På resa efter islam i Europa

Reseskildringen som genre har gamla anor. Den allra första skrevs av den bysantinske munken Johannes Moschos på vandring i den utövande kristenhetens kärnländer. Tharik Hussains nyligen utkomna Muslim Europe. A journey in search of a fourteen hundred year History vill lyfta fram islams tidiga, men nu bortglömda betydelse för Europa. 

Reseskildringar med religiösa mål och teman skrivs numera sällan och på svenska i princip aldrig, men så står heller inte reseskildringar särskilt högt i kurs i vårt land.

Historiskt är förstås genren uråldrig även om åtskilliga av de tidigaste framställningarna mer liknar hagiografier, helgonbiografier. En sådan, en av de allra första, skrevs av bysantinske munken Johannes Moschos och skildrar hans resa tillsammans med vännen Sofronios, vilken för övrigt slutade som patriark av Jerusalem och i kraft av den positionen blev tvungen att överlämna stadens nycklar till kalifen Omar vid den muslimska erövringen av Jerusalem år 638.

Johannes Moschos reseskildring, skriven på grekiska, hette Leimonarion och när den senare översattes till latin blev titeln Pratum spirituale, på svenska Den andliga ängen. Författaren och hans reskamrat vandrade för femtonhundra år sedan hundratals mil mellan kloster, kyrkor och ensliga eremiter för att samla kunskap om andligheten i vad som då utgjorde kristenhetens kärnländer.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Särskilt viktigt för dem var att nedteckna ökenfädernas och asketernas livsöden, alltså de allra hängivnaste vilka letat sig ut till ensamheten i avlägsna oaser, isolerat sig i höga torn eller grävt ner sig i ökensanden. I dag hade väl pelarhelgonen och ökeneremiterna blivit brådskande ärenden hos ordningsmakten, men under medeltiden var toleransen en annan. I Orienten ansågs det snarare som lyckobringande att ha ett pelarhelgon eller någon folkskygg grottmunk boende på ägorna – ungefär som man i våra sydliga provinser gladde sig över ett klapprande storkpar på hustaket.

Leimonarion är en välkänd reseskildring i Levanten och Orienten, men den har länge varit bortglömd i Väst. Något ändrades detta med skotske författaren och historikern William Dalrymples From the Holy Mountain: A Journey in the Shadow of Byzantium från 1997. Dalrymples reseskildring går i Moschos fotspår. Den är mollstämd och överallt ser författaren tecken på ett slutgiltigt uttåg av kristna och hela den kristna kultur som under snart två tusen år kännetecknat stora delar av Orienten. Om Johannes Moschos beskrev inledningen av den kristna kulturens exodus, skildrar Dalrymple således slutet för de kristna i öst.

Skälet till utvecklingen ligger nu inte hos fundamentalistiska muslimer utan den viktigaste orsaken är, menar Dalrymple, den etnifiering som på allvar inleddes med turkarnas folkmord på kristna armenier mellan åren 1915 och 1920. Sedan dess har det väsentligen gått utför, men det enda land där muslimsk fundamentalism och terror verkligen utgör ett existentiellt hot är Egypten där den koptiska befolkningens situation är synnerligen ansträngd.

*

Med Minarets in the Mountains – A journey into Muslim Europe från 2021 slog journalisten och historikern Tharik Hussain igenom på allvar. Boken som behandlar muslimsk historia och vardag på västra Balkan har nu fått en uppföljning av en likaledes väsentlig reseskildring nämligen Muslim Europe – A journey in search of a fourteen hundred year History. Tharik Hussains syfte med sin nya bok är besöka platserna och regionerna i Sydeuropa med de äldsta spåren av islamsk påverkan. Som praktiserande muslim med rötter i Bangladesh är han väl lämpad för resan eftersom det främmande ögat inte sällan visar sig vara det skarpaste.

Tharik Hussain bjuder in läsaren till en resa som i en mening är överraskande kort; det rör sig om en skildring av hans tvåmånadersfärd från Cypern, Sicilien och Malta till Portugal och Andalusien med avslutning i Madrid. Varje geografiskt nedslag han gör blir emellertid avstampet till mer substantiella djupdykningar, för att inte säga föreläsningar, om muslimsk arkitektur, religiositet och personhistoria under högmedeltiden.

Någon kunde invända att Hussains bok väsentligen är en serie anekdoter och historielektioner löst hopfogade som reseberättelse. Författarens poäng är dock att lyfta fram och foga samman de historier som visar islams tidiga betydelse något som många glömt eller aldrig hör talas om. Inte minst gäller det de flesta nutida muslimska invandrare som författaren möter längs vägen och vilka helt saknar kännedom om islams tidiga historia. Det förhållandet är något Tharik Hussain vill ändra på och i den meningen är det en tesdriven bok han skrivit, vilket återkommande understryks av hans ambitioner att kraftfullt understryka islams roll för hela Europa mot bakgrund av vad han beskriver som dagens utbredda islamofobi.

På liknande sätt som Johannes Moschos reseskildring har drag av hagiografi minner Hussains Muslim Europe inte så lite om en klassisk arabisk rhila, det vill säga en skildring vars primära syfte inte var att spegla författarens reflektioner, vedermödor och äventyr, utan att mer fungera som guidebok till märkvärdiga platser och helgongravar längs pilgrimsresan till Mekka. Berömda rhilor skrevs bland annat av andalusiske muslimen Ibn Jubayr och Ibn Battuta från Maghreb. Fast en annan och kanske mer uppdaterad jämförelse vore med de koncentrerade faktarutorna i guideböcker från Lonely Planet eller Rough Guides.

Det är Tharik Hussains konsekventa och kunniga arbete med att frammana ekon ur det förgångna som är bokens riktigt stora förtjänst. Även om inte mycket mer än en knappt förnimbar ruinhög återstår på sina ställen lyckas han spinna en lika tankeväckande som tydlig väv kring de arkeologiska lämningarna som besöks. Dessa trådar bildar successivt en sammanhängande bild av islams avgörande betydelse för kulturens utveckling i vår världsdel.

Tydligast blir detta förstås i Andalusien, arabernas al–Andalus, med viktiga städer och kulturcentra som Córdoba och Sevilla. Och i det sammanhanget måste Mértola, Toledo och Madrid också nämnas; Madrid grundades för övrigt, som enda huvudstad i Europa, av morerna det vill säga de muslimer som erövrade iberiska halvön under sjuhundratalet.

Intressantast är på sätt och vis författarens skildring av Sicilien, först det arabiska emiratet Siqillya i tvåhundra år fram till slutet av tusentalet och därefter det normandiska Sicilien, som under elvahundratalet var unikt med sin blandning av grekisk, islamsk och västeuropeisk kultur.

Förutom i Palermo antyds det arabiska inflytandet på Sicilien främst i odlingslandskapet och somliga av dess nyttoväxter. Högst upp på Monte Bàrbaro, Berberberget, med utsikt över det antika Segestas amfiteater och tempel finns även resterna av en moské från elvahundratalet. När jag härom året letade rätt på den byggnaden återstod dock endast ett knappt förnimbart fundament.

Arabernas inverkan på Sicilien minskade snabbt under högmedeltiden. Ett av det tydligaste arven lever dock vidare och frodas ännu in i vår tid. Det handlar om den sicilianska arabiskan, siculo–arabiskan, vilket vanligtvis kallas för maltesiska. Det talas numera på Malta och är det enda moderna arabiska talspråk som också är ett skriftspråk. Ett stort antal lånord från italienskan ingår visserligen i maltesiskan, men den som lyssnar noggrant kan ännu höra ett eko från åttahundratalets Siqillya.

• Klicka här för att läsa Rebecka Kärde om reseskildeingar
• Klicka här för att läsa om hur Bysans återupptäcktes av resande som hade dåliga kunskaper i grekiska
• Klicka här för att läsa om den moderne eremiten Charles de Foucauld