Skärmavbild från Youtube

”Om du hade sett vad jag har sett..”
Natascha Wodin – Sie kam aus Mariupol

Natascha Wodins mor blev under kriget tvångsdeporterad från Ukraina till ett arbetsläger i Tyskland och tog tidigt sitt liv. I sin roman Sie kam aus Mariupol, som rör sig mellan fiktion och dokumentärt och som belönades med årets pris på Leipziger Buchmesse, söker Natascha Wodin efter sin mors och därmed sin egen historia, och ger i boken fascinerande porträtt av människor och öden som alltför länge varit bortglömda
________

När jag var liten lyssnade min mormor på en bayersk folkmusikgrupp, die Waldramer. Cittra-toner och stillsamma adventsjodelmelodier andades uråldrig hembygd.

Långt senare råkade jag läsa en artikel om stadsdelen Waldram. Den hade tidigare hetat Föhrenwald och dess historia var alls inte uråldrig. Området hade tidigare varit en samling baracker som IG Farben hade byggt till sina arbetare i slutet av 30-talet. Under kriget omvandlades Föhrenwald till ett läger för tvångsarbetare och fångar, som tvingades arbeta för koncernen. IG Farben var ett av de företag som möjliggjorde förintelsen och underhöll krigsmaskineriet (de tillverkade bland annat gasen cyklon B).

Under kriget fanns det 42 500 läger i Tyskland för tvångsarbetare och fångar. De internerade skulle ersätta alla de arbetsföra män som skickats till fronten, både inom industrin och som hjälparbetare på t.ex. bondgårdar. Ser man dem på en karta myllrar det av svarta prickar. Även om alla inte insåg vad Förintelsen i hela sin omfattande grymhet innebar, var det omöjligt att vara ovetande om det enorma mänskliga lidandet i de närliggande fånglägren.

Man skulle kunna tro att Föhrenwald stängdes vid krigsslutet 1945, men lägret blev, likt många liknande, ombildat till ett nytt läger. Hit skickades då istället människor utan pass och adress, så kallade Displaced Persons. Föhrenwald blev ett Jewish Displaced Persons Centre och var med närmare 6 000 människor det största DP-lägret i den amerikanska sektorn. Lägret stängde så sent som 1957 och var det sista i sitt slag i Tyskland. Då döptes platsen om till Waldram. Dessa gamla fångläger och DP-läger bildade efter kriget stumma, blinda fläckar i landskapet. Platserna döptes ofta om – inget skulle påminna om lidandet.

När jag långt senare läste om Föhrenwald kände jag mig lurad. Lurad på att inte ha fått veta vad som funnits omkring mig, osäker på om jag kunde lita på mina egna ögon. Vad kan vi vara säkra på, när historien tystas eller förvanskas? Hur mycket mer har förtigits?

På samma sätt som en familjehemlighet kan utgöra grogrund för psykisk ohälsa, kan förträngningen av ett lands historia vara förödande för dem som lever där. Det tyska traumat har bearbetats och tematiserats länge och konstnärer och författare har varit ovärderliga i denna process. Att leta efter sanningen har blivit ofrånkomligt för generationerna som fötts efter kriget. Minnen kan vara förrädiska. Och svåra. Men svårare ändå är det för barn som aldrig fått höra några minnen, som inte fått veta varifrån de kommer.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

En av dem som grävt i sin egen historia och hittat det som varit bortträngt och glömt, är författaren Natascha Wodin, som tilldelades 2017 års skönlitterära pris på Leipziger Buchmesse för sin roman Sie kam aus Mariupol. Romanen rör sig mellan fiktion och dokumentärt och handlar om Natascha Wodins eget sökande efter modern och hennes liv, en mor hon aldrig fick lära känna, eftersom modern begick självmord redan 1956 när dottern var bara tio år. Natascha Wodin växte upp i ett DP-läger och minns därifrån hur hon hörde sin mor ständigt upprepa sitt ”Om du hade sett vad jag har sett”. Det har sedan tagit henne ett helt liv att orka söka efter sin bakgrund.

Romanen inleds med att Natasha Wodin, utan att våga tro på några träffar, skriver sin mors namn i sin dators sökmotor. Hon har sökt förr, på andra sätt, skrivit brev till Röda korset och till historiska arkiv, men aldrig fått några svar, aldrig fått veta vem hennes mor egentligen var. Nu hade hon tur. Hon fick kontakt med en man på nätet, Konstantin från forna Sovjetunionen, som ville hjälpa henne. Idag är intresset för släktforskning stort där. Många familjer splittrades redan efter revolutionen eller senare efter Stalins skräckvälde och nu vill barn och barnbarn veta vad som hände då, om det kan finnas någon släkting kvar i livet och om de öden som drabbat familjen. Konstantin svarade henne med ett inskannat tidningsurklipp. Hon upptäcker att hennes släkts historia inte är en vanlig rysk kliché, med inpackade mamushkas i fattigdom och kyla i torftiga stugor på tajgan.

Modern, Jewgenia Jakowlewna Iwaschtschenko, föddes 1920 i Ukraina. Familjen bodde i Mariupol, en vacker kuststad med sommartemperaturer på uppåt 40 grader. Natascha Wodin finner långsamt små skärvor av vad som är och kan vara hennes mors historia. Bit för bit försöker hon pussla ihop släkthistorien; en morbror var operasångare, hennes anfäder var framgångsrika italienska affärsmän, en moster hade skickats till ett stalinistiskt arbetsläger och några släktingar hade begått självmord. Mamman hade fått en högborgerlig uppfostran och plötsligt förstår Wodin hur mamman kunde spela Regndroppspreludiet av Chopin på piano. Familjens liv slogs i spillror under Stalin och 1944 sändes Jewgenia Jakowlewna Iwaschtschenko som tvångsarbetare till Leipzig, där hon arbetade inom Flickkoncernens vapenindustri. Hon var en av dem som Himmler kallade ”vår tids slavar”.

I sitt tacktal i Leipzig påpekade Wodin hur märkligt det hade varit om modern fått veta, att just hennes porträtt skulle pryda en bok som hyllades i staden där hon tvingats bära ”Ost” på jackan, lägersymbolen för ”Ostarbeiter”. Varför har vi inte talat om dessa närmare tjugo miljoner människor? Det finns knappt något skrivet om dessa icke-judiska tvångsarbetare. Deras lidande har tystats – de har inte berättat själva och ingen har varit intresserad av att lyfta deras lidande. Kan det förklaras med demoniseringen av ryssar under Kalla kriget? Ansågs lidandet självförvållat?

Efter kriget forslades föräldrarna till ett DP-läger utanför Nürnberg, där Natasha Wodin föddes 1945. Även om hon alltså föddes efter krigsslutet, har kriget präglat hela hennes liv. Hon visste länge inte ens att hon var barn till tvångsarbetare – varken hennes föräldrar eller någon annan talade om det för henne. Ingen ville, ens under åren i DP-lägret, tala om varför de hamnat där; ukrainare, ryssar, ester, letter, litauer, azerbajdzjaner, rumäner, tjecker, polacker, jugoslaver, bulgarer och ungrare. Det finns alltid en rangordning bland fångar, en hackordning, och om homosexuella, judar och romer var lägst i koncentrationslägren, så var ukrainare lägst i rang i DP-lägren, berättar Wodin i en av de många intervjuerna efter prisutdelningen.

Det enda Wodin visste var att hon hörde till ett slags mänsklig slagg, en restprodukt efter kriget. I den tyska skolan, utanför lägret, sa läraren att ryssar var barbarer, ett folk som stulit halva Tyskland och att hon, flickan Natascha längst bak i klassrummet, var en av dem. Barnen till krigsänkorna och nazistfäderna tog ut sitt hat och sin sorg på henne. Efter skolans slut sprang hon så snabbt hon bara kunde tillbaka till lägret med sina plågoandar jagandes efter sig. Men hemma var livet inte bättre, där fanns hennes despotiske, söndrige far och hennes traumatiserade mor, som hela tiden upprepade sitt: ”Om du hade sett vad jag har sett!”

Barn i Lager Föhrenwald

När hon lämnade sitt barndomshem flydde Wodin – en ung kvinna till synes utan både historia och framtid – inte bara från fattigdom och mobbare, utan också från sin bakgrund. Hon ville inte ha med den att göra. Hon försörjde sig som sekreterare och sedan som tolk. Först senare, som författare, förmådde hon återvända till sin egen historia och förstå den.

I mitten av sin roman frågar sig Wodin varför hon utsätter sig för detta smärtsamma minnesarbete (här i min översättning):

"Vad har det med mig att göra? Detta sovjetiska och postsovjetiska fiasko, detta ryska öde som aldrig vill ta slut, att inte kunna vakna ur en kollektiv mardröm, denna fångenskap mellan underdånighet och anarki, mellan uthärdande och våld, denna oupplysta, mörka värld, denna familjehistoria av vanmakt, ockupation, despotism och död, detta osaliga Ryssland – denna eviga Mater Dolorosa, som så obönhörligt kramade sina barn."

Familjehistorier är sällan enbart vackra och består inte bara av hjältar eller offer och yttre faktorer kan driva människor till onda handlingar. I sin mosters dagbok om hungersnöden efter revolutionen får Wodin läsa: ”Många äter hundar och katter. När alla hundar och katter är uppätna är det människornas tur. Man hör talas om kvinnor som lockar in barn med ätbart till sina hus och sedan dödar dem, för att göra köttfärs och stek av dem.” Samma mosters dotter blir senare mördad av sin psykiskt sjuke son Kiril. Blev han sjuk av tiden han föddes i? Ursäktar det hans handling?

Av Natascha Wodins många frågor får långt ifrån alla något svar och nya tillkommer. Sin egen mor lär hon aldrig känna, får inte ens veta särskilt mycket om henne som person. Hon får aldrig reda på vad det var som modern hade sett, och kan förstås aldrig trösta henne. Hon kan bara lära sig att hantera sin egen smärta något bättre.

Men till sina läsare har Natascha Wodin gett fascinerande porträtt av människor och öden som legat i glömska alldeles för länge. Hon färglägger med sitt sökande blinda fläckar och berättar om det som förträngts innan det definitivt är för sent. Minnes- och sökandelitteraturen har gått igenom många faser: den anklagande, blottläggande, förlåtande och informerande och är omöjlig att tänka bort från den tyskspråkiga litteraturen. Den hjälper till att förstå det som inte går att förklara.

Jag önskar jag kunnat fråga min mormor vad hon tänkte när hon lyssnade på Waldramers sånger. Där jag hörde lättsam folkmusik måste hon, som vetat, ha hört något helt annat.

Stadskarta över Leipzig från 1940 med dåvarande tvångsarbetsplatser

___________

  • Klicka här för att läsa om en annan roman med liknande motiv, Katja Petrowskajas Vielleicht Esther (i svensk översättning Kanske Esther)

  • Margareta Flygt

    Margareta Flygt

    Kulturjournalist och översättare. Bloggar om böcker och läsning.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    2 kommentarer

    1. Tommy Andersson says:

      Hej Margareta, och tack för den utmärkta presentationen. Redan tidigare var jag intresserad av den här boken, men nu känner jag mig direkt manad att läsa den. Som du skriver behandlas ett ämne som inte i någon större utsträckning tagits upp i litterär form tidigare, men jag associerar ändå till den österrikiske författaren och tänkaren Jean Améry, som under en period också tvingades arbeta åt IG Farben. I sin essäsamling ”Jenseits von Schuld und Sühne” tar han upp sina erfarenheter från bl.a. Auschwitz utifrån den intellektuelles perspektiv, och pekar där på hur särskilt utsatta många intellektuella var i lägret, bl.a. därför att de inte hade något hantverksyrke som kunde ge dem en bättre position där. Är detta något som också kommer fram i Wodins roman, med tanke på familjens bakgrund eller är det främst dess historia som står i centrum?

      Hälsningar,

      Tommy Andersson

    2. Margareta says:

      Hej! Tack för dina vänliga ord. Wodin skriver – förutom om tiden i Leipzig och i lägret efter 1945 – mycket om sin släkts historia i forna Sovjetunionen, om hur de som priviligerad klass blev behandlade efter revolutionen, hur släkten spreds och hennes letande efter spår av den. Natascha Wodin var själv inte medveten om vilken klass hennes mor en gång tillhört, vilken bildningsbakgrund hon hade. I de avsnitten berör hon det du frågar efter, men inte i de senare, i Tyskland. Wodin har ett stort fokus på själva sökandet. En mycket läsvärd bok – och mycket sorglig med tanke på allt fysiskt och psykiskt lidande som de politiska omständigheterna medförde för de enskilda.

    Kommentera: