”man” skriver l`Horizon ”Mensch”, människa.
Associationerna är många, de flyter iväg och minnen blandas med hens vardag och de sexuella mötena på Grindr. Till en början verkar dessa mest fylla funktionen av ett självskadebeteende och en önskan att genom smärta kunna känna sig själv. Men med tiden växer det ändå fram relationer, hur korta de än är, och männen får ansikten.
Ett kapitel handlar om när Großmeer kommit till ett demensboende och berättaren där har sex med skötaren Ardan (som mormodern tror är hennes döde son Nico). Det är övertygande och realistiskt gestaltat, liksom motviljan hen känner inför att besöka sin gamla släkting, livets fixstjärna. Så överraskas läsaren i nästa kapitel då berättaren erkänner att mormodern inte alls kommit på något hem. Hon måste göras sämre, mer onåbar än hon var i verkligheten, för att Kim skulle kunna skriva om henne, kunna närma sig vissa smärtpunkter. Det biografiska blir plötsligt inte pålitligt längre. Vad är sant och vad är fiktion i en text?
Det avslutande kapitlet består av brev till mormodern – Dear Grandma – skrivna under en semester med vännerna Dina och Mo. Breven är på engelska:
I am always scared. I am still scared of you, Grandma, scared of what you will do when you read all of this. Which is why I amwriting these letters in English, the language I taught myself by reading Harry Potter and watching Lord of the Rings as a teenager, the language of my sex-dates, the language that has other eyes than my mother tongue, the language in which I did not inherit your eyes and your mothers’ and your mother’s mother’s eyes, the language in which I don’t feel watched, the language that feels like a space of my own, no matter how incorrect, the language that you don´t really understand.
Allt handlar om rädsla, hela tiden om rädsla. Rädsla suddar ut minnet.
Under läsningen, även i beskrivningarna från en uppväxt långt efter min, i ett annat land, upplevda av en en ickebinär person, känner jag igen mig. Det kommer antagligen de flesta läsare att göra, påminnas om känslor och smaken av barndom. Minnena av de vuxnas blickar, oron över att inte förstå, att inte passa in – är det inte det vi alla försöker hantera, om än på olika vis? Jag önskar att ord som ”drabbande” och ”berörande” inte hade varit så slitna, för här hade de varit på sin plats.
Kim de l´Horizon har skrivit en av förra årets vackraste böcker, en självklar vinnare, något helt eget.
The memory of the »fille«, which Ernaux
writes down over sixty years later, is the memory of shame.
I realize that I, too, am a body of shame, a whole archive of it.
- Klicka här för att läsa Margareta Flygt om de andra böcker som också var på korta listan till Deutscher Buchpreis 2022
- Se en intervju med Kim de l´Horizon från bokmässan i Frankfurt