HÖR ISLAM HEMMA I TYSKLAND? (3)
Islamisk religionsutbildning

I Tyskland är religionsundervisningen konfessionell. För att också landets  miljontals muslimer ska kunna få religionsutbildning behövs lärare och staten har  skapat flera centra för islamisk teologi, en  ”universitetsteologi” som väckt kritik, för att den är konfessionell och för att staten avgör vad som är en teologiskt acceptabel islam. I detta avsnitt av sin essä redovisar Klas Grinell olika ståndpunkter i den diskussionen och om vad som egentligen menas med en modern och tysk islam, vem som ska ha rätt att definiera en sådan och risken för att en i positiv mening omvälvande, men traditionell islam, då kan missgynnas.

 

När man i Tyskland talar om integration och samhörighet låter det på många sätt som i Sverige, men kanske har orden en delvis annan innebörd här. Landets gränser har historiskt sett varit osäkra och flytande. Kultur, språk och nation har aldrig riktigt hängt ihop. För inte länge sedan pågick världskrigen, sedan fanns ett kapitalistiskt och ett socialistiskt Tyskland. Landet är en federation av olika Bundesländer. Samtidigt sträcker sig den tyska språkgemenskapen och kulturhistorien långt utanför landets gränser och erbjuder en kulturell och universalistisk identitet som överskrider de regionala skillnaderna och historiska enskildheterna.

*

En väsentlig skillnad mellan länderna är att den tyska författningen från 1949 föreskriver att religionsundervisningen i skolorna ska vara konfessionell.1 Elever som inte delar religionsundervisningens konfession kan befrias och får istället läsa en allmän kurs i etik. På de flesta håll är det kyrkorna som både håller i och bekostar utbildningen av religionslärarna. Idag, när det också bor miljontals muslimer i Tyskland, erbjuder endast sju av landets sexton delstater islamisk religionsundervisning i skolorna. Frågan om vem som ska stå för utbildning av lärarna har stött på problem då inte någon av de stora muslimska organisationerna kvalificerar sig som trossamfund enligt den tyska lag som är skriven med de stora kyrkorna som utgångspunkt. Kyrkorna har kunnat samarbeta med teologiska fakulteter på universiteten, som liksom skolorna haft konfessionell grund. För islams del har något sådant saknats.

En handfull universitet har därför nu skapat nya institutioner för islamisk teologi som utbildar lärare som kan undervisa om islam utifrån en liknande konfessionell grund som de kristna kyrkorna erbjudit. Det federala utbildningsministeriet avsatte år 2010 tjugo miljoner euro för att under en femårsperiod etablera centrum för islamisk teologi på flera orter.

*

Trots att beslutet varit välkommet har det också lett till konflikter om vilka tolkningar av islam som ska få plats inom religionsundervisningen. Flera religionsvetare jag talat med är djupt kritiska till universitetsteologin. Universiteten ska ägna sig åt empiriska studier av religion och hålla sig ifrån konfessionella uttolkningar, menar de. Eftersom universiteten liksom skolorna är statligt reglerade kommer staten att tvingas ta ställning i frågor kring vad som är – och inte är – teologiskt acceptabel islam. Då få av beslutsfattarna vet speciellt mycket om islam, och nästan ingen av dem själv är muslim, har i praktiken kristna eller ateistiska politiker och universitetsledare gjorts ansvariga för islams teologiska inriktning och framtid i Tyskland. Det är, mot bakgrund av hur central islam blivit i tysk debatt, lätt att förstå att hela frågan om islamsk religionsundervisning blivit infekterad.

Professor Omar Hamdan (Bild Eberhard Karls Universität Tübingen)

Först att utses till professor i islamsk teologi var Omar Hamdan, som tidigare forskat om medeltida relationer mellan kristna, judar och muslimer. Han har i en intervju med tidskriften Qantara berättat att han vill undervisa en form av islam som är rotad i europeiska förhållanden och samtidigt ger tillgång till islams källor. Alltför många saknar kännedom om religionens grunder, menar Hamdan. Det har tagits som bevis för att tysk universitetsislam domineras av människor som vill visa de inskränkta majoritetstyskarna att islam inte är så farligt som de tror, och att staten stödjer nyliberala, anpassningsvilliga och tämjda versioner av islam, som inte utmanar den rådande ordningen, tolkningar som inte motsvarar vad majoriteten föräldrar förväntar sig av en muslimsk religionsundervisning. Radikalt samhällsomstörtande islamtolkningar kommer att missgynnas, menar man, vare sig de är antikapitalistiska, antimoderna, auktoritära, anarkistiska eller aggressiva.

*

Men ska inte religion och politik skiljas åt? Är inte det en förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle? Inte minst framhålls det av dem som menar att muslimer i allt för liten grad förstår och respekterar en sådan begränsning av religionen. Men vad betyder det egentligen att religion och politik ska hållas isär? I USA till exempel är hela det politiska systemets patos grundat i kristna värden, symboler och uttryck och majoriteten av befolkningen anser att politiker bör vara religiösa för att ha en moralisk kompass. För några år sedan kunde fler medborgare i USA tänka sig en muslimsk president än en ateistisk. Så kanske problemet snarare är det omvända, att politik inte klarar sig utan religiositet? Så är sekulariteten i sig på många sätt en intern kristen idé och praktik, en teologiskt grundad kritik av kyrkans och statens sammanblandning och därmed snarast ett exempel på att religion kan påverka politiken i god riktning.

Ofta framställs det också som ett problem, att islam inte är modernt. Men mot det kan det ju sägas att det moderna systemets ensidiga tillväxtidé och profithunger inte är okontroversiell, det har också medfört utsugning, skövling av naturen och hyllande av konkurrens. Det ofta framställda kravet på att muslimer måste bevisa sig moderna kommer ofta från den rådande ordningen. Också muslimer borde kanske ha all rätt att vara radikala samhällskritiker, också utifrån sina religiösa idéer. Begreppet ”radikalisering” har fått en olycklig innebörd när både Tyskland och Sverige är i akut behov av en radikal ungdomsgeneration som engagerar sig för att förändra samhället. Vi måste kanske också kunna medge att de tyska och ”svenska värderingarna” i själva verket aldrig lyckats skapa fullt ut fungerande samhällen. Framförallt inte för dem som växer upp i segregerade, fattiga och underprioriterade stadsdelar.

*

En av de första islamlärarna i Tyskland var Lamya Kaddor, en framträdande folkbildare och debattör och medgrundare av Liberal-Islamische Bund (LIB). I hennes självbiografiska Muslimisch – weiblich – deutsch! Mein Weg zu einem zeitgemäßen Islam (Muslim, kvinna, tysk! Min väg till en tidsenlig/samtida islam) berättar hon om sin väg till en egen islamförståelse och om sitt arbete som lärare i islamkunskap. Hon är född i Tyskland, har syrisk härkomst, men accepterar inte någon uppdelning mellan tyskt och muslimskt, utan vill visa att det går utmärkt att vara tysk muslimsk kvinna.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Hon pekar på att den konflikt, som framställs mellan islam och den europeiska samtiden ger fyra vinnare och fyra förlorare. Vinnarna är 1) de förnuftiga, 2) kvinnorna, 3) minoriteterna och oliktänkarna samt 4) de demokratiska värdena. Förlorarna däremot är 1) traditionalisterna, 2) männen, 3) majoriteten och konformisterna samt 4) traditionens förstelnade värden. Den muslimska anpassningen till samtiden kräver mer av män än av kvinnor, framhåller hon. Som många muslimska feminister framhåller hon att kvinnorna i islams tidiga historia hade en naturlig plats i samhället och att det var under de abbasidiska kalifernas styre på 800-talet som kvinnorna trängdes undan till hemmet och familjesfären.

Alltför många muslimer har för lite kunskap om sin egen tradition, vilket tillåter traditionalister och konformister att ostört tvinga på tyska ungdomar sina inskränkta idéer om vad man får och inte får inom islam, de gör religionen till en regelbok och undervisningen till en minnestävling om vad som är förbjudet.

Islam är på många sätt en ny aspekt av det tyska samhället och det är inte konstigt att det tar tid att komma fram till hur islam på bästa sätt kan levas här. Att reflektera över hur traditionens utsagor kan och ska tillämpas i ett så annat samhälle som dagens tyska kräver arbete, eftertanke och studier. Kaddor är trygg i att vara tyska och muslim och i att kunna tala utifrån sin dubbla identitet. För att det ska vara möjligt måste man kunna tala om sin religion också på tyska, menar hon, och att det är ett av religionsundervisningens viktiga syften.

Många tyska ungdomar har lärt sig det de vet om islam i ”en turkisk bubbla”. De har inga tyska ord för att tala om sitt religiösa liv, om familjens traditioner. Det leder till en uppdelning mellan muslimskt och tyskt och till föreställningar om att man måste välja det ena eller det andra. Det blir också svårare att formulera eventuella konflikter mellan olika värdegrunder och krav när de är uttryckta på olika språk. Skolan måste därför erbjuda en tyskspråkig islamundervisning, som är både konfessionell och kritiskt utforskande. Tyska muslimska ungdomar tvingas då ta ställning och utveckla egna argument i en rad frågor, som till exempel för och emot slöja och föräktenskapliga förbindelser. Därmed blir också pluralismen i den islamiska idétraditionen tydlig.

*

I allt för många sammanhang antas muslimer ha en röst och en hållning. Det ställer till en hel rad problem. För att var och en ska kunna komma fram till en egen hållning behövs konflikter och dispyter. Först då kan olika alternativ brytas mot varandra och skapa en inkluderande, tolerant och livskraftig religion. Fundamentalism är när man inte tillåter diskussion, säger Kaddor. Bara genom en öppen och historiekritisk diskussion om Koranen och den islamiska traditionens bredd kan de så välorganiserade traditionalisternas tolkningsföreträde utmanas. Det finns mycket i Kaddors framställning som känns igen från debatten om vilka som representerar islam i Sverige.

Kaddor vill se en större förtyskning av islam. Imamer borde utbildas i Tyskland och predika på tyska, snarare än att vara en kanal för kontakt och identifikation med det forna hemlandet. Liksom i många andra europeiska länder kommer de flesta imamer till Tyskland från församlingarnas ursprungsländer, inte sällan finansierade av hemlandets regim. Det gäller inte minst för merparten av turkiska moskéer i Tyskland. Det handlar för Kaddor inte om att muslimer borde ge upp kontakterna med fäderneslandet, modersmålet eller de kulturella traditionerna. Men vardagslivet levs i Tyskland och därmed måste den vardagliga religiositeten också vara tydligare förankrad här. För att kunna diskutera de bredare samhälleliga villkoren, och kunna inkludera sina arbetskamrater, kommunpolitiker och andra tyskar är det viktigt att utveckla en tysk vokabulär för sina religiösa frågor.

De tyska muslimerna måste inse och acceptera att traditioner anpassas och förändras av minoritetslivet i Tyskland och att de som en minoritet ofrånkomligen måste vara toleranta, kompromissvilliga och engagera sig mer för att bli en naturlig del av samhället. De måste också ta tydligare avstånd från hat och våld i islams namn skriver Kaddor, och i eget intresse begränsa hatpredikanters inflytande.

Men också majoritetssamhället måste vara en del av normaliseringen av islam i Tyskland, menar Kaddor. Hon pekar bland annat på att man nu måste medge att samhället har förändrats och kommer att förändras på grund av invandring, att islam och muslimer finns i den tyska vardagen, att det är ett ofrånkomligt faktum som det bara är att acceptera. Det finns inte något alternativ och det är inte islam i sig som är problemet.
 

Detta är tredje avsnittet av Klas Grinells essä, som gjorts möjlig genom ett ekonomiskt bidrag från Västra götalandsregionen.

Klicka här för att läsa första avsnittet i Klas Grinells essä om Islam i Tyskland och Europa
– Klicka här för att läsa det andra avsnittet om Gülen och turkisk islam i Tyskland

 

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!